LIVSFRÅGORNA

Det finns saker vi kan välja. Och så finns det sådant vi inte kan välja. Som att vi är människor, att vi har ett visst mått av frihet, att vi kan välja, vara med andra, att vi längtar efter mening och att vi en dag ska dö.

De här sex frågorna brukar filosoferna kalla för existentialer eller det givna och jag kalla dem för blomman.
Här kan du bekanta dig med dem.

Livsfrågorna 1 | MÄNNISKAN

Ja, vad är det där vi kallar för människan? 
Vad är det där vi kallar för jag? 
Och på vilket sätt påverkas vi av vilken syn vi har på oss själva?

En dag föddes du.
Kastades in i livet. Dök rakt ner i en värld som redan existerat i miljarder år.
En värld, en släkt, en familj, en plats som har sin historia och som nu bjudit in dig att ta del av den, bidra till den och föra den vidare.

”Ty det stora är inte att vara det ena eller andra utan att vara sig själv.”

Sören Kierkegaard (1835-1855), filosof

Du träder in där på scenen oförberedd, utan någon instruktionsbok som berättar för dig vad du har för roll eller hur du ska spela den och får helt enkelt pröva dig fram. Försöka hitta ett sätt att förstå hur du ska vara med dig själv, umgås med andra och samspela med allt det där som finns omkring dig.

Alla dessa möten, insikter, prövningar och omprövningar är tillsammans den du är idag.

TVÅ OLIKA SÄTT ATT SE PÅ MÄNNISKAN

Vi är biologi. Det finns många olika sätt att se på människan. Låt oss gå till ytterligheterna. På den ena sidan finns de som tror att vi är helt styrda av gener, evolutionen och de biologiska systemen. Vi är den vi är för att vi råkade hamna där vi hamnade och för att det som hänt oss hänt. Det ena har helt enkelt lett till det andra. Och vår framtid styrs av samma regler – den är helt logisk utifrån den situation vi befinner oss i.

Idéen brukar kallas för deterministism, och innebär att det mesta är logiskt och förutbestämt. Det är en intressant tanke. Om det stämmer så hade jag inte kunnat vara någon annan stans än där jag är just nu, vid min dator, vid matbordet i lägenheten på Döbelnsgatan i Stockholm. Och du hade inte kunnat läsa den här texten någon annan stans heller än precis där du är. 

Det går inte att förneka att vi är biologiska varelser, att vi delvis är våra biologiska behov. Utan sömnen, och maten och närheten till andra människor går det inte att leva. Utan driften att älska och bli älskad, att få barn, att sträva vem är vi då?

Men är vi bara vår biologi?
Hur tänker du?

Vi är rörelse. Iden andra ändan av det filosofiska spektrat finns de som tänker att vi inte alls är statiska utan tvärtom ständigt i rörelse. Världen förändras hela tiden och vi med den. Kosmos utvidgas, bakterier och nervceller fattar beslut och förflyttar sig och vi deltar aktivt i den här rörelsen med våra kroppar och med det vi kallar tanke, känsla och vilja.

Det är det här förhållningssättet som många av de existentiella tänkarna ansluter sig till. De menar att du inte är något, utan att du ständigt blir. Att den du var igår inte är densamma idag och att i morgon så har du förflyttat dig. Vi berörs av allt det vi möter, men vi berör. Vi kommunicerar med oss själva och vår omgivning med hela vårt väsen. Vi samverkar, samspelar, samskapar. 

Den existentiella människan är inte enbart påverkad av omständigheter utan en medspelare som på många sätt kan påverka sitt sätt att möta världen och därmed också sin framtid. Hon är delvis determinerad, förutbestämd. Ingen av oss kan fly från döden. Men vi har också frihet och vilja att påverka vår situation.

FUNDERA SJÄLV …
Innan vi går vidare och utforskar om människan har något frihet och i så fall hur mycket så är det viktigt att komma ihåg en sak.
Det här är bara två sätt att se på människan. Inte alla. 

Filosoferna har vänt och vridit på frågan i tusentals år, och ännu har varken de eller andra forskare kunnat slå fast en enda tolkning som stämmer för alla i alla tider och i alla situationer. Filosofen Garbriel Marcel brukade skilja på två olika sorters frågor – problem och mysterier. Problem det är sådana som vi har eller kan få gemensamma svar på: Hur byter man däck? Hur ska vi ta människor till mars? Mysterier å andra sidan är frågor av en annan dimension: Vad är det att vara människa? Finns det någon mening med våra liv? 
Med mysterier menar Marcel inte något mystiskt, undangömt och underligt. Nej, i den gruppen ingår alla existentiella frågor som inte går att låsa fast. Frågor som fortsätter att vara öppna och som vi alla kan vara med att utforska.

Så utifrån dina erfarenheter och tankar: Vad är det att vara människa?

… OCH BÖRJA FILOSOFERA
När du öppnar dig för en fråga, ställer dig undrande, förundrad, så kan man säg att du filosoferar och deltar i mänsklighetens gemensamma försök att förstå sig själv. Alla människor, menar filosofen Karl Jaspers, spontanfilosofer, särskilt när vi är barn, sedan glömmer vi hur man gör och betraktar världen med slentrian. Men, menade Jaspers, det där filosoferandet går att få igång igen om vi lyssnar till alla de där frågor som livet i sig väcker. Lyssnar, lägger märke till och tillåter oss att fundera.

VILL DU OCKSÅ TALA OM LIVET?

LÄS MERLivsfrågorna 1 | MÄNNISKAN

Livsfrågorna 2 | FRIHET

Människan är dömd till frihet.

Jean-Paul Sartre, filosof

De existentiella tänkarna är oense. Är människan fri och kan göra vad hon vill? Eller finns det begränsningar? Och vilka är de i så fall? Låt oss börja med den verklige frihetsivraren – fransmannen Jean-Paul Sartre som vandrade på Paris gator som filosofins rockstjärna på 60- och 70-talet. På fullt allvar hävdade han att människan är helt fri. Helt. Oavsett vad som händer henne, ja även om hon är inspärrad och bunden vid en stol, kan hon åtminstone tänka sina fria tankar.
Själv levde han som han lärde. Aldrig anställd, aldrig gift, aldrig bunden, alltid upptagen med sina egna tankar och skriverier. 

Det gäller att förstå hans situation. Hur han bröt sig loss ur starka traditioner, borgerliga uppförandekoder, katolska kyrkan och den nyligen besegrade nazistiska massrörelsen. Hur människans frihet för honom var en förutsättning för både den enskilde och samhällets utveckling.
Men hade han rätt?
Tanken provocerar mig ofta, och inspirerar mig. Hjälper mig att ställa frågan:
Om jag verkligen granskar mitt liv, vilka friheter har jag?

I det existentiella perspektivet talar man inte om tid, utan tidslighet. Människan befinner sig alltid i den exakta punkten mellan då och sedan. Du kan tänka dig det som en laserlinje som passerar genom dig. Bakåt det som varit. Din egen historia blandad med hela din släkts och mänsklighetens förflutna. Den har passerat frihetens gräns och går inte längre att förändra. Och framför dig har du en solfjäder av möjligheter. Tusen inom tusentals olika riktningar som du kan gå, friheter du kan ta dig. Och i varje stund befinner du dig i den punkt där de två möts, i ett då/nu/sedan. Varje steg du tar i någon riktning, varje val du gör väljer bort alla de andra. En stig lyses upp medan de andra bleknar bort. 

Just nu sitter jag i soffan hemma. I morgonrock fastän klockan snart är halv tio. Det är tisdag och jag har inte ätit någon frukost. Jag kunde ha varit i min lokal i Rödabergen. Jag kunde ha varit på landet. Jag kunde ha motionerat, legat kvar i sängen, talat i mobilen, slagit maken på käften, ätit mjukglass, befunnit mig i Sahara, gått omkring naken, gjort allt jag kan för att häva den ekologiska krisen eller öppnat fönstret och skrikit rakt ut. Pröva själv. Skriv en lista på alla de möjligheter du kan komma på som du har i detta då/nu/sedan. Alla möjligheter inte bara dem som stämmer med din övertygelse, ditt eller samhällets regelsystem. Alla möjligheter. Hur ser din frihets solfjäder ut.

Nu är då frågan. Hade Sartre rätt. Kan vi fritt välja från vår lista. Har vi den möjligheten och rättigheten.

Som du minns från texten om människan så är vi inte bara våra tankar och känslor och vilja, vi är också biologi. Låt oss börja där. Vi kan inte välja bort våra kroppar (även om ny teknik numera kan användas för att förändra dem, bygga om, ja till och med byta kön på dem). Vi kan inte vara vakna 24 timmar per dygn även om det ibland känns som om det skulle behövas. Vi måste äta. Och jag som är 65 år och 1,67 lång kommer aldrig bli världsberömd basketspelare.

Vi kan inte heller välja när och var vi ska födas, inte vilken familj som tar emot oss och inte var samhället befinner sig i det ögonblicket,

Men utöver det. Finns det några begränsningar?

Nej, insisterar Sartre, var den du vill, gör det du vill. Han fick snart mothugg från mycket nära håll, från sin närmaste vän, också hon filosof och författare, Simone de Beauvoir. 

”Du”, sa hon till honom där på Café de Flore i hörnet av Boulevard Saint-Germain och Rue Saint-Benoit i Saint-Germain-de-Prés i Paris där de brukade hänga och skriva. ”Du”, sa hon ungefär, ”är faktiskt inte helt ensam här i världen, din frihet är inte bara din egen, allt du gör påverkar andra.”

Och som det ofta är i den filosofiska världen skrev hon en bok Tvetydighetens moral, som en kommentar till hans bok Varat och intet (som i sig är en kommentar till filosofen Martin Heideggers bok Vara och tid. Ja så håller de på.) Det är den där delade friheten som är det tvetydiga, i Simones version. Frihet kan inte utgå från en enda människa, även om han som Sartre såg sig lite som världens centrum. Friheten måste gälla lika för alla om den ska kunna tas på allvar, menade hon. Och det innebär att du inte kan vara fri på andras bekostnad.

Nu blev det genast lite svårare. Jag har den där solfjädern av frihet. Och jag kan bara välja några av möjligheterna i taget. Och nu måste jag också ta hänsyn till hur valen påverkar andra. Låt oss ta ett enkelt exempel.

Vi är några stycken som bor ihop. En familj, några vänner, ett ensamhushåll med en inneboende. En av oss älskar att bada, gärna hett och länge. Vi har bara ett badrum och där inne finns också den enda toaletten. Badkaret står där, inbjudande. Och A, hon som vill bada, har den potentiella friheten att använda det hur ofta och länge hon vill. Men när hon gör det blockar hon de andra från att både kissa, tvätta sig, duscha eller sätta på lite smink. Deras frihet blir begränsad av hennes. Ska hon vara sartrisk och följa sin håg eller Beauvoirs och tänka på frihetskrocken.

Exemplet är banalt, men om du skriver om du byter ut substantiven så kan badkar bli gräsmatta och badrum allmänning, eller Cypern, fiskevatten, lagförslag och julfirande. Den där gränsen där friheter möter friheter finns överallt. 

En sak lägger Beauvoir till. Alla kanske inte har den frihet du har Jean-Paul. Alla kanske inte är vita hyllade män i sina bästa år som kan försörja sig på att sitta på café och skriva. Det finns människor som har det svårt – ekonomiskt, socialt, psykologiskt, fysiskt – människor som har fler frihetshinder än de flesta. Att säga till en ensamstående mamma eller pappa med fyra barn och låg lön att hon kan göra vad hon vill är oförskämt. 

Så här bara några filosofiska förslag på vad ordet frihet innebär. Det finns fler, många fler.

HUR TÄNKER DU?
Är du fri– eller är din frihet begränsad? 
Om du känner dig fri – hur skulle du beskriva den friheten?
Och om du tycker att den är begränsad – på vilket sätt?
Och hur visar sig din syn på frihet i ditt liv?

MER FRIHET ÄN VI TROR
De existentiella tänkarna är alltså oense om hur mycket frihet vi har, men det är ense om en sak: Vi har mycket mer frihet än vi tror. Vi begränsar oss själva och vi lutar oss mot föreställningar om yttre regler och inte staket. Vi har röster inom oss som viskar ”det får man inte” eller ”det kan du inte” gör att vi inte ens ser den där solfjädern, inte ens i tanken tar ställning till våra verkliga möjligheter. 

Den danske filosofen Søren Kierkegaard var mycket bekymrad över den här självpåtagna regelverket, så bekymrad att han där på 1800-talet skrev: ”I vår tid har vi glömt vad det är att existera”.
Vår syn på oss själva, och vår syn på frihet påverkar vår förmåga att välja. Så nästa livsfråga är, just det, val.

PÅMINNELSE | KOM IHÅG ATT INTE HÅLLA MED
Filosofi handlar inte om att komma fram till en gemensam ståndpunkt utan att ständigt hjälpas åt att vidga våra vyer. Även om Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir var några av 1900-talets filosofiska celebriteter så är det ingenting som säger att de tagit sig till tankens slut. Tvärtom. Många har sagt emot och tänkt vidare och presenterat egna lösningar. 

Så när du läser om det existentiella perspektivet är det viktigt att då och då luta sig bakåt och fråga sig:
Tänk om de har fel.
Tänk om det är tvärtom.
Tänk om det finns ett helt annat sätt att se på människans frihet.

Och framförallt koppla ditt tänkande till vad du kan observera och till dina egna erfarenheter. Hur lever du och dina vänner friheten. Som filosofen Gabriel Marcel hävdar: Filosofi är att gå från liv till tänkande och så tillbaka till livet.

CORONA SPECIAL
Extra intressant just nu är relationen mellan vår individuella frihet och vår gemensamma kamp för att rida ut coronaepedemin.
Särskilt intressant är den svenska strategin som bygger på att du frivilligt följer regeringens och Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Avstånd. Tvätta händerna. Stanna hemma om du är sjuk. 
Du ska med andra ord använda din frihet till att begränsa den. 

Tänker på Simon de Beauvoir och tvetydighetens moral. Genom att begränsa min frihet skapar jag större frihet för andra i framtiden. Det vill säga genom att dra mitt står till stacken så att färre dör, och färre blir långtidssjuka så bidrar jag till deras (och kanske också min egen) eventuella framtida frihet.

Måste fundera vidare på det.


Vill du också tala om livet?

LÄS MERLivsfrågorna 2 | FRIHET

Livsfrågorna 3 | VAL

En av de viktigaste förmågorna vi människor har är att vi kan säga ja eller nej – vi kan välja. Men hur kan vi veta vad vi vill? Och hur kan vi kunna skilja vår vilja från andras?
Det är lika bra att vi hanterar den stora kontroversen från början: Kan vi människor överhuvudtaget välja?
Ja, i högsta grad, menar de existentiella filosoferna. Det kommer vi tillbaka till.
Nej, menar många hjärnforskare och de som tror på människan som materia. Så här tänker de.
Människan är helt styrd av biologiska krafter och evolutionen. Hennes jag har egentligen ingen egen identitet och det som sker med henne har sin grund i orsak och verkan. 
De biologiska systemen har sin egen logik och människan styrs av den. Det vi tror att vi vill har vår biologi redan banat väg för. Det finns hjärnforskning som visar att kroppen redan är på väg att trycka på en knapp när vi själva känner att nu vill jag trycka. (Det finns forskning som menar att experimentet inte håller, men vi kan inte gå in på det i detalj just här.) Och följden är förstås att vår vilja bara är en illusion. Det som händer har ingenting med det vi kallar jag att göra. 

Jag väljer fram mig själv.


John Macquarrie (1919–2007), teolog

De existentiella tänkarna menar tvärtom. Det som är särskilt utmärkande för människan är att hon har en vilja. Att hon kan ta reda på vad hon vill eller stå inför ett val och medvetet välja det ena eller det andra.
Att kunna välja – det är det som gör oss till människor, menar filosofen Søren Kierkegaard. Och eftersom det här är en sajt där vi utforskar det existentiella tänkandet så kommer jag utgå från det, fullt medveten om att materialisterna delvis kan ha rätt. 

ATT HITTA VILJAN
Så hur hittar man då sin vilja? En del av det vi vill har säkert biologiska rötter. Mat, sex, bilda familj, överleva – det behövs nog inte något aktivt jag för att känna de där drifterna, men behövs det inte ett jag för att välja hur man ska handskas med dem. Att jag är hungrig är en sak, men vad jag stoppar i munnen är en annan. Att jag vill ha fysisk kärlek en sak, men med vem och hur är något annat. 
Filosofen Søren Kierkegaard menar att vi i vår tid, i alla fall på 1800-talet då han levde, har tappat relationen mellan frihet och val. Vi förstår inte hur mycket frihet vi har, som du kan läsa mer om i Livsfrågorna 2. Och om vi inte gör det så kan vi inte heller se hur många val vi har och vet därför inte vad vi har att välja på. Själva rädslan för friheten gör att vi begränsar oss, och det, menar han, går så långt att vi inte ens kan identifiera vad vi har att välja på och ännu mindre välja det som vår inre manar oss till.

Vad är det där inre som han talar om. Ja, Kierkegaard menar att det i människan finns en speciell funktion, en del av jaget, som hela tiden scannar både omgivningen och alla våra inre mekanismer (biologi, känslor etc.) och sedan kommer med förslag på vad vi ska välja och hur vi ska handla. Han kallar den här funktionen för anden och menar att anden är allt det vi är, hela vår fysionomi och psykologi samlat i en enda förmåga att avgöra vad som är bra för oss. Och kommunikationen mellan det vi kallar för jag och det han kallar för anden är innerlighet.
Innerlighet, i Kierkegaards version, är vår kommunikation med oss själva. Låt oss ta ett exempel. Jag står inför ett val. Ska jag ta det där jobbet som jag blivit erbjuden, eller inte. Jag vajar fram och tillbaka, har gjort den där obligatoriska listan med för och emot, men det hjälper inte. I de där lägena manar Kierkegaard oss att vara innerliga. Det vill säga. Släppa alla förställningar, stilla oss, ställa en fråga till oss själva utan att genast tvinga fram ett svar.

BÄR DIN FRÅGA
Kierkegaard menar att vi ska bära fråga, låta den skvalpa omkring och söka utan att styra den. Svaret kommer att uppenbara sig som en övertygelse, ett val.
Den österrikiske läkaren, psykologen och psykoterapeuten Alfried Längle  talar om att vänta på ett inre ja. Vänta och vara säker på att det kommer.

Innerlighetsprocessen har dock ett problem, enligt både Kierkegaard och Längle, och det är våra egna föreställningar, som i det existentiella perspektivet kallas för livssyn. Genom livet har vi byggt upp en föreställningsvärld om hur vi själva, andra och världen fungerar och den styr vårt sätt att uppfatta verkligheten, vår syn på frihet och våra möjligheter att välja. Inför en fråga så kommer de här föreställningarna att lägga en dimma över våra möjligheter. Ett ja kan döljas av – så får man inte göra. Ett nej kan förmörkas av – det där borde jag vilja, måste jag göra. Och innerlighetsprocessen handlar om att våga öppna sig för alla möjligheter.

Kan man då välja precis vad man vill. Ja, menar Kierkegaard, absolut hävdar filosofen Jean Paul Sartre, som båda är väldigt inriktade på individen. Alfried Längle har ett annat perspektiv och erbjuder en valprocess som ser ut så här. Fråga dig, säger han först vad som man göra – det vill säga ta reda på alla möjligheter. Nästa fråga är: Vad vill jag göra? Känn efter, vänta på det där jaet eller nejet. Fråga tre är: Vad är möjligt göra? Det kan vara så, och här ansluter han sig till Simone de Beauvoir (läs mer i Livsfrågorna 2 om frihet), att det finns omständigheter som gör att jag inte kan välja precis vad jag vill. och så har han den där fjärde och intressanta frågan som skiljer honom från många existentiella tänkare: Vad är viktigt att göra? Och med viktigt menar han inte bara viktigt för dig själv utan också viktigt för din omgivning och inte minst viktigt för världen. En fråga i vår tid helt enkelt.

VIKTIGT ATT HANDLA
Nu lägger Kierkegaard till en dimension. Det räcker inte med att bara välja, skriver han, du måste också handla, först då får dina val en betydelse både för dig själv och andra. Att sitta hemma och tänka på vad jag vill, ja till och med definiera min vilja, räcker inte. Det är först när vi handlar om vi manifesterar oss själva som individer. Visar vilka vi är både inför oss själva och andra.

Så, val i det existentiella perspektivet är inte bara en möjlighet, utan närmast en skyldighet för den som vill ta reda på mer om vem hen är. Utmanande, befriande – och ganska pretentiöst. Att bli mer bekant med sin egen vilja är en sak – men att i alltid och i alla lägen hävda den kan säkert vara påfrestande för både oss själva och vår omgivning. Om man vill pröva innerlighetens väg behöver man välja nivå.

Så den där svåra frågan. Hur ska jag hantera min frihet och min vilja i relation till andra.
Och precis det ska vi grunna på i Livsfrågorna 4 | RELATIONER.

Vill du också tala om livet?

LÄS MERLivsfrågorna 3 | VAL

Livsfrågor 4 | RELATIONER

Världen och jag är i varandra.

Maurice Merleau-Ponty, filosof

Hur vi än ser på frihet och val så är det svårt att komma undan att allt vi gör sker i relation. I relation till andra och till världen omkring oss. De tidiga existentiella filosoferna värnade sin självständighet, senare filosofer menar att vi blir endast till i relation till andra. Men hur ska vi få det att gå ihop?

Vi föds till en värld som redan existerar, som jag skrivit tidigare och vi blir till i relation. Det är våra föräldrars möte, vårt inträde i en familj, ett nätverk, vi existerar i mötet med luften vi andas, maten vi äter, tingen omkring oss.
Den italienskbrittiske existentielle psykoterapeuten Ernesto Spinelli menar att hela vårt liv handlar om att relatera, ja att det är relationerna som gör oss till människor. Att möte läggs till möte och ur det stiger det där vi kallar jag. Resten av livet, menar han, prövar vi oss själva mot andra, krockar, förenas, och låter den här processen förändra oss. Utan andra, menade han, kommer vi att leva helt i våra egna föreställningar om hur världen fungerar, hur orealistiska de än är. Tillsammans med andra kan vi utmana och undersöka det vi tror på på så sätt vidga vår uppfattning, lägga till fler dimensioner av liv.
Tänk dig till exempel ett möte med en medmänniska. Låt oss hitta på det enklast tänkbara.
Ni sitter vid ett bord. Ni ska äta middag. Din vän beställer en kryddig fisksoppa och du säger:
”Usch, jag tål inte fisk, har inte ätit det sedan jag var liten och de tvingade i mig aborre med många ben.”
I din livssyn har det smugit sig in en bestämd uppfattning om vad fisk har för konsistens och hur den smakar. All fisk är fortfarande för dig lika med abborrben. I den där föreställningen har alla vattendjur slunkit med förenats i ett enda nejtack.

Din vän trugar. Du stretar emot. Hon trycker på, säger att hon bjuder bara du smakar. Ökar på med ett glas vitt till.
Och så kommer då den där rykande fisksoppan in med torsk, lax, räkor och smak av tomat, vitlök, lök, fänkål och lite, lite kummin.
Du rynkar på näsan, men kan inte annat än medge att det doftar gott. Du tvekar och så smakar du.
Och smakar igen. Abborrbenen bleknar, och det slinker in luft i det där klustret av motbjudande fisk. Torsk, lax och räkor träder fram klart ätbar föda, ja du måste medge, det är till och med gott. Ett par skedar och ett hör av din livssyn har byggts om.
Samma sak händer mest varje dag, vi förändras av andra och de förändras av oss.

NÅGRA VÄRNAR SJÄLVSTÄNDIGHETEN
För tänkare som Søren Kierkegaard och Jean-Paul Sartre som levde på respektive 1800-och mitten av 1900-talet var självständighet viktigare än relationer. Hur skulle de hitta sitt jag, sin vilja och värja sig så att de inte blev påverkade av andra. Istället för att tänka sig, som Spinelli, att vi lever in och ut ur varandra, höll de andra på en armslängds avstånd. Sartre varnade för att anamma andras tankar, och skrev till och med att den som inte tänker fritt är ett offer för ”ond tro”.
Filosofen Martin Heidegger skrev att allt som vi inte tänkt själva kunde kallas för ”mannet”, allt man sa man till och borde betraktas med misstänksamhet. Alla tre ensamma män som av kvinnliga filosofer på 2000-talet med misstänksamhet kallats för ungkarlarna.

ANDRA VÄRNAR DEN ANDRE
Men som vanligt inom det existentiella finns deras absoluta motpart. Emmanuel Levinas, fransklitauisk filosof som menade att en människas uppgift är att värna den andre. Eller som han uttryckte det, den absolut andre. För även om vi aldrig någonsin kommer att riktigt förstå oss på varandra så bygger allt på respekten, ja kärleken till den andre.

Så å ena sidan, att med hjälp av sin egen vilja sätta sig själv åt sidan och vända sig mot andras behov. Och å andra sidan finna och skydda sitt eget självständiga jag. Vad är rätt och hur gör man i det alldeles vanliga livet där det ena blandas med det andra. Hur ska jag veta när det är viktigt att värna min egen ståndpunkt, mitt utrymme, min vilja och när är det av yttersta vikt att jag är till för dig. På samma sätt. När ska jag öppna min livssyn och ta till mig det du har upptäckt och förstått. Och när ska jag värja mig för dina föreställningar och skydda mina egna.

Relationer förresten.
Inte gäller de bara människor och djur. Enligt vissa filosofer är vi i relation till allt. Ja allt.
Naturen, kosmos, tingen, vädret, tidens gång.
Vi kan inte särskilja oss, ta oss ur vårt sammanhang. Vi är en del av det.
Men vad är det där sammnahanget som vi talar om. Ja, vad är meningen?
Men innan vi funderar över det ska vi ta ett djupt andetag och fundera över förutsättningen för att först ordet liv – döden.


Vill du också tala om livet?

LÄS MERLivsfrågor 4 | RELATIONER

Livsfrågorna 5 | DÖDEN

Världen är utan slut, den kommer att pågå som om ingenting hade hänt. Jag vet, men allt borde upphöra med mig.”


Anders Paulerud, författare i sin sista bok Fjärilen i min hjärna,

Du kanske inte vill, men nu är det dags att tala om döden. Döden som slutet och döden som möjlighet.
Det finns filosofer som vill att vi verkligen begriper hur kort vårt liv är, och de som tycker att det är bortkastad tid att tänka på döden när man kan leva.

Låt oss börja med den grekiske filosofen Epikuros (341–270 f.v.t) som i antikens Rom startade en filosofisk skola i en trädgård i Aten där han och hans lärljungar levde enkelt, drack vin och talade filosofi. ”Där döden är är inte jag, och där jag är är inte döden”, är ett av hans berömda citat, och det var en uppmaning till eleverna att koncentrera sig på livet och låta döden sköta sig själv. Varför? Det är dumt att ödsla tid på det oundvikliga, det som vi ändå inte kan göra något åt, när vi istället kan försöka leva så gott och njutningsfullt som möjligt medan vi kan.
Hans absoluta motsats är den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976) som menade att det i ordets rätta bemärkelse livs-viktigt att tänka på döden, och att förstå att livet när som helst kan ta slut. Inte så att vi hela tiden ska vara upptagen av döden, det menade han inte, men att vi genom att vara medvetna om att vi kan dö när som helst kommer att sätta större värde på det liv vi har och bli noga med vad vi använder det till.

Den svenske filosofen Martin Hägglund (1976–) har på senare tid skrivit något liknande. Det är insikten om människans skörhet som ger livet en andlig karaktär, inte religionen, menar han. Årstiderna, åldrandet, det nyfödda barnet, döden framkallar en känsla av förundran som öppnar portarna till en fördjupad relation till det levande.

Jag kan förstå hur de tänker, rent teoretiskt. Det är fantastiskt att jag kan andas idag. Att jag kan gå och tala och se. Och jag förstår, fortfarande rent teoretiskt att det inte finns några garantier för att läget är likadant i morgon. Jag vet, och ändå är det så lätt att vara slarvig, att glömma att varje minut jag får är en gåva som jag inte kan hålla fast. Sand som rinner mellan mina fingrar. Försöker att då och då stanna upp och lägga märke till: Tänk att jag sitter här. Tänk att jag talar med en vän. Tänk att jag är.
Hur gör du?

DÖDEN VÄCKER ORO
Det finns olika form av rädsla för döden. Vissa är rädda för själva döendet, andra för att inte längre finnas, några för att inte längre kunna vara med sina kära. Men det är inte alla som är så oroliga som en filosof jag intervjuade för några år sedan som menade att döden alltid är fel. Det är fel att inte ha levt innan vi föddes och det är fel att vi inte lever för evigt. Det enda som är rätt är att vara vid liv, menar han. Varje gång det ringde på hans mobil trodde han att liemannen tagit någon av hans kära.

OCH VAD FINNS EFTER
Ja, finns det något efter? Som vanligt går åsikterna isär: På ena sidan de som tror att det bara är slut. Tomt. Ingenting. Och på den andra de som hoppas på en fortsättning, på ett liv efter detta. En annan dimension, ett möte med de nära som gått före, eller ett helt nytt liv, en reinkarnation.
Jag intervjuade en gång Dalai Lama som skakade på huvudet åt västerlänningarnas fascination över reinkarnationen. Han menade att vi såg på det som en gåva, medan han själv ansåg att det var en plåga. Och så tillade han:
”Tänk så här. De säger att jag levt 2500 gånger, det innebär 2 5oo tonår! Inte så konstigt då att jag mediterar flera timmar varje dag för att det när det är dags kunna bestämma själv vad som ska hända.”

Hur det än är är döden också en del av livet. Vi stiger in i tiden, och vi stiger ur den. Vi och alla andra. En dag finns ingen av de som lever nu. Alla borta. Frågan är varför. Vad är poängen? Och precis det är den sista stora livsfrågan – nummer 6, meningen.


Vill du också tala om livet?

LÄS MERLivsfrågorna 5 | DÖDEN

Livsfrågorna 6 | MENINGEN

Gud är en lagom gamal pojke som ser till att det blir frihet där upp och nere.

Julia Gahne, 6 år.

Finns det någon mening med livet? Ja, finns det någon mening? I det existentiella perspektivet delar man ofta upp meningen i två. Meningen i livet och meningen med livet. Den där första handlar om vårt eget liv. Om varför vi går upp på morgonen. Vad som ger oss energi och gläjde och får oss att längta till nästa dag. Meningen med livet är något helt annat. Det är den stora frågan om det finns en mening som gäller oss alla, i alla tider och överallt. En mening med allt.

MENINGEN I LIVET
Men låt oss börja det det där första, med meningen i livet.
För många existentiella tänkare handlar det här om något ytterst privat, en mening som du i princip skapar själv. Det är du som ger dig själv och världen mening, som tolkar det du ser omkring dig, som avgör om det tilltalar dig eller inte betyder någonting.
Låt oss ta det enkelt. Jag dricker mycket kaffe, så pass mycket och ofta att det blivit en verkligt viktig del av min vardag. På kvällen när jag går och lägger mig säger jag ibland till maken med en suck: Snart får jag gå upp, snart är det kaffe. Men där finns förstås mer. Böcker är viktiga också, vackra papper och pennor. Att få filosofera, skriva, tala och så förstås barnen, familjen och vännerna och havet. Allt det där tillsammans och lite till är min vardagsmening, min glädje, min alldeles privata orsak att leva.
För andra är det annat som fyller livet: djur kanske, matematik, stickning, sport, heminredning, att få ge till andra eller samla på ting eller pengar.
Hur ser din lista ut?

Vissa filosofer som Immanuel Kant och Edmund Husserl har på olika sätt beskrivit hur ett ting blir meningsfullt genom oss. Du tittar på något och tinget förstärks, färgas av din blick.
Det kanske påminner dig om något, du kanske dras till färgen, till formen, till vad det kan användas till. Eller tvärtom, för dig framstår det som helt menings-löst. När jag tittar på samma sak är det andra saker som framträder. Den blir något annat inför mig.
Enligt det här sättet att tänka är det vi själva som skapar vår vardagsmening. Ingen kan ge dig den. Den kommer ur dig.

MENINGEN MED LIVET
Annat är det med meningen med livet. Om den finns är den inte ett val utan något som existerar oberoende av oss. Kanske finns det någon form av Gud som skapat allting. Kanske existerar det många olika dimensioner eller många universa. Kanske är hela kosmos enbart en fysikalisk process eller en kemisk dans, en genernas evolution och vi alla en effekt av många sammanlänkade krafter.
Ingen vet och filosoferna är inspirerande oense. Där finns de troende, de nyfikna, de tvivlande och så finns det nihilisterna – de som inte tror på någonting.
Filosofen och författaren Albert Camus trodde inte på Gud utan kallade livets mening för enigma – gåtan. Det fantastiska är, skriver han i boken Sisyfos, att vi trots att det kanske inte finns någon mening kämpar på så gott vi kan och för det mesta njuter av vägen.
Så vad tror du själv? Vad är din mening i livet just nu och vad hoppas du på för mening med det hela.

Vill du också tala om vad det är att vara människa?

LÄS MERLivsfrågorna 6 | MENINGEN