Vill du bli hundra år?

Vill jag bli hundra år?
Jag vet inte.  Allt beror ju på.
Om jag är frisk, om jag kan tänka, om jag har vilja, om jag kan njuta.
Vill jag sitta i en stol och nicka och knappt orka blåsa ut de hundra ljusen i tårtan.
Nej, troligen inte.
Jag brukar tänka på döden och ålderdomen som den där känslan när man är så sjuk eller så trött att ingenting annat betyder något än att få gå och lägga sig och sova. Att det inte är konstigare än så.
Dagen innan min vän Lena dog frågade jag henne hur det kändes. Och hon svarade just så:
” … som en förlamande trötthet som bara drar mig till sig.”
Är det obehagligt, frågade jag.
“Nej, det är bara omöjligt att stå emot.”
Min kamrat Karins mormor ägnade sina sista år efter hundra att fundera över varför Gud glömt henne.
Men farfar han ville inte dö. Han var så arg den där dagen vid 90 då han förstod att hjärtat inte orkade mer.
“Och jag som har så mycket kvar”, muttrade han när de körde iväg med honom i ambulansen.
Tjugo minuter senare var han borta.
Nej, ska jag bli hundra vill jag bli som mannen i Gustavsberg som jag läste om. Han som förlorade sin fru vid 83, började läsa spanska vid 84, skaffade dator vid 90 och tyckte det blev för lite att bara maila och surfa vid 98 och gick på kurs. Nu närmar han sig hundra och har bestämt sig för att översätta en roman han tycker om från spanska till svenska för att kunna dela med sig av den till de som inte kan språket.

Själv tänker jag mycket på döden just nu eftersom jag överlevt mina föräldrar för länge sedan. Länge oroade det mig. Skulle jag också gå bort vid 58. Nu vid 63 känns det märkligt. Jag är äldre än mamma.
Och idag på morgonen kan jag lugna mig själv med ett pressmeddelande som berättar att forskarna nu tror sig veta att föräldrarnas död inte har något med barnens livsvlängd att göra.
Det är den där forskningen i Göteborg på 1913 års män som visat att där inte finns något samband. Det är livsstilen som avgör hur gammal man blir tror forskarna – att inte röka betyder mycket, att inte dricka så mycket kaffe, att ha hyfsad standard vid 50, låga kolesterolvärden och fortfarande full arbetsförmåga vid 54.
Och så kanske det är humöret.
En överläkare i geriatrik jag läste om för några veckor sedan kunde inte se något samband mellan livsstilen och de hundraåringar han forskade på. Var det något de hade gemensamt var det livsinställningen. De blev äldst som hade levt efter sin egen längtan, följt sina egna känslor, levt med sig istället för mot sig.
Det ska jag fundera på idag.
FOTO: Vinoth Chandar, enligt cc.

Jo så är det. Jag tittar mest. Ögonen flackar och tar in information.
Fast idag tänker jag byta perspektiv och lyssna.
Efter att ha läst en inspirerande artikel av Bernie Krause om vad ljuden kan berätta om livet omkring oss inser jag att den del av verkligheten som låter hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet. Så istället för att titta på land-skapet tänker jag idag lyssna på det som Krause kallar för ljud-skapet. En tanke som han utvecklat till en hel gren inom ekoologin – soundscape ecology.
Eftersom vi är ovana uppmanar han oss att börja med att dela upp ljuden i tre olika grupper:

Geofonin: Alla naturliga ljud som inte kommer från varelser – vinden, havet, smattret av asparnas blad.
Biofonin: Alla ljud som kommer från insekter och djur.
Antrofonin: Ljud skapade av människan – bilar, dammsugare, skrammel av kaffekoppar.

Lyssna och se vad det du hör berättar för dig. Hur påverkas du av de ohörda ljuden? Hur påverkar dina ljud din omgivning?
Efter att ha suttit här i min soffa och hört en bil köra förbi, en hund skälla, ett underligt surrande som jag inte vet varifrån det kommer så hör jag plötsligen maken rumstera om på övervåningen och tänker:
Men du Bernie – borde man inte lägga till en fjärde ljudnivå Humanofonin: Ljud från människan – harklingar, gråt, tal?

Opinion: Listen to the Soundscape:

A soundscape contains three basic sources: the geophony, which includes all nonbiological natural sounds like wind or ocean waves; the biophony, which embraces the biological, wild, nonhuman sounds that emanate from environments; and the anthrophony — man-made sounds, commonly referred to as noise.

(Via NYT > Science)

I gömmorna hittar jag en artikel från  DN. Två tänkare tampas med varandra.
Det handlar om val.
Inte de små. Vilket te ska jag köpa? Påse eller lösvikt?
Utan om de stora, livsavgörande – barn, partner, byta jobb eller land eller utbildning.
Vi tror att vi gör rationella val, men egentligen vet vi inte alls varför vi väljer som vi väljer, menar de. Vi är inte de ”kunskapsstyrda varelser som är mest sofistikerade när vi sätter rationaliteten främst”.
Och så fortsätter de:
Ett val har minst två steg.

Apropå det där med meningen. I existenspsykologi så skiljer man på meningen i livet och meningen med livet. Den första handlar om din vardag, den andra om universum.

Meningen i livet är det där som får oss att gå upp på morgonen – barnen, jobbet, politiken, trädgården, samlanrvurmen, motorcykeln. Temana är helt individuella och kan växla genom livet. En mening avlöser en annan. Men de tider då vi tappar bort den där viktiga orsaken till att livet är värt att leva och har svårt att hitta någon ny kan vara riktigt, riktigt tunga.

Meningen med livet är något helt annat. Det är den eviga frågan om själva livet – om allt som existerar – har en mening. Finns det någon Gud? Har kosmos en gräns? Finns det parallella universum? Vad ingår Big Bang i för logisk struktur? Eller är allt en meningslös slump?
Långa tider går det fint att leva

Stockholm 21 december 2017 08.14

Morgonsamtal med min vän präster Ted Harris.
Vi talar om andlighet. Eller snarare vi talar om ett annat sätt att se på andlighet.
T: “Om vi istället för Gud utgår från mänsklighetens eviga fråga: Vad är det att vara människa …, säger Ted
A: “…och hur ska jag leva?”
T: “Just det, så skulle man kunna säga att alla som söker svar på de två frågorna är andlig.”

TED: Alla som söker svaret på vad det är att vara människa är ur mitt perspektiv andliga.

A: “Men jag tycker ordet står i vägen, det pekar på en sinnesstämning, jag är andlig, istället för på ett utforskande.”
T: “Så kan det vara. Vad tycker du om Aristoteles eudaimonia, mänsklig blomstring.”
A: “Fint ord, men svårbegripligt för många.”