Slötittade en kväll på Youtube och såg en snutt om en man som bestämt sig för det enkla livet.
Nej, han var inte en sådan där som ville briljera, vara lite märkvärdig och stoltsera med sitt enkla livet. Han hade helt enkelt bara satt sig ner en dag och istället för ”100 saker jag vill hinna med innan jag dör” skrivit den Lilla listan.
Först det allra nödvändigaste – tak över huvudet, kläder, mat och pengar så det räcker.
Sedan det viktiga – på mannens lista stod katt, böcker, vänner och odla.
Och så lite att njuta av – han skrev årstider, dofter, vackra vyer och vin.
Sedan var det slut.
Sedan räckte det.
”Mer hinner man inte med om man ska göra det ordentligt”, sa han.
”Mer hinner man inte med om man ska göra det ordentligt.”
Jag tänker att mina listor är för många och för långa. Att de i och för sig är skrivna ur pur livsglädje. Det finns så mycket roligt, så mycket jag vill, och min lilla hjärna är som en ivrig humla när trädgården blomstrar som mest.
Men nu när jag tänker efter, verkar det hela helt orealistiskt. Inte kommer jag att kunna göra allt det där som jag inspireras av alla dagar. Alla jag skriver upp på papperslappar, i datorn, i telefonen.
Är det inte en form av ha-begär, en slags girighet. Länk efter länk. Bok ovanpå de andra halvlästa, läsa. Recept, vid recept. Pennor vid penslar vid fröpåsar vid garnnystan. Som om jag tror att jag har all tid i världen. Som om jag glömt att dagen är begränsad, att varje val är ett bortval, att det finns något som kallas 24 timmar, sömn och död. Som om jag inte väljer utan bara girigt samlar.
”Är det girig jag är? Är det det som stressar mig?
Girig, det är kanske det jag är. Det kanske är det vi alla är. Är det därför vi är så stressade, jagade av den stora listan. Av allt som måste göras, måste uppnås, måste hinnas med.
Vad händer med mig, med oss, om vi, som mannen i videon, tillåter mig att inse hur kort Lilla Listan måste vara för att jag ska kunna leva det som står där ordentligt. Måste jag sörja allt det som jag inte kommer att hinna innan jag kan njuta grundligt av det som livet, dagarna, timmarna tillåter.
Jag vet inte, det är det där med att avslöja sina självbedrägerier, att acceptera sig själv som begränsad och därmed alldeles, alldeles mänsklig.
PS Nej, tyvärr, jag hittar inte tillbaka till den där lilla filmsnutten. Många äldre män och kvinnor som säger kloka saker har jag spårat. Men inte just mannen med den Lilla listan. Men jag fortsätter leta. Återkommer.
FOTO David van Dijk on Unsplash
