“Nej tack, jag vill inte fira midsommar.”
“Nej tack, jag vill inte fira min födelsedag.”
“Nej tack, jag vill inte fira jul.”
En FB-vän skriver en förtvivlad text om hur svårt det är för henna att slippa fira sin födelsedag.
Vad är det ni inte hör? Varför lyssnar ni inte på vad jag säger?

Själv minns jag min självadopterade ”mamma” Stina Thyberg som alltid vägrade fira jul. Minns hur vi varje år ringde henne och bjöd in. Och hur hon lika vänligt varje år avvisade med repliken:
”Ann, jag vet att du vill väl. Men som jag sa förra året. Julafton är den härligaste dagen på hela året. Den dag jag garanterat vet att jag får vara i fred. Ingen ringer. Ingen vill komma på besök. Jag kan göra precis som jag vill.”
Vad är det som gör att vi inte kan respektera traditionsbrytarna? Att vi inte bara konstatar, och säger ”Ha det fint, så hörs vi på måndag.” Är det skuld, är det behov att hålla ihop flocken, är det rädslan för ensamheten?

“Vi litar inte på att vi är ärliga mot varandra.”

Nej, jag tror att det är allvarligare än så, att det beror på att vi inte litar på att vi är ärliga mot varandra, att vi misstänker att den andra döljer något, att hen vill bli inbjuden, trugad, sällskapad fast hen säger att hen inte vill. Vi lever i finkänslighetens land där ett ord alltid kan döja ett annat, där ett ja inte alltid är ett ja och ett nej inte alltid är ett nej.

Jag är själv smittad. Minns när jag firade jul första gången med Makens familj och Svägerskan sa till sin mamma: ”Den här tycker jag verkligen inte om, varför har du köpt den till mig?” Minns hur jag skruvade på mig och önskade att hon sagt: ”Tack mamma, vad fin.”
Tänker också på middagar där samtalen aldrig tar fart och där alla till synes håller med varandra. Så plötsligt, en gäst som glömmer sig och uttalar en totalt motsatt åsikt. En kapitalist på middag hos vänstermänniskor, eller tvärtom. En köttätare hos vegetarianer. Det går en ängel genom rummet och var och en försöker fatta ett beslut. Ska vi ta striden, eller ska vi byta ämne.

Dottern har aldrig smittats av finkänsligheten. Säger hon A så menar hon A, säger hon B så är det B som gäller. Vill hon inte fira jul med familjen, inte ha kalas på sin födelsedag, inte dansa kring stången så vet jag att hon menar vad hon säger.
När jag för en tid sedan intervjuade etikprofessor Tomas Brytting berättade han att ett av näringslivets stora problem är tystnaden på styelsemötena, det som inom forskningen kallas för ”moralisk stumhet”. På mötet nickar alla när ledningen kommer med ett förslag som senare klubbas igenom. Efter mötet när forskarna intervjuar de deltagande cheferna har de en betydligt mer komplex bild av problemet. Men istället för att bli obekväma så tiger de och på så sätt bygger vi företag, institutioner och samhällen på dåligt underbyggda beslut. Och det säger forskarna kan i en globaliserad högkonsumerande miljöpåfrestande värld leda till ödestigra konsekvenser.
Människans möjlighet att utvecklas som individer och grupp bygger på att vi modigt vågar utforska vad vi verkligen känner, tycker och vill och lika modigt låter våra övertygelser eller preliminära förståelse mötas. “Så här tror/tycker jag just nu, vad tycker du?”
Det är bökigare än att tiga, tar längre tid, men jag tror att det kommer att vara underlag för bättre mer genomtänkta beslut. I det lilla – vänkretsen, familjen, avdelningen på jobbet, och i det stora – företaget, samhället, det globala kollektivet.

Därför är traditionsvägrarna viktiga. Därför är det viktigt att respektera traditionsvägrarna. Därför är det viktigt att vi säger vad vi menar och tolkar andra som om de säger det de verkligen tycker.

”Men om det inte stämmer, om den som inte vill bli firad på sin födelsedag sitter hemma och känner sig ensam och gråter!”, tänker du kanske.
Ja, då kommer hen kanske nästa gång säga tvärtom:
“Fira mig!”
Och så firar vi.

SE EN TECKNAD FILM OM
Moral mutness

LÄS MER OM JULEN
Author