Andra människor – så mycket lycka, så stor sorg – hur ska vi hantera det? Går det att både vara nära och självständig? Går det att visa medkänsla och sätta gränser? Hur balansera ensamhet och gemenskap?
Här lite olika tankar att inspireras av när du själv funderar vidare.
Nej, det är inte bara du som har det jobbigt när du sitter där med julklappslistan. I tusentals år har vi människor våndats över vem som ska få vad och vad det får kosta.
Läs om engagemangsskuld, klappmakt och presenterans själ. Om förhandsnjutning, smårus och kemisk besvikelse.
Gåvor har alltid varit viktiga när det gäller att bygga relationer. Och det handlar om makt, skuld och givarens själ. I den här atikeln mildrar socialantropologen Thomas Hylland Eriksen din juklsappsångest genom att berätta om de urgamla oskrivna reglerna. Låt också Pernilla Juth från KI sprida ljus över varför själva utdelning kan bli så dramatisk. Det är hjärnan och förväntningssystemet som spökar. Har du oroat dig över julklapparna i år igen. Kanske funderat på att låta bli, sedan ändrat dig och ändå kommit hemsläpande med ett par kassar smått och gott och ett och annat lite för stort paket. Det är inte så konstigt. Att ge och få presenter är inte bara ett kommersiellt sentida påfund, det har sedan urminnes tider använts för att bygga relationer. Den norske socialantropologen Thomas Hylland Eriksen och den svenska neuroforskaren Pernilla Juth är hel överens: de där laddade timmarna den 24:e december varje år när ting byter ägare har en djupare betydelse än de flesta anar. Försök att minnas hur du resonerade när du planerade årets julklappsinköp. Om du granskar dina motiv noga kommer du att upptäcka att du följt ett stort antal uttalade eller outtalade regler som bestämt vem som ska få klappar, vad de får kosta och hur mycket energi du tänker lägga ner på att hitta dem. –Orsaken, säger Thomas Hyllander Eriksson, är att en present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.
En present skapar en ömsesidighetsrelation som riskerar att vara till tidens ände.
En julklapp är i antropologernas värld inte bara en pryl som byter ägare, det är ett symboliskt ting som binder givaren och mottagaren till varandra i ett intrikat samspel i tre steg: Att ge, att ta emot och att ge tillbaka. Tänk efter. Du grabbar en bok i pocketstället i mataffären och slår in till moster Eva. Hon ger dig en keramikskål från den där konstnären som ni talade om när ni träffades i somras. Du står nu i ett slags engagemangsskuld som kommer att tynga dig till dess att du återgäldat. Nu har du ett antal val. Antingen ger du lilla moster en lika omtänksam gåva till nästa jul och lyckas då både återgälda och på samma gång bekräfta er relation. Eller också demonstrerar du ditt ointresse med ännu en slarvig klapp och får leva med obalansen. Samma sak gäller förstås i en motsatt situation. Du ger något fint och får något enkelt tillbaka och genast är det den andra som står i skuld till dig. Eller ännu värre. Du ger ingenting men får en läcker klapp från svägerskans bror som tittar förbi för att han råkar vara i stan. Det blir pinsamt, men det är värre än så.
Hur har ni det med presentbalansen?
Varje gång du ser den där designprylen så reagerar du men ett litet uns obehag. Om du tänker efter så har du, precis som jag, en rätt omfattande inre loggbok över presentbalansen som kommer väl till pass vid jul, födelsedagar och middagsinbjudningar. Titta dig omkring i vardagsrummet under närmaste julklappsutdelning och kan du se hur varenda julklapp blir till en relationsmanifestation. – Barn får alltid finare presenter från mamma och pappan än omvänt, säger Thomas Hylland Eriksen, och det gäller också när de blivit vuxna. Generellt sätt ger den som har störst makt de dyraste julklapparna.
En present är ett ting med själ. Det tar tid innan laddningen klingar av.
Och så är det det där med tingens ”hau”. Sedan länge finns föreställningen att en present inte bara är en pryl utan att med den följer också en bit av givarens själ. Hur moderna vi än tycker att vi är så påverkar den här idé oss fortfarande. Tänk efter hur svårt det är att slänga något du fått av någon annan. Och varför låter vi inte presenter bli vandringsgåvor? Den där vinflaskan du fick av Jonas, eller det där ljuset du fick av Linda, och som fortfarande står där i sin snygga förpackning, kan du väl lika bra ge bort till Rebecka nu när hon fyller år? Eller? – Allt utom pengar har ett personligt element, och det tar tid innan det klingar av. Men det varierar förstås, säger Thomas Hylland Eriksen. En kastrull är inte lika laddad som en diamantring. Kanske är det också därför det känns som att det är ett krav att bli glad. Om jag nu står här och håller i en del av dig kan jag ju inte bara, som min svägerska en gång, utbrista: ”Men snälla mamma det fattar du väl att jag inte vill ha en sådan här tröja!”
Förhandsnjuting, smårus och kemisk besvikelse.
Men presenter har också en biologisk funktion. Jag ringer neuropsykologen Pernilla Juth som genast förklarar hur hjärnan och julklapparna hänger ihop.
Först förväntan. – Hjärnans belöningssystem är så konstruerat att du inte bara blir lycklig när du får någonting utan själva vissheten om att du snart kommer att få en hel hög med julklappar ger dig en slags förhandsnjutning. På så sätt dras julen ut och kan för vissa vara i många månader. Sedan sammanhanget. – Hjärnan är också mycket känslig för sociala relationer och en present är i hjärnans värld ett bevis på att du hör till. Och att höra till är att vara trygg och den upplevelsen producerar positiva kemikalier i ditt system. Så allt tissel och tassel, önskelisteskrivandet och planerandet är mycket större än själva klapparna och laddar dessutom dem med ett helt annat värde. Och så är det då allt det där som händer på själva aftonen. Fram till juldagsmorgonen har belöningssystemet sakta laddats upp, signalsubstanser har förberett hjärnan för vilka julklappar vi ska få och därmed bäddat för glädje eller sorg. Förväntningarna blir infriade eller till och med toppade, belöningssystemet är i fas med sig själv, lyckokemikalier frigörs och vi bäddas in i ett behagligt smårus. Bästa klappen kommer inte och du kan bokstavligen uppleva, eller se på någon annan, hur hjärnan kommer i obalans. Det kemiska svaret uteblir och det uppstår en slags brist i systemet som vi beskriver med ordet besvikelse.
Ja, jag vet. Ledsen att jag lockade dig att läsa till slut för den här artikeln har antagligen inte gjort det lättare för dig att köpa varken födelsedagspresenter eller julklappar.
Nej, man måste inte ta med sig något varje gång man blir bjuden på middag. Och jo, det måste man visst det. Välkommen in i gåvornas paradoxala värld.
Det är Gili Kliger, vid Havard University, som funderar. Hur gör vi egentligen när ger bort saker? Och varför gör vi som vi gör? Vad är det som motiverar oss att köpa blommor och distribuera vinflaskor och doftljus till höger och vänster? Och varför låtsas vi att det här är frivilligt när det är invävt i ett strikt sociala nät som sträcker sig långt bak i tiden.
En gåva är inte en engångshandling, skriver Kliger med inspiration från den franske sociologen Marcel Muass, det är en transaktion. Ett slags oskrivet kontrakt i form av en present, som vi människor tycks ha ägnat oss åt i tusentals år, och som bland annat nämns i både Eddan och Vedaskrifterna. Från början var en gåva ett sätt att dela med sig av det man själv hade i överflöd och som den andre behövde, berättar hon inspirerad av sociologen. Med förhoppningen, ja i det närmaste en outtalad överenskommelse, om att få tillbaka när hen själv behövde. När samhällena växte räckte de inte med det närmaste nätverket och så växte vårt ekonomiska system med köp och sälj och skrivna kontrakt ut. Borta var gåvosystemets osäkerhet – kommer grannen dela med sig av sin skörd?
En befrielse – och tvång Å ena sidan en befrielse – jag måste inte bygga min överlevnad på släkt, vänskap och kärlek. Å andra sidan en förlust – min överlevnad bygger inte längre på nära känslomässiga band. Vi upprättar kontrakt med varandra som främlingar, och när överenskommelse är avslutad förblir vi just det – främlingar. Men den där gamla överenskommelse lever kvar i vinflaskan du tar med dig till en middag, i födelsedagspresenten och julklapparna. Du kan känna den gentiska sociala spåren genom dina reaktioner: I glädjen av att köpa den ”rätta” blomman. I den udda presenten som passar din värdinna eller vän. I rimmen och det omsorgsfulla packeterandet. Men också, när det är du som får: Vad tog jag med mig sist? Hur dyr är den där flaskan? Och hur många julklappar fick jag, och hur många har jag givit?
I serien Seinfeld har myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge till någon man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått i från någon annan.
Kontraktssamhället I kontraktssamhället har de här känslorna av ömsesidighet och omsorg försvunnit, skriver Kliger, men vad skulle hända om vi återupprättade dem. Och så refererar hon till Mauss som i sin bok Gifts (1955) skriver om ”the joy of public giving”. Årets deklaration en investering i vår gemensamma välfärd och en garanti för att få när vi själva behöver. Ja, är inte hela vårt liv en enda lång räcka av kontrakt, funderar Mauss, en rad debet och kredet? Ett givande och tagande – jag lyssnar på dig och blir lyssnad på en annan dag, jag lånar ut en kopp mjöl, och får ett ägg av någon annan veckan därpå. Vi är inte ensamma. Vi är invävda i varandra.
Genom gåvorna flyttar vi in hos varandra Men funderar Mauss vidare. Är inte en gåva som placeras i en annans hem mer än ett ting, ett fragment av givaren som flyttar in och gör sig hemmastad. Ett band som väver samman personer, vänner och familjer också när gästen har gått eller festen är över. När jag tittar mig omkring här hemma ser jag den röda djävluen som jag en gång fick från en kvinna i Laos. Nu är inte bara tygdockan här hos mig, också den där okända långt borta. Moster Marias nallebjörn är inte något utan henne. Och i skåpet en vinflaska från en kär vän som kommer att vara i mina tankar när jag öppnar den. I mitt hem finns osynliga trådar som förbinder mig med människor i flera länder. Och så vänder jag mig mot fönstret, kikar över gatan på det vackra sekelskiftshuset och får en vision av trådar i olika färger som dansar i vinden genom staden.
Är det därför, undrar Kliger, som vi inte kan ge bort sådant vi fått från någon? I serien Seinfeld har man myntat två begrepp: Regift – returgåva, det vill säga det där tvånget man känner att ge tillbaka någon till den man fått något ifrån. Och de-gift, återgåva, förbudet att ge vidare en present man fått ifrån någon annan. På hyllan i garderoben står en kermaikmugg du aldrig kommer att dricka i men som du vet att vännen du ska sova över hos på landet skulle älska. Men kan du ge bort det du fått? I grunden, skriver hon, är vi inte individer utan givare och tagare. Och antingen kan vi se det som ett spindelnät av tvång, eller som en stark social gemenskap att luta sig emot.
Vad äregentligen kärlek? Den vi längtar efter, tampas med och finner? Och vad får det för konsekvenser om vi tror det ena eller andra? Läs vad filosofer genom tiderna tänkt och följ filosofen Camilla Kronqvist funderingar, hon som skrev en doktorsavhandling om kärlek och själv blev förvånad.
Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiska och känslomässiga koreografi som vi dansat sedan 1974.
Vi har levt ihop i över 45 år men aldrig sagt: Jag älskar dig
Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand? Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. – Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.
Camilla Kronquist
Eros – ärleken som en stege Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege. Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom. Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.
Filia – kärlek till vänner Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor.
Agape – kärlek till mänskligheten I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.
Drömmen om den stora kärleken Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro. Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har. Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?
Ju mer Camilla studerade kärlek, dest mer komplicerat blev det Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about lovebrottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi. Hej Camilla! Vad är kärlek? – När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.
Kärlek är en slags beredskap.
Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar? – Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.
Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse. – Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.
Kärlek behöver inte börja med förälskelse.
Har kärlek med tanken att göra Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går. Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.
Det går inte att vilja älska.
Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.
Den romantiska kärleken Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse. Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?
Se upp för sammansmältningen Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.
Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.
Kärlek som en form av förståelse Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav, berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar. – Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.
Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår relationen.
Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din. – Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina. Kärleken är också ett slags seende, säger hon … – … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.
Kärlek som skönhet Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den. – Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?
Kärlek utan orsaker Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin. Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte. I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.
Den komplexa kärleken Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”. Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.” Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru. – Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.
Hur vi än ser på frihet och val så är det svårt att komma undan att allt vi gör sker i relation. I relation till andra och till världen omkring oss. De tidiga existentiella filosoferna värnade sin självständighet, senare filosofer menar att vi blir endast till i relation till andra. Men hur ska vi få det att gå ihop?
Vi föds till en värld som redan existerar, som jag skrivit tidigare och vi blir till i relation. Det är våra föräldrars möte, vårt inträde i en familj, ett nätverk, vi existerar i mötet med luften vi andas, maten vi äter, tingen omkring oss. Den italienskbrittiske existentielle psykoterapeuten Ernesto Spinelli menar att hela vårt liv handlar om att relatera, ja att det är relationerna som gör oss till människor. Att möte läggs till möte och ur det stiger det där vi kallar jag. Resten av livet, menar han, prövar vi oss själva mot andra, krockar, förenas, och låter den här processen förändra oss. Utan andra, menade han, kommer vi att leva helt i våra egna föreställningar om hur världen fungerar, hur orealistiska de än är. Tillsammans med andra kan vi utmana och undersöka det vi tror på på så sätt vidga vår uppfattning, lägga till fler dimensioner av liv. Tänk dig till exempel ett möte med en medmänniska. Låt oss hitta på det enklast tänkbara. Ni sitter vid ett bord. Ni ska äta middag. Din vän beställer en kryddig fisksoppa och du säger: ”Usch, jag tål inte fisk, har inte ätit det sedan jag var liten och de tvingade i mig aborre med många ben.” I din livssyn har det smugit sig in en bestämd uppfattning om vad fisk har för konsistens och hur den smakar. All fisk är fortfarande för dig lika med abborrben. I den där föreställningen har alla vattendjur slunkit med förenats i ett enda nejtack.
Din vän trugar. Du stretar emot. Hon trycker på, säger att hon bjuder bara du smakar. Ökar på med ett glas vitt till. Och så kommer då den där rykande fisksoppan in med torsk, lax, räkor och smak av tomat, vitlök, lök, fänkål och lite, lite kummin. Du rynkar på näsan, men kan inte annat än medge att det doftar gott. Du tvekar och så smakar du. Och smakar igen. Abborrbenen bleknar, och det slinker in luft i det där klustret av motbjudande fisk. Torsk, lax och räkor träder fram klart ätbar föda, ja du måste medge, det är till och med gott. Ett par skedar och ett hör av din livssyn har byggts om. Samma sak händer mest varje dag, vi förändras av andra och de förändras av oss.
NÅGRA VÄRNAR SJÄLVSTÄNDIGHETEN För tänkare som Søren Kierkegaard och Jean-Paul Sartre som levde på respektive 1800-och mitten av 1900-talet var självständighet viktigare än relationer. Hur skulle de hitta sitt jag, sin vilja och värja sig så att de inte blev påverkade av andra. Istället för att tänka sig, som Spinelli, att vi lever in och ut ur varandra, höll de andra på en armslängds avstånd. Sartre varnade för att anamma andras tankar, och skrev till och med att den som inte tänker fritt är ett offer för ”ond tro”. Filosofen Martin Heidegger skrev att allt som vi inte tänkt själva kunde kallas för ”mannet”, allt man sa man till och borde betraktas med misstänksamhet. Alla tre ensamma män som av kvinnliga filosofer på 2000-talet med misstänksamhet kallats för ungkarlarna.
ANDRA VÄRNAR DEN ANDRE Men som vanligt inom det existentiella finns deras absoluta motpart. Emmanuel Levinas, fransklitauisk filosof som menade att en människas uppgift är att värna den andre. Eller som han uttryckte det, den absolut andre. För även om vi aldrig någonsin kommer att riktigt förstå oss på varandra så bygger allt på respekten, ja kärleken till den andre.
Så å ena sidan, att med hjälp av sin egen vilja sätta sig själv åt sidan och vända sig mot andras behov. Och å andra sidan finna och skydda sitt eget självständiga jag. Vad är rätt och hur gör man i det alldeles vanliga livet där det ena blandas med det andra. Hur ska jag veta när det är viktigt att värna min egen ståndpunkt, mitt utrymme, min vilja och när är det av yttersta vikt att jag är till för dig. På samma sätt. När ska jag öppna min livssyn och ta till mig det du har upptäckt och förstått. Och när ska jag värja mig för dina föreställningar och skydda mina egna.
Relationer förresten. Inte gäller de bara människor och djur. Enligt vissa filosofer är vi i relation till allt. Ja allt. Naturen, kosmos, tingen, vädret, tidens gång. Vi kan inte särskilja oss, ta oss ur vårt sammanhang. Vi är en del av det. Men vad är det där sammnahanget som vi talar om. Ja, vad är meningen? Men innan vi funderar över det ska vi ta ett djupt andetag och fundera över förutsättningen för att först ordet liv – döden.
Solveig Hultkvist arbetade länge som kurator på Stockholms sjukhem. Här lär hon sig hur du kan försonas med dina nära och kära steg för steg. ”Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanska krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös upplevelse.”
Det finns oläkta sår i alla familjer – konflikter, händelser som aldrig retts ut och som ingen talar om. De ligger där som en dov underström vid middagar och högtider men kommer aldrig upp till ytan. Man skjuter upp och tänker, det där får vi ta sedan. Men så en dag gör döden sig påmind och den där revan i relationen blir akut. Plötsligt är det nu eller aldrig. Nu eller – inte alls.
Förlåtelse och försoning har inte varit något särskilt populärt ämne inom forskningen, varken den psykologiska eller medicinska. Men de senaste åren, inte minst i skuggan av 11 september, har forskningen tagit fart och idag är man enig om att dolda konflikter och allt vad det drar med sig av aggressivitet, bitterhet och sorg inte bara förgiftar människors relationer, det är också skadligt för hälsan. Numera har Stanford University sitt eget Forgiveness Project där man bland annat utformat metoder för att lära människor att förlåta varandra.
Att visa att man blivit sårad är inte ett tecken på svaghet.
Solveig Hultkvist har arbetat många år som kurator på Stockholms sjukhem, på en avdelning dit människor kommer för att vistas en kort tid och sedan dö. Så för henne är det vardag att hjälpa människor att hela sina relationer. – Döden, säger hon, ställer allting på ända. När kroppen och psyket inte längre orkar hålla uppe försvaren så är det många gånger som att öppna en fullproppad garderob – allt ramlar ut. Och så berättar hon om mamman som inte sett sin vuxna son på flera år och som ber Solveig att ringa och be honom komma. Om mannen som varit otrogen och som nu vill få sin sjuka kvinnas förlåtelse. Om kvinnan i femtioårsåldern som så förtvivlat ville försöka få sin döende mamma att äntligen se henne. Och om pappan som en dag inser hur smärtsamt det måste varit för sonen när det tog sådan tid för honom att acceptera att just hans son var bög.
Solveig Hultqvist har arbetat länge som kurator på Stockholms sjukhem.
– Det är, säger Solveig Hultkvist, som att döden gör oss modigare. Eller också är det så att när vi vet att det inte längre finns några marginaler så blir behovet av att försonas större än rädslan för den smärta som det kommer att innebära.
FEM STEG TILL FÖRSONING 1. Våga erkänn att ni behöver försonas. 2. Våga känn smärta 3. Våga be om ett möte. 4. Våga mötas. 5. Försonas utan den andra.
FÖRSTA STEGET: Erkänn att ni behöver försonas Det första steget på försoningens väg är att överhuvudtaget våga erkänna att där finns något som måste processas. Det ser Solveig i praktiken och det är också vad försoningspedagogerna i USA funnit. För det går att träna förlåtelse, har bland annat Stanfordforskaren Frederic Luskin visat, och för varje konflikt som hans deltagare lyckas lösa eller försonas med så sjunker bland annat deras blodtryck, depressionerna lättar och immunförsvaret förbättras. Även smärta kan mildras hos den som förlåtit eller blivit förlåten.
Försoning sänker blodtrycket och förbättrar immunförsvaret
Solveig ser det också på Stockholms sjukhem. Allt det gömda tynger både de som ska leva vidare och de som snart ska dö. Om det får komma upp till ytan, om det kan uttalas och i allra bästa fall erkännas och förlåtas, så skapas ett lugn i människorna.
ANDRA STEGET: Våga känn smärtan Steg två på försoningens väg är att våga känna smärtan, oavsett om det är man själv som gjort något man ångrar eller man känner sig sviken av någon annan. – Det är inte minst det här onda som jag tror att vi friska många gånger flyr ifrån, säger Solveig, men för de flesta som ska dö är existentiell smärta en ”naturlig” del av det korta liv de har kvar. Därför kan det vara lättare för dem att våga känna lite till.
I en undersökning visade det sig att 94 procent av amerikanerna tyckte att det var viktigt att förlåta, men bara 48 procent hade försökt. En av orsakerna, har forskning visat, är en föreställning om att man blir svagare av att visa sig sårad. Ilskan och bitterheten uppfattas som en form av säkerhet, ett skydd. Ibland kan människor också se det som ett slags straff att vägra någon annan försoning.
TREDJE STEGET: Dags att boka ett möte Steg tre är kanske det svåraste, att bestämma sig för att det är dags att möta det mörka. För döende patienter kan det handla om något i deras egen historia. Flykten till Sverige, en förälder som försvunnit, våldtäkt eller missade möjligheter. Men ofta gånger handlar det om familjen. Om barn som inte fått vad de behöver, föräldrar som känner sig svikna av söner och döttrar, syskonkonkurrens och hemligheter. – Många gör ett slags livsbokslut den sista tiden, säger Solveig, och det innebär att man måste gå igenom allt det som varit, försöka avsluta det oavslutade.
FJÄRDE STEGET: Mötet Så är det då dags för det där känsliga mötet, sanningsögonblicket. Hur går det till? – Det är så olika, säger Solveig. Vissa familjer har rena uppgörelser, känslosamma processer med hårda och varma ord. Hos andra är det mer trevande, nästan omärkligt. Ett vuxet barn kan göra en association eller berätta en mer eller mindre konkret dröm för sin döende förälder, ett slags förtäckta frågor. I bästa fall förstår föräldern och svarar lika symboliskt men tydligt. Och vad händer när den där försoningen inträder? – Att se en mamma eller pappa och deras barn mötas, kanske krama varandra för första gången på många år, är en stark, nästan religiös, upplevelse, säger Solveig.
Men hinner de verkligen reda ut allting, många gånger har era patienter så kort tid kvar? – Nej, det gör de förstås inte, men det behövs inte alltid, säger Solveig. Försoning och förlåtelse i dödens närhet handlar istället ofta om ett ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser. Om en förälder med ord eller handling uttrycker ”Jag förstår att jag visat dig för lite kärlek, men jag vill göra det nu,” eller tittar på sitt vuxna barn kanske en enda gång med den där varma föräldrablicken, så kan det räcka.
Försoning handlar om ömsesidigt erkännande av varandras upplevelser
Solveig säger att det är just det där erkännandet som ofta ligger under konflikten mellan barn och föräldrar. Vi vill alla så förtvivlat gärna bli sedda av mamma och pappa och accepterade för det vi är. Vi vill att de ska älska oss oförbehållsamt. – När de vuxna barnen kommer hit så kan jag nästan se hur små de egentligen är under kostymer och dräkter, säger Solveig. Man är beredda att göra nästan vad som helst för att bli älskade. Och ju sämre relation de haft, desto ihärdigare är barnen här där sista tiden. Och så berättar hon om mannen vars mamma supit bort både sitt eget liv och hans barndom och hur förvånad han själv var att han ändå satt där dag efter dag vid hennes dödsbädd:
”Varför gör jag det här? Jag har ju inte fått någonting av henne?”, frågade han Solveig. ”Nä, just därför är du här”, sa hon, ”för att försöka få något nu.”
Om man inte når varandra Men alla når väl inte varandra? – Nej, den som hårdnackat vägrat gå i närkontakt med sig själv och andra i hela sitt liv kan också ibland hålla emot in i det sista och dö utan att saker och ting retts ut. Men vad gör man då? – För den som dör är det förstås, vad vi vet, kört. Men de levande behöver inte avsluta relationen bara för att den andra är död.De har tid att förlåta och försonas. Hur menar du då? – Jag brukar uppmana de anhöriga till att hålla kvar de döda. Fortsätt att umgås med dem, brukar jag säga.
Man kan försonas fast den andre är död.
FEMTE STEGET: Försonas utan den andre Nej, Solveig är verkligen inte spiritist, men hon är övertygad om att relationer kan utvecklas även om den andra inte aktivt kan vara med. Det går att reda ut, att förstå, förlåta och försonas genom en egen inre process. Och det är också vad Stanford-forskarna upptäckt på sina förlåtelsekurser.
Men hur går det till? – Människor gör lite olika, berättar Solveig Hultkvist, men man kan till exempel skriva brev, prata högt med den som dött, måla en bild som beskriver det man känner. Många har också övergångsobjekt – precis som små barn och deras nallebjörnar så sover de i pappas tröja, använder mammas plånbok, bär omkring på bilder eller små saker som tillhört deras barn. Det är inte den s k sorgeprocessen hon talar om, utan just aktiv konflikthantering. – Varför skulle man inte kunna skälla ut en död förälder eller make? Och med tiden byts ilskan och sorgen många gånger ut mot både en förståelse och förlåtelse som gör att man kan försonas med den som dött utan att den andra ville eller kunde hjälpa till.
Olika lager av förlåtelse Solveig pratar om olika lager av förlåtelse. För att verklig försoning ska ske måste både hjärtat och hjärnan vara med, både känslor och intellekt. Man måste förstå vad det var som hände, acceptera sin egen och den andras smärta, och mötas mitt i allt detta.
Men går det att förlåta allting? – Nej, inte förlåta, men införliva. Och så berättar hon att ibland kan livsbokslutet till en början framkalla stor smärta.
De döende ser sina brister, sina kraschade drömmar, det de fått och det de aldrig fick, det de gett och det de förvägrat andra. Först sörjer många sina förlorade möjligheter, men så kan en annan känsla inträda, en som är djupare, med längre perspektiv. Solveig kan inte riktigt förklara, men det är som om den svårt sjuka kan se på sig själv med en slags urmoderlig kärlek: Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn. Hon försonas med sig själv och sitt öde.
Du gjorde så gott du kunde, du lilla människobarn
Nu ruskar Solveig på sig. Nu har hon något att tillägga innan vi slutar. – Men tro nu inte att livet på Stockholms sjukhem bara består av sorg och konflikthantering. Vi har så mycket kul också. Dels händer det så många dråpliga saker i dödens närhet, och så firar vi så många födelsedagar och bröllop. Och när kärleken ska befästas så där i sista minuten då brukar sjuksköterskorna göra så fint, så fint. Hos oss är det mycket tårar, men också massor av blommor och en del champagne.
Först skrev jag en sorgesång över hur mycket jag i min hemkarantän längtar efter barnen, släktingarna, arbetskamrater och grannar, jag till och med kassörskor och okända på gatan. Sedan tänkte jag till. Inbillade mig att ni känner samma sak. Att det där delar vi utan att du behöver läsa om det också. Vill du så har jag lagt den här. Istället började jag tänka på filosoferna och på den där balansen just nu mellan egosim, längtan efter gemenskap och kärlek till den andra, till varandra.
De existentiella filosoferna är till en början, då på 1800-talet inte så intresserade av den andre. Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Søren Kierkegaard (1813-1855) (han som själv kallade sig för en ensam gran), skrev mest om hur man ska särskilja sig får andra, stå på egna ben, bli subjektiv, autentisk, en övermänniska som i alla lägen är självständig och står på sig. Ensamma var de båda två. Friedrich i sitt kringflackande liv och sedan i sin sinnessjukdom. Søren i sina stora lägenheter i Köpenhamn hela tiden i strid med stadens borgare och prästerskap. Det är deras tankar vi lever idag när vi ber om egentid och klagar över instängdheten i familjen och bristen på makt över vårt arbete. Eller ojar oss över att vi, just vi de friatse av fria, måste sitta i frivillig karantän för det allmännas bästa. Det är Nietzsche och Kierkegaard och inte minst 60-talets popfilosof Jean-Paul Sartre (1905-1980) som ekar inom oss. Sartre som skrev att människan är så fri att hon är dömd till frihet. Frihet från allt, frihet till allt. Stående på egna ben utan några gränser.
Frihet från allt. Frihet till allt.
Men det finns en annan fåra också, redan i början på 1900-talet lyfte filosoferna blicken från behovet att inte följa flocken och började utforska sig själva i sitt mänskliga sammanhang. De började tala om att vara med-levande eller att vara-med-den-andre. Människan är inte längre en helt avskild individ, hur mycket hon än skulle vilja. Hon föds in i världen i ett sammanhang, sammanhängande med allt som existerar. Inte bara med människorna i sin närmaste krets utan alla människor och alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna. Vi hör ihop. Det finns de som talar om att vi är ett. The One. Det enda.
Vi hör samman med allt som existerar. Andra människor, alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.
Med ens är det där vida begreppet kärlek utvidgat. Utvidgat och förändrat, och vad betyder det egentligen. Många definitioner finns det men låt oss idag stanna i antiken där man skilde på tre former av kärlek – eros, filia och agape.
Eros var en form av attraktion som började med människor och vackra ting och ledde den sökande vidare till den högre skönheten – Sofia, visdomen. Filia var kärleken till familjen och inte minst till vänner och faktiskt också till arbetskamrater och affärsbekanta. Och agape det var den gränslösa kärleken till alla oavsett om det gagnade mig själv eller inte. Eros i coronatider har flera ansikten, om jag får leka med begreppet. Om vi ska hitta någon skönhet får vi göra det hemma, eller på nätets alla erbjudanden om operaföreställningar, vandrande älgar och konst. Kanske återupptäcker vi något vi inte haft tid att utforska. Ett vackert ting, ett tyg, motorcykeln i garaget – häromdagen njöt jag av ett emaljfat jag köpte i vintras. Verkligen njöt av att äga detta stora tunna fat och såg framför mig hur jag ska woka i det och bjuda på färgglada sallader. Att njuta av det vi redan har. Som det där ordet hemester som skapades för några år sedan, nu kanske vi ska komplettera det med hemkonsumtion (inte så läckert ord, men ändå) att njuta av det vi redan har.
Konsten att njuta av det vi redan har.
Och den fysiska kärleken, ero-tiken, de kroppar, vi får röra, de vi får älska med utan skydd. Nu finns tid att utforska dem, upptäcka nya dimensioner och låta det ta tid, ett sådant härligt tidsfördriv. För den som däremot fortfarande söker kärleken är det svåra tider. Hur dejtar man i sällskap med Covid, frågar sig min vän E i telefonen häromdagen. I en tid då kärlek kan vara livsfarligt. Inte mötas, inte kyssas, inte låta en hand råka smeka hud. Inte andas tillsammans, ju häftigare desto sämre. Och hur klarar men av en eros som tagit slut. Kärleksbrist mellan fyra väggar. Den där tristessen som redan hade börjat krypa sig på och som nu är 24/7. Eller hur det i isolering blir tydligt. Det är inte vi två. Kanske aldrig varit. Och ändå går det just nu inte att göra något åt.
Eros i form av kärlek till visdom är det dock inte svårt att tillfredsställa. Tvärtom. Karantänen är som en klostercell, eller en författares självvalda ensamhet. Här finns hur mycket tid som helst och även om du inte har några böcker hemma så är nätet fullt av fördjupning. I nästa blogg kommer jag att tipsa om texter, filmer, intervjuer och kurser i det jag just nu är mest uppdaterad på filosofi. Och sedan är det nog dags att närma sig det vi alla tänker på dagligen. Döden.
Filia – så mycket vi fillierar just nu. Det är fantastiskt att se hur grannar hjälper varandra, hur enskilda tar initiativ till att samla in overheadunderlag, syr masker, lagar bjudlunch till sjukvårdspersonal och den där intensivläkaren jag läste om i morse som sa att även om han inte fick betalt skulle han gå till jobbet varje dag just nu. I de existentiella kretsarna finns det en man som har en radikal syn på det där med kärlek till den nästa, eller som han skriver till Den absolut andre. Han heter Emmanuel Levinas (1906-1995), kommer ursprungligen från Litauen och det är grymheterna i andra världskriget som är basen i hans tänkande. Vi människor, menar han, föds med ett moraliskt ansvar: ansvaret för den andre. Det är för hen vi finns, det är mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi. Levinas menar att det här inte är en idé han fått för sig, eller ett religiöst påbud han ansluter sig till, han var själv jude, utan ett slags naturtillstånd, en grundetik.
Vi är till för andra. Det är för hen vi fins, det mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi.
Du kan själv upptäcka den, enligt Levinas. Tänk dig att du går förbi en människa som svälter. Du ser in i hennes bedjande ögon. Du har pengar, du har en smörgås, men du väljer att gå därifrån. Den känslan, den formen av ångest, är ett bevis för att vi alla vet att det är sant, menar Levinas. Kärleken till nästan finns där varken vi vill eller inte. Och den är tvingande. Hans filosofi är radikal. Och visst har han stött på motstånd. Själv både erkänner jag mitt behov att vara till för andra på samma gång som jag känner längtan efter att inte bry mig om någon. En Florence Nightingale finns där inne, och en eremit som vill vända världen ryggen.
När jag sitter här på landet och tittar ut över en vårgul åker där tranorna helt oberörda dansade i morse vet jag inte om jag och maken isolerat oss här för vår egen skull eller för hela samhällets, för de andra. På sätt och vis gömmer jag mig av rent egoistiska skäl. Jag vill inte bli sjuk. Eller om jag blir sjuk vill jag bli lindrigt sjuk. Basta. Men det är också som jag säger till vänner och bekanta: Jag är här i Roslagen isolerad för allas skull. Jag lyder Anders Tegnell för allas bästa. Kanske kan man i dessa dagar vara en nyttig egoist, eller en onyttig, som skiter i Tegnell och riskerar att sprida smittan.
Hur som helst kanske de många enskilda människornas engagemang för varandra just nu visar att Levinas ändå har rätt. Och när jag var chef på Idagsidan på SvD på 90-talet hade jag glädjen att få skicka min fransktalande kollega Ami Lönnroth för att intervjua den gamle filosofen när han var på Sverigebesök. Och hon frågade honom: Du ska älska din nästa inte bara såsom dig själv utan mer än dig själv: Det är vad Ni säger. Jag vill gärna tro att denna godhet finns och att den t o m sprider sig. Men jag är inte säker på att det är så. Och filosofens svar säger mycket om vår egen tid. – Inte jag heller. Men det jag vill visa på är att möjligheten finns och den är något oerhört! (SvD, 23 mars 1990. Om du har SvD-abonnemang så finns artikeln i det stora arkivet som du i så fall har tillgång till.)
Flera gånger om dagen lovar vi varandra något: ”Jag kommer vid tre.” ”Rapporten blir klar i morgon.” ”På lördag bjuder jag på middag.” Då och då är det lite mer allvar: Vi lovar att tala sanning i domstolen, att bilen vi säljer är felfri eller att älska oavsett. Ofta gör vi som vi sagt, håller våra löften, står vid vårt ord. Varför?
Det undrade den brittiske filosofen David Hume redan på 1700-talet då han skrev att ett muntligt löfte mellan två människor är ”ett av de mest mystiska och obegripliga handlingar man kan föreställa sig”. Hur kan det komma sig att vi bara genom att säga att vi lovar något skapar ett närmast metafysisk plikt att följa vårt eget löfte. Företeelsen är inte av naturen given, argumenterar Hume, och inte finns det heller några lagar som reglerar det flesta av de löften man inom filosofin kallar för talhandlingar. Det står oss fritt att bryta så många vi vill.
Att vi inte göra det måste helt enkelt bero på att vi genom tiderna insett att det är bra för oss, menar Hume. Om jag följer mina löften, så följer du dina och i längden så vinner vi båda två. Så tänkte han. Hur tänker du Johan Brännmark, docent och lektor i etik vid Malmö högskola.
Johan Brännmark.
– Jag har svår att se att vi skulle kunna ha någon moral överhuvudtaget om det inte fanns möjligheter till ömsesidiga förväntningar. Löften är enormt viktiga inte minst för samordningen i en familj eller på en arbetsplats. Så fort vi ska göra något måste vi komma överens om vem som ska göra vad och vara relativt säkra på att den andre håller vad de lovat.
Många olika löften Det finns många olika former av muntliga löften. De kan vara formella: Tager du denna … eller informella: ”Jag ringer i morgon.” Ett löfte, säger Johan Brännmark, kan vara bindande. Om jag lovat att hämta barnen på dagis i eftermiddag kan jag inte bara strunta i det. Men det kan också vara en avsiktsförklaring, en slags målsättning. Som en förlovning. ”Jag tänker nog gifta mig med dig.” Det kan vara tydligt: ”Jag gör …”, ”Jag kommer …”. Men det kan också vara diffusa. ”Vill du …?” ”Mm.” – Här finns många möjligheter till missförstånd. Vad är det egentligen vi har lovat den andre?
Redan Aristoteles (384-322 fvt) var intresserad av muntliga löften och menade att det närmast ingick i en naturlag: en dygdig, moralisk människa håller sina löften. Senare filosofer ser löften mer som en form av kontrakt som kan följas eller lösas. Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) argumenterar till exempel att det är otroligt viktigt att människor håller sina löften eftersom det är utgångspunkten för att vi ska kunna skapa ett civiliserat samhälle. Han oroade sig dock för våra passionerade och impulsiva sidor och var inte helt säker på att vi skulle klara detta själva utan hjälp av någon form av myndigheter. Utilitaristerna menar att vi ska hålla löften för att det leder till högre nytta för oss alla. En nutida filosof amerikaeden John Rawls (1921-2002) var kritisk mot utilitarismen för att de genom att betona allas nytta inte tog tillräckligt hänsyn till individen. Så istället för nytta förordar han Principle of Fidelity, trohetsprincipen, som helt enkelt fastställer att om du har givit ett löfte under justa omständigheter så ska löftet hållas. Punkt slut.
Löften som en begränsning Så de flesta filosofer verkar vara eniga om att löften gynnar oss, men man kan också se de som en form av begränsning. – Tänk på allt du skulle kunna göra som en enda gigantisk meny av möjliga handlingar. Sedan börjar vi ta bort. Först allt som lagen kräver av dig. Man skulle kunna kalla det för medborgarnas löften till staten: Jag ska inte döda, inte stjäla, inte köra mot rött. Menyn krymper oroväckande. – Man skulle också kunna vända på det och säga att lagen består av löften till dig från staten: Om du betalar sociala avgifter så lovar vi dig pension. Om du slår ihjäl någon så lovar vi dig fängelse. Och om du gör allt det vi kommit överens om och inte gör det som är förbjudet så kommer vi inte lägga oss i ditt liv. Det där sista gäller förstås bara i det vi kallar rättssamhällen. I länder som saknar rättssäkerhet går lagen inte att lita på. För att få det du lovats måste du kanske muta en statstjänsteman. Om du begår ett brott kan du köpa dig fri.
Outtalade löften Så har vi de skrivna kontrakten. Biobiljetter, köpekontrakt, olika avtal. Påskrivna och klara är vi förpliktigade att följa dem. Och sedan allt det som vi kommit överens om utan att egentligen sagt någonting. Konventionerna. Du får inte låta din hund kissa på andras grindstolpar. Du får inte sätta dig på en annans filt på badstranden. Du börjar inte plocka på ett svampställe om någon redan är där. Det här kallas inom filosofin för implicita löften. Vi har inte uttryckligen lovat nått men inom kollektivet tas det för givet att vi känner till reglerna och att vi kommer att säga till om vi tänker bryta dem. – Om du tar en öl med några brittiska kompisar på en pub i London är det bra att du förklarar varför du bara köper en bärs till dig själv och inte bjuder alla, säger Johan Brännmark.
Ju fler löften, desto mindre frihet Den här formen av löften – lagar, kontrakt, konventioner – gäller oss alla. Muntliga löftena, talhandlingarna, är individuella. Det är jag som lovar dig eller domstolen eller Gud någonting. Nu krymper ditt handlingsutrymme ytterligare. Ju fler tallöften, desto mindre frihet eftersom det du lovat alltid tränger undan något du kunde ha gjort. Om du ska äta middag med Ida kan du inte gå på bio med Jens. Men måste man verkligen hålla ett tallöfte? Här går filosofernas tankar isär. Medan filosofer som Hobbes och Rawls anser att man aldrig ska bryta ett löfte finns det andra som hävdar motsatsen. Vissa utilitarister menar att de löften som skapar stor nytta ska hållas även om det delvis går ut över dig själv. Medan andra menar att det visst går att bryta ett löfte. – Här, säger Johan Brännmark finns det ett spektrum av möjligheter. Själv tycker jag not att en grundhållning kan vara att man ska hålla löften men att om det visar sig att löftet verkligen inte är bra för dig så kan det vara moraliskt riktigt att inte fullfölja det.
Många skäl att bryta löften Filosoferna har identifierat flera olika skäl för att bryta ömsesidiga löften: Den andra parten har brutit mot sin del och därmed finns det inte längre någon kraft i löftet. Eller också trodde man när man gav löftet att det var en relativt enkel sak, men sedan visade det sig att det var extremt komplicerat. Och vad händer om den man lovat något dör? Ett typiskt filosofiskt dilemma handlar om två män, eller kanske är de två hen, som vistas på en öde ö. A lovar den B något, men så dör B. Är A i det här fallet förpliktigad att göra det han lovat trots att B aldrig får veta något och ingen annan känner till det? Eller kan A bara strunta i alltihop?
I privatlivet kan det till exempel handla om en begravning. Din mamma har bett att få bli begravd i sin hemstad Västerås, och du har sagt ja. Men nu, när hon väl är död, skulle du och dina syskon vilja ha henne nära, i Umeå. – Ett annat argument för att bryta ett löfte är att jag inte längre är samma person som när jag lovade något, säger Johan Bärmark. Hur menar du då? – Ja ibland löper ju tallöften över väldigt lång tid. Om du tänker dig flera decennier kan du vara en helt annan människa idag än du var då. Och det som verkade bra för dig och din vän när ni var tjugo kan vara rena vansinnet när ni är 45.
Och så var det det där med kärlek Och så har vi då det där med äktenskapet. Här, berättar Johan Brännmark, avger du minst två olika löften. Dels ett statligt ekonomiskt som styrs av lagar och regler, det är därför inte vem som helst kan vara vigselförrättare. Det är bindande och kan bara lösas enligt vissa regler. Så vigselförrättarens löften – lite olika om du gifter dig borgerligt eller religiöst. Och så till sist även ibland de individuella som du skrivit själv eller tillsammans med din partner. De formella är väl tydliga: Tager du denna NN, att älska i nöd och lust … – De kan verka så, men om vi tittar närmare så är det många ord som är tvetydiga. Älska till exempel, vad betyder det?
Ordet kärlek, menar Johan Brännmark, betyder många olika saker. Vi älskar våra käraste och våra barn, men också musik, vänner och Thailand. Vissa älskar bara när de tycker att den andra är underbar eller tillför något till livsprojektet, medan andra menar att kärlek är att känna glödande värme för en sur, oduschad gubbe som tappat fotfästet ett tag efter att han förlorat jobbet. – Så vad menar de två när de säger att de lovar att älska varandra, frågar sig Johan. Samma sak gäller ”trogen”, som är en del i den kristna vigsellöftena, är de här två individerna eniga om vad det innebär. Att ”dela glädje och sorg”, vad menas? Och löftet ”i nöd och lust”, vad betyder det?
Vigsel förr och nu En annan intressant sak, menar Johan Brännmark, är hur människor såg på vigsellöftena förr och hur vi rent generellt tolkar dem idag. – För inte så länge sedan, om jag får generalisera, var äktenskapet byggt på handling. De flesta par strävade efter att få vardagen att gå ihop. Att lova att dela glädje och sorg innebar att tillsammans försöka få familjen att överleva. Idag klarar var och en sig själv och då handlar löftet istället om känslor, och det är betydligt svårare. Att lova att kämpa för varandra har med vilja att göra, menar Johan Brännmark, det är fullt möjligt att lyckas med. Men att lova att känna är något helt annat. – Handlingar är viljestyrda. Jag kan bestämma mig för att göra allt i min makt för den här mannen, kvinnan, den här familjen. Men känslor har vi inte samma kontroll över. Visst, jag kan arbeta på dem, men det är inte alltid det räcker. Att lova att ha samma starka känslor ”tills döden skiljer” er åt är inte realistiskt.
Att vara realist och förälskad är inte heller lätt, säger Johan. Att före bröllopet be den andre att definiera vad hen menar med trogen eller att i sina egna löften lägga in, ”jag ska försöka älska dig” är som att redan från början säga att man inte tror på projektet. Lättare då att lova något som det är stor chans att man inte kommer att hålla. Därför, menar Johan Brännmark, är det kanske fel att kalla de där talhandlingarna vi gör på vår bröllopsdag för löften, varför inte istället säga som det är, det handlar om förhoppningar. Paret som står där hoppas att relationen ska hålla. Och det, menar han, räcker väl gott och väl.
BLOGG | Insikter, inspiration, information – och infall
Hemma hos oss har vi ett hyfsat avslappnat förhållande till julen. En hel del klappar vissa år, få ett annat. Storjul vissa år, liten ett annat. Men det allra bästa vi gjort genom åren är julfrukosten. Det började med att svärmor inte kunde hålla sig lugn under julklappsutdelningen. Hon hetsade, kunde inte stilla sig. Så var det barnen som blev så otåliga hela förmiddagen och under lunchen och fram till Kalle. Vi frågade oss helt enkelt, varför måste det vara så här. Varför kan inte barnen få de flesta av sina julklappar direkt på morgonen och vi frid resten av dagen.
Så började vi med en stilla orgie: Julfrukost. Åtta på morgonen. Tända ljus i hela huset, brasa, julmusik, gran och den mat vi kunde få fram ur kylskåpet. Vi i pyjamas, gröt och skinkmacka och så då och då en julklapp. Tid tog det, någon måste hämta mer kaffe, någon granne kom in och slog sig ner, här och där öppnades ett paket.Det tog halva dagen och sedan bara frid. Läsa en bok, spela ett spel, ta en promenad. Nu har seden spritt sig. I år blir det julfrukost hos brorsan.
Det var ett fint möte där på Bokmässan för några år sedan. Sofia Torvalds hade precis kommit ut med boken Bliv du hos mig (Schildts & Söderströms, 2016) som med värme och smärta berättade om kvinnorna i hennes släkt. Om varför de alltid går sin väg från dem de viktigaste och närmaste. Går och går. ”Jag är den femte generationen kvinnor som skiljer sig. Det är nog rekord”, säger Sofia. Det blev ett samtal om att våga älska, att våga lämna, att våga stanna och att våga vara trött på att vara mamma. Sofia känner det själv, den där längtan bort från familjen, från barnen. Hellre läsa, säger hon, om hon bara fick läsa. På samma gång skaver frågan i henne. Får man känna så? Får man göra så som alla hennes förmödrar gjort.? Bestämt sig. Lämnat bort barnen. Eller gått. Bara gått. Och hur, funderade hon, kan hon gå emot traditionen utan att gå emot sig själv. Smärtsamt, ärligt och insiktsfullt rotar hon kring i sin historia och tar oss på vägar som är både knaggliga och känns farliga.
Till slut bestämmer hon sig. Hon stannar. Hon blir den som stannar.
