nyår

FILOSOFERNA |
Måste vi hålla det vi lovat?

Man offering a ring to a woman.

 

Flera gånger om dagen lovar vi varandra något: ”Jag kommer vid tre.” ”Rapporten blir klar i morgon.” ”På lördag bjuder jag på middag.” Då och då är det lite mer allvar:  Vi lovar att tala sanning i domstolen, att bilen vi säljer är felfri eller att älska oavsett. Ofta gör vi som vi sagt, håller våra löften, står vid vårt ord.  Varför?

Det undrade den brittiske filosofen David Hume redan på 1700-talet då han skrev att ett muntligt löfte mellan två människor är ”ett av de mest mystiska och obegripliga handlingar man kan föreställa sig”. Hur kan det komma sig att vi bara genom att säga att vi lovar något skapar ett närmast metafysisk plikt att följa vårt eget löfte. Företeelsen är inte av naturen given, argumenterar Hume, och inte finns det heller några lagar som reglerar det flesta av de löften man inom filosofin kallar för talhandlingar. Det står oss fritt att bryta så många vi vill.

Att vi inte göra det måste helt enkelt bero på att vi genom tiderna insett att det är bra för oss, menar Hume. Om jag följer mina löften, så följer du dina och i längden så vinner vi båda två. Så tänkte han. Hur tänker du Johan Brännmark, docent och lektor i etik vid Malmö högskola.

Johan Brännmark.

– Jag har svår att se att vi skulle kunna ha någon moral överhuvudtaget om det inte fanns möjligheter till ömsesidiga förväntningar. Löften är enormt viktiga inte minst för samordningen i en familj eller på en arbetsplats. Så fort vi ska göra något måste vi komma överens om vem som ska göra vad och vara relativt säkra på att den andre håller vad de lovat.

Många olika löften
Det finns många olika former av muntliga löften. De kan vara formella:  Tager du denna … eller informella: ”Jag ringer i morgon.” Ett löfte, säger Johan Brännmark, kan vara bindande. Om jag lovat att hämta barnen på dagis i eftermiddag kan jag inte bara strunta i det. Men det kan också vara en avsiktsförklaring, en slags målsättning. Som en förlovning. ”Jag tänker nog gifta mig med dig.” Det kan vara tydligt: ”Jag gör …”, ”Jag kommer …”. Men det kan också vara diffusa. ”Vill du …?” ”Mm.”
– Här finns många möjligheter till missförstånd. Vad är det egentligen vi har lovat den andre?

Redan Aristoteles (384-322 fvt) var intresserad av muntliga löften och menade att det närmast ingick i en naturlag: en dygdig, moralisk människa håller sina löften. Senare filosofer ser löften mer som en form av kontrakt som kan följas eller lösas.  Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) argumenterar till exempel att det är otroligt viktigt att människor håller sina löften eftersom det är utgångspunkten för att vi ska kunna skapa ett civiliserat samhälle. Han oroade sig dock för våra passionerade och impulsiva sidor och var inte helt säker på att vi skulle klara detta själva utan hjälp av någon form av myndigheter. Utilitaristerna menar att vi ska hålla löften för att det leder till högre nytta för oss alla. En nutida filosof amerikaeden John Rawls (1921-2002) var kritisk mot utilitarismen för att de genom att betona allas nytta inte tog tillräckligt hänsyn till individen. Så istället för nytta förordar han Principle of Fidelity, trohetsprincipen, som helt enkelt fastställer att om du har givit ett löfte under justa omständigheter så ska löftet hållas. Punkt slut.

Löften som en begränsning
Så de flesta filosofer verkar vara eniga om att löften gynnar oss, men man kan också se de som en form av begränsning.
– Tänk på allt du skulle kunna göra som en enda gigantisk meny av möjliga handlingar. Sedan börjar vi ta bort. Först allt som lagen kräver av dig. Man skulle kunna kalla det för medborgarnas löften till staten: Jag ska inte döda, inte stjäla, inte köra mot rött. Menyn krymper oroväckande.
– Man skulle också kunna vända på det och säga att lagen består av löften till dig från staten: Om du betalar sociala avgifter så lovar vi dig pension. Om du slår ihjäl någon så lovar vi dig fängelse. Och om du gör allt det vi kommit överens om och inte gör det som är förbjudet så kommer vi inte lägga oss i ditt liv.
Det där sista gäller förstås bara i det vi kallar rättssamhällen. I länder som saknar rättssäkerhet går lagen inte att lita på. För att få det du lovats måste du kanske muta en statstjänsteman. Om du begår ett brott kan du köpa dig fri.

Outtalade löften
Så har vi de skrivna kontrakten. Biobiljetter, köpekontrakt, olika avtal. Påskrivna och klara är vi förpliktigade att följa dem.
Och sedan allt det som vi kommit överens om utan att egentligen sagt någonting. Konventionerna. Du får inte låta din hund kissa på andras grindstolpar. Du får inte sätta dig på en annans filt på badstranden. Du börjar inte plocka på ett svampställe om någon redan är där.
Det här kallas inom filosofin för implicita löften. Vi har inte uttryckligen lovat nått men inom kollektivet tas det för givet att vi känner till reglerna och att vi kommer att säga till om vi tänker bryta dem.
– Om du tar en öl med några brittiska kompisar på en pub i London är det bra att du förklarar varför du bara köper en bärs till dig själv och inte bjuder alla, säger Johan Brännmark.

Ju fler löften, desto mindre frihet
Den här formen av löften – lagar, kontrakt, konventioner – gäller oss alla. Muntliga löftena, talhandlingarna, är individuella. Det är jag som lovar dig eller domstolen eller Gud någonting. Nu krymper ditt handlingsutrymme ytterligare. Ju fler tallöften, desto mindre frihet eftersom det du lovat alltid tränger undan något du kunde ha gjort. Om du ska äta middag med Ida kan du inte gå på bio med Jens.
Men måste man verkligen hålla ett tallöfte?
Här går filosofernas tankar isär. Medan filosofer som Hobbes och Rawls anser att man aldrig ska bryta ett löfte finns det andra som hävdar motsatsen. Vissa utilitarister menar att de löften som skapar stor nytta ska hållas även om det delvis går ut över dig själv. Medan andra menar att det visst går att bryta ett löfte.
– Här, säger Johan Brännmark finns det ett spektrum av möjligheter. Själv tycker jag not att en grundhållning kan vara att man ska hålla löften men att om det visar sig att löftet verkligen inte är bra för dig så kan det vara moraliskt riktigt att inte fullfölja det.

Många skäl att bryta löften
Filosoferna har identifierat flera olika skäl för att bryta ömsesidiga löften: Den andra parten har brutit mot sin del och därmed finns det inte längre någon kraft i löftet. Eller också trodde man när man gav löftet att det var en relativt enkel sak, men sedan visade det sig att det var extremt komplicerat.
Och vad händer om den man lovat något dör? Ett typiskt filosofiskt dilemma handlar om två män, eller kanske är de två hen, som vistas på en öde ö. A lovar den B något, men så dör B. Är A i det här fallet förpliktigad att göra det han lovat trots att B aldrig får veta något och ingen annan känner till det? Eller kan A bara strunta i alltihop?

I privatlivet kan det till exempel handla om en begravning. Din mamma har bett att få bli begravd i sin hemstad Västerås, och du har sagt ja. Men nu, när hon väl är död, skulle du och dina syskon vilja ha henne nära, i Umeå.
– Ett annat argument för att bryta ett löfte är att jag inte längre är samma person som när jag lovade något, säger Johan Bärmark.
Hur menar du då?
– Ja ibland löper ju tallöften över väldigt lång tid. Om du tänker dig flera decennier kan du vara en helt annan människa idag än du var då. Och det som verkade bra för dig och din vän när ni var tjugo kan vara rena vansinnet när ni är 45.

Och så var det det där med kärlek
Och så har vi då det där med äktenskapet. Här, berättar Johan Brännmark, avger du minst två olika löften. Dels ett statligt ekonomiskt som styrs av lagar och regler, det är därför inte vem som helst kan vara vigselförrättare. Det är bindande och kan bara lösas enligt vissa regler. Så vigselförrättarens löften – lite olika om du gifter dig borgerligt eller religiöst. Och så till sist även ibland de individuella som du skrivit själv eller tillsammans med din partner.
De formella är väl tydliga: Tager du denna NN, att älska i nöd och lust …
– De kan verka så, men om vi tittar närmare så är det många ord som är tvetydiga. Älska till exempel, vad betyder det?

Ordet kärlek, menar Johan Brännmark, betyder många olika saker.  Vi älskar våra käraste och våra barn, men också musik, vänner och Thailand. Vissa älskar bara när de tycker att den andra är underbar eller tillför något till livsprojektet, medan andra menar att kärlek är att känna glödande värme för en sur, oduschad gubbe som tappat fotfästet ett tag efter att han förlorat jobbet.
– Så vad menar de två när de säger att de lovar att älska varandra, frågar sig Johan.
Samma sak gäller ”trogen”, som är en del i den kristna vigsellöftena, är de här två individerna eniga om vad det innebär.  Att ”dela glädje och sorg”, vad menas? Och löftet ”i nöd och lust”, vad betyder det?

Vigsel förr och nu
En annan intressant sak, menar Johan Brännmark, är hur människor såg på vigsellöftena förr och hur vi rent generellt tolkar dem idag.
– För inte så länge sedan, om jag får generalisera, var äktenskapet byggt på handling. De flesta par strävade efter att få vardagen att gå ihop.  Att lova att dela glädje och sorg innebar att tillsammans försöka få familjen att överleva. Idag klarar var och en sig själv och då handlar löftet istället om känslor, och det är betydligt svårare.
Att lova att kämpa för varandra har med vilja att göra, menar Johan Brännmark, det är fullt möjligt att lyckas med. Men att lova att känna är något helt annat.
– Handlingar är viljestyrda. Jag kan bestämma mig för att göra allt i min makt för den här mannen, kvinnan, den här familjen. Men känslor har vi inte samma kontroll över.  Visst, jag kan arbeta på dem, men det är inte alltid det räcker.  Att lova att ha samma starka känslor ”tills döden skiljer” er åt är inte realistiskt.

Att vara realist och förälskad är inte heller lätt, säger Johan.  Att före bröllopet be den andre att definiera vad hen menar med trogen eller att i sina egna löften lägga in, ”jag ska försöka älska dig” är som att redan från början säga att man inte tror på projektet. Lättare då att lova något som det är stor chans att man inte kommer att hålla.
Därför, menar Johan Brännmark, är det kanske fel att kalla de där talhandlingarna vi gör på vår bröllopsdag för löften, varför inte istället säga som det är, det handlar om förhoppningar. Paret som står där hoppas att relationen ska hålla. Och det, menar han, räcker väl gott och väl.

ANNLAGERSTRÖM ©
Publicerd i Modern Filosofi.

LÄS MERFILOSOFERNA |
Måste vi hålla det vi lovat?

NYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

Hot Tea
BLOGG | INSIKTER, INSPIRATION och INFALL

Glöm alla löften om att bli en bättre människa 2020. Lova dig bara en enda sak, att då och då lyssna till den där inre rörelsen som är berättelsen om dig själv.

Jag känner en människa som är nöjd. 
Och en gång träffade jag en som kunde ta en stund i taget.
 Och en som tyckte det var onödigt att resa bort när det var så bra där han var. 
De var inga perfekta typer, inte rika, inte särskilt framgångsrika heller. De var sådana som vaknade och låg och gonade sig åt det vanliga som skulle komma. Morgonkaffet, tidningen, en solstråle, dammet som dansar i den. Sträcka på kroppen, smeka någons rygg, väcka en unge, jobba, titta lite på tv, och den goda sömnen.
De är sådana där som sitter och ler provocerande på bussen på morgnarna. Som går för långsamt genom kulverten på T-centralen. Som inte kollar sin mail flera gånger i timmen. Jag känner en som inte har mobiltelefon.

Och jag är ganska säker på att de inte tänker ge några nyårslöften. De har ingen pockande förbättringsplan, ingen lista på humana uppdateringar, ingen gnagande känsla av att det är något som saknas.

Det finns en märklig allians mellan våra nyårslöften och vår vana vid köp och sälj. Och så kan det ha med potatis att göra, eller snarare med tiden innan vi hade potatis.
Då när vintermörkret var kompakt över detta land, då vi verkligen kunde fråga oss om vi skulle orka fram till våren. Då svälten inte var en lek, som i vissa tv-serier, och den mörkaste natten, väckte tankar på nästa år, och nästa. På livsnödvändiga förhoppningar. När våren kommer skall jag bryta ännu en teg. 

Också kristendomen med sina hot om straff och fördömelse fanns i bakgrunden. Det gällde att förbättra sig, att hålla måttet. De som inte slutade svära och hade begär till både grannens hustru och häst kunde vid oförmodat dödsfall få brinna. 

Så här tänker jag. Vi lever missnöjda i en av världens rikaste nationer med en gnagande känsla av hot som många av oss inte är utsatta för. Många av oss, men inte alla. Vi som har tror ändå inte att vi inte har tillräckligt, att vi inte har gjort tillräckligt, att vi inte är tillräckliga. Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. Utanpå i form av shopping och inuti i form av omskolning av både kropp och själ, gärna kopplad till olika former av shopping, till kurser och all slags kurer.

Vi tror att vi inte har tillräckligt, 

att vi inte har gjort tillräckligt, 

att vi inte är tillräckliga. 

Det finns alltid något som kan förbättras, som borde förbättras. 

 

En forskare jag läste för många år sedan menade att vi i grunden är samlare och att vi ännu inte begripit att vi inte kommer att svälta ihjäl. Hen menar att vi inte kan skilja på behovet av att lagra mat inför vintern och en dragning till högvis med skor. Båda delarna tillfredsställer samma samlariver, en gång i tiden livsnödvändig, idag en högst orealistisk vana. Vi har också missat att de flesta kristna idag inte ens själva tror på Helvetet, det är nedlagt. Domens dag har bleknat, dagens Gud är enligt många kristna en evig dialog och en relation. Och goda vänner fördömer inte. De älskar dig och din medelmåttstillvaro.

Nyårslöften är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring.

Och allt tycks kulminera just de här dagarna kring nyår. Nästa år … nästa år … då. Ibland tänker jag att löftet inför det nya decenniet är en form av offer, en bikt som lovar bot och bättring: Ja, jag är en syndig människa som inte levt upp varken till mina egna, min familj eller samhällets krav. Ja, jag är fet, röker, motionerar inte, äter kött istället för grönsaker, instagrammar för mycket, mindfullnessar för lite och jag erkänner: Jag har flugit i år och inte sorterat alla mina sopor.

Och så lovar vi något, att banta, att bli snällare, att alltid veckohandla, att bli vegan, att yoga och så lägger vi ännu en sten på bördan. Bäddar för ett misslyckande som förstärker den diffusa känslan av att vi inte räcker till. Inte i år heller.

Så hur kommer vi ur löfteshjulet?
Jag tänker att det enda vi behöver är ett enda löfte: Lyssna lite mer. 

Lyssna till den där lilla rösten som viskar berättelsen om dig själv. Den lilla magkänslan som ropar, nej tack. Den lilla rörelsen i halsgropen som flämtar, pröva. Den stora plötsliga längtan efter färgen syren, och den bommulslika tillfredställelsen av att vara på rätt plats i ett självklart ögonblick.
Lyssna bortom lasset av konventioner och rutiner, bortom sociala föreställningar, religiösa påbud, skammen, skulden och guld-och-gröna-skogar-fantasierna. Lyssna och var nyfiken, låt dig förvånas, och lita på att det inte vill vill du inte och det du mår bra av mår du faktiskt bra av.  Sen må det vara fler skor eller bara sitta på trappan, gråta ohejdat eller skratta dig nöjd, biff eller grönt te. 

Men hur lyssnar jag utan att det blir ett nytt påbud, formulerat i det pretentiösa och ouppnåeliga kravet att ”i år ska jag verkligen bli mig själv”?
Glöm det där målet, tanken att det finns något perfekt eller i alla fall bättre jag att söka efter, det är en del av vår tids tvångströja. Du är ett outforskat universum, vintergator på vintergator av kombinationer, omöjliga att kartlägga. Du är ett kosmos i rörelse. Ett blivande. Lova inga storverk, ingen förändring, inget göra, inget vara. Unna dig en kopp te bara då och då och lyssna nyfiket på det du redan är.

Mer om jul och nyår

Man offering a ring to a woman.

FILOSOFERNA|
Måste vi hålla det vi lovat?


LÄS MER >

Little girl lying in a teepee, playing with the flashlight

PRÄSTEN | Lek om du vill ta julen på allvar


LÄS MER >

Christmas background with stone clock and candle

REFLEKTION |
Vem vinner kampen om tiden


LÄS MER >

Breakfast

TIPS |
Julfrukosten tog bort stressen


LÄS MER >

LÄS MERNYÅRSLÖFTET |
En kopp te och lyssna en stund

ANDLIGHET|
Vårt behov av riter

Crowd watching fireworks
ANDLIGHET | MäNNISKANS BEHOV AV RITER

Nyår – fest eller en rit?

Riten har följt oss människor i tusentals år som ett sätt att höra till, försöka förstå, hitta gemenskap. I vår tid har vår relation till riterna förändrats, och många av de har blivit fest.
Har något gått förlorat? Eller har vi befriats från andlig barlast som ändå inte betydde något?



Den moderna människans problem är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den.

Tom F. Driver i boken Liberating rites

Mycket av det som händer på nyårsafton är redan bestämt. Finkläderna, maten, champagnen, fyrverkerierna, kramarna och lyckönskningarna om ett gott nytt år. Under ett dygn står miljontals människor världen över och räknar tiden för att inte missa den där sekunden då ett år passerar in i ett annat. Ett ögonblick bland ögonblick får en särskild betydelse, tillsammans går vi igenom en passage, lämnar en tid och går in i en annan.
Det kan se ut som en klassisk övergångsrit med kraft att förändra och förvandla den som är med. Men är det verkligen det? Följ med på en utforskning av ritens väsen och svara sedan på frågan själv.I

The Cathedral Church of St John the Divine på Manhattan brukade predikanten Thomas Miller skvätta heligt vatten på de cyklar som ställts upp i altargången. En i taget välsignar han dem i en modern rit byggd på en gammal föreställning: Det går att skydda sig mot olyckor, det finns en osynlig kraft som kan hålla sin hand över en människa och hennes cykel.

Om det finns något före och efter, ovan och under, något bortom det vi kan erfara – vad är detta något?

Vi vet att vi finns. Jag kan se dig. Du kan se mig. Men ingen av oss är helt säkra på varför. Var kommer vi i från? Vart går vi efter döden? Och om det finns något före och efter, något ovan och under, något bortom det vi med våra sinnen kan erfara – vad är detta något?

Så länge människan kunnat tänka abstrakta tankar så verkar hon ha funderat över de stora obegripliga frågorna. Och i sina försök att förstå har hon skapat bilder av det där andra, det där osynliga, det där mäktiga och metoder för att påverka, dra nytta av, skydda sig mot eller förena sig med de krafter som är större än hon själv.
Hon har skapat riter, symboliska handlingar, en slags helig lek med hopp om att det hon tror på ska bli verklighet. Det går en rak linje mellan den cyklande servitrisen i New York och den 40-årige man som någon gång för sådär 80 000 år sedan begravdes i en grotta i Shanidar i Zagrosbergen i Kurdistan i Irak höljd i blommor. Hon är homo sapiens, han är neandertalare, båda tror de att det går att skydda sig mot döden med hjälp av vardagliga ting.

När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Det var först på 1800-talet som antropologerna började kalla människans kollektiva symbolhandlingar för rit. När männen som forskarna studerade i Afrika lindade sina pilar var det vapenvård, när de målade sina kroppar för att förbereda sig för jakten kallades färgen en symbol för jaktlycka och själva insmörjandet en rit. När vi tar en bulle och dricker kaffe är det fika, när de kristna tar emot vin och oblat under mässan är det ritual.

Vissa forskare menar att riter är ett fundamentalt mänskligt behov, att det är lika naturligt att ritualisera, som de kallar det, som att skratta och sova. För att människan ska må bra så måste hon ha en föreställning om varifrån hon kommer, varför hon är här och vart hon tar vägen efter döden. Och för att behålla kontakten med tron måste hon då och då tillsammans med andra bekräfta den i någon form av rit. Och precis som fotografen Giorgia Fiorio gjorde på sina resor så upptäckte antropologerna att människor i och för sig tror väldigt olika, men att ingredienserna i riterna är sig ganska lika.

Det är till exempel inte bara på Manhattan som vatten betraktas som en helig vätska. I Bangkok renar sig de thailändska buddisterna inför det nya året genom att blöta ner varandra med hjälp av färgglada vattenpistoler, i Anderna såg Giorgia Fiori shamanerna ta helande bad i Huaringsjöarna och i svenska kyrkor döper prästerna de nyfödda med vatten på huvudet. 
En tidig morgon i Kathmandu i Nepal  fick jag följa med Harikala Adhikany till ett av Nepals och hinduismens heligaste platser Pashupatinath. Vi vandrade i mörkret längs de leprasjukas gata, förbi de mediterande heliga männen, längs med moder Teresas hem för gamla och döende och ner till floden Bagmati och ett av världens största Shivatempel. Medan solen gick upp kunde vi följa ritualerna; blommorna som offrades i floden, asketerna som magra och stilla stod där i timmar och de två männen som brände sin döda mamma, kastade hennes aska i vattnet, klädde av sig och badade. Bagmati, en biflod till Ganges, sceneri för världens mest omfattande religiösa rit kumbh mela, en 104 dagar lång badritual med över 40 miljoner deltagare.

Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening?

Och även om vi i Sverige lär vara världens mest sekulära land enligt World Values Survey så kan man ibland undra. Vad är nyårsaftonen annat än ett försök att förstå tiden? Vad är spakulturen annat än ett försök till rituell rening? Den moderna människans problem, skriver Tom F. Driver i boken Liberating rites, är att hon inte längre kan träda in i riten, inte låta sig förvandlas av den, hon kan bara härma den. Är Yasuragin utanför Stockholm ett japanskt rituellt bad, eller en slags disneyversion, en komersiell kopia som lovar utan att hålla. Många av oss besöker påskens midnattsmässa mer av tradition än övertygelse, vi är ute efter stämningen, inte delaktighet i Jesu lidande, död och uppståndelse. Och trots att ingen av oss längre tror på osynliga ruggiga skogsväsen så samlas vi ändå kring maj- och påskbrasor.
När en djupt religiös människa går in i kyrkan, synagogan, templet, som ju i realiteten är ett helt vanliga hus, träder de in på heligt område, en lokalavdelning av himmelriket. Det är som med ambassader. Du är i Frankrike men går in genom porten på nummer 17, rue Barbet-de-Jouy i Paris och plötsligt befinner du dig på svensk mark. Pilgrimerna som vandrar till Lourdes, som MS-sjuka Christine i Jessica Hausners prisbelönta film Miraklet i Lourdre, tror på allvar att de genom att gå och be kan bli friska, helbrägdagjorda.

Riten som kroppskultur
Och mannen som sticker nålar genom sin kind, hon som fastar, och han som låter naglarna växa genom handen försöker använda smärtan som en genväg till ett annat medvetandetillstånd, närmare det outgrundliga, översinnliga.
Man kan fundera över piercing, de anorektiska flickornas tomma tallrikar, de ungas sönderskurna armar, tatueringarna, och späkningarna på gymmen. Kanske är likheterna bara en tillfällighet. Men det finns de som säger att det är så det blir i ett samhälle utan en gemensam bas, utan tro, utan fungerande riter, utan möjlighet att återknyta till föreställningar om det eviga. När ångesten slår till dyker behovet att ritualisera upp trots att där inte finns någon förklaring, ingen mytologisk berättelse som förklarar varför det kan tänkas hjälpa.

Riten som maktutövning
Men alla forskare tror inte alls på att riten skulle spegla något slags inre behov utan ser den som ett socialt fenomen, ett sätt för de som har makten i samhället att få alla att tro på samma sak och därmed dra åt samma håll. Gemensamma ritualer skapar kontinuitet och gemenskap. De gör medborgarna lugna och hjälper dem att slippa grubbla. Rit som en form av trygghet, kontroll och makt.

I Ryssland under revolutionen instiftades ett ritministerium som konstruerade kommunistiska ritualer som skulle ersätta de religiösa. Adolf Hitler var en mästare på att iscensätta rituella spektakel med sig själv som universums centrum.

Rit som kollektiv happening
Sen finns det de som vill devalvera riten ytterligare, som tror att den inte är något annat än ett uttryck för vårt behov av gemenskap, en kollektiv happening som får större kraft ju oftare den upprepas. Den starka upplevelsen har ingenting med andlighet att göra, är inte ett uttryck för kontakt med det eviga. Den är helt enkelt bara en skön känsla av igenkänning, av att höra ihop, tro på samma sak och vilja nå något tillsammans. Ser man det så kan finalen i Allsvenskan räknas som rit. Tecknen finns där – den definierad församling, en utvald plats, rituella kläder, hjältar, syndare, straff, offer och utlevelse på gränsen till trans.

Och  så finns förstås de som är helt övertygade om att de religiösa riterna inte alls är påhittade, att de inte är skapade av människor utan av av gudarna. En ritual är helt enkelt evighetens försök att kommunicera med oss som är på tillfälligt besök i verkligheten.

Så hur är det nu med nyårsafton? Är det en rit eller bara en helt vanlig fest?

Ann Lagerström ©
Publicerad första gången i Tidningen Vi 2012.

DELA GÄRNA
Du får gärna dela artikeln, skriva ut den och ge till en vän eller använda den i undervisning eller i samtalsgrupper bara du uppger källan. Men vill du publicera den på din sajt eller på annat sätt får du höra av dig till ann(snabel-a)lagerstrom.nu.

 

 

 

LÄS MERANDLIGHET|
Vårt behov av riter