Visst borde det finnas fler ord för kärlek – ett för kärleken till partnern, ett för kärleken till barn, till föräldrar, ett för konst, ett för naturen, ett för mat, ett för främlingen.
I den antika filosofin använde de flera – som philia för vänskapen, agape för den allomfattande kärleken som gällde alla.
Om vi hade fler ord kunde våra varma känslor blir mer mångdimensionella, få större djup och bredd – kanske skulle vi då också upptäcka flera sätt att älska, flera företeelser att omfamna.
Här kan du läsa artiklar och infall om kärlekens många väsen.
Bede Griffiths var en benediktinmunk som levde hela sitt liv i Indien i ett kloster som var öppet för olika religioner. Jag träffade honom en gång i Stockholm och han är en av de andliga ledare jag känner stor respekt för. Här i en video från Youtube berättar han om hur han under en stroke mötte den andliga verkligheten i form av kärlek. “Folk trodde att jag skulle dö. Jag trodde att jag skulle dö”, säger han i filmen. Och berättar hur han förberedde sig. Han bad och väntar men ingenting hände. Då bestämde han sig för att överlämna sig till “the Mother”, säger han, och en våg av kärlek strömmade genom honom. Det var “det feminina” som öppnade sig, så uppfattade han det. Och det var inte kroppen som dog utan hans vardagsmedvetande. “När allt försvinner så upptäcker du den där kärleken som är i dig hela tiden. Djupt inom dig utan att du vet om det. Släpp taget så får du se.” Släpp taget om allt, om alla föreställningar, inte minst den om Gud. Våga låta ditt jag släppa kontrollen. “Total kärlek. Det är det som finns bortom döden.” Mer om Bede Griffiths.
Först skrev jag en sorgesång över hur mycket jag i min hemkarantän längtar efter barnen, släktingarna, arbetskamrater och grannar, jag till och med kassörskor och okända på gatan. Sedan tänkte jag till. Inbillade mig att ni känner samma sak. Att det där delar vi utan att du behöver läsa om det också. Vill du så har jag lagt den här. Istället började jag tänka på filosoferna och på den där balansen just nu mellan egosim, längtan efter gemenskap och kärlek till den andra, till varandra.
De existentiella filosoferna är till en början, då på 1800-talet inte så intresserade av den andre. Friedrich Nietzsche (1844-1900) och Søren Kierkegaard (1813-1855) (han som själv kallade sig för en ensam gran), skrev mest om hur man ska särskilja sig får andra, stå på egna ben, bli subjektiv, autentisk, en övermänniska som i alla lägen är självständig och står på sig. Ensamma var de båda två. Friedrich i sitt kringflackande liv och sedan i sin sinnessjukdom. Søren i sina stora lägenheter i Köpenhamn hela tiden i strid med stadens borgare och prästerskap. Det är deras tankar vi lever idag när vi ber om egentid och klagar över instängdheten i familjen och bristen på makt över vårt arbete. Eller ojar oss över att vi, just vi de friatse av fria, måste sitta i frivillig karantän för det allmännas bästa. Det är Nietzsche och Kierkegaard och inte minst 60-talets popfilosof Jean-Paul Sartre (1905-1980) som ekar inom oss. Sartre som skrev att människan är så fri att hon är dömd till frihet. Frihet från allt, frihet till allt. Stående på egna ben utan några gränser.
Frihet från allt. Frihet till allt.
Men det finns en annan fåra också, redan i början på 1900-talet lyfte filosoferna blicken från behovet att inte följa flocken och började utforska sig själva i sitt mänskliga sammanhang. De började tala om att vara med-levande eller att vara-med-den-andre. Människan är inte längre en helt avskild individ, hur mycket hon än skulle vilja. Hon föds in i världen i ett sammanhang, sammanhängande med allt som existerar. Inte bara med människorna i sin närmaste krets utan alla människor och alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna. Vi hör ihop. Det finns de som talar om att vi är ett. The One. Det enda.
Vi hör samman med allt som existerar. Andra människor, alla ting och kvarkar och smådjur och gruset som rinner mellan fingrarna.
Med ens är det där vida begreppet kärlek utvidgat. Utvidgat och förändrat, och vad betyder det egentligen. Många definitioner finns det men låt oss idag stanna i antiken där man skilde på tre former av kärlek – eros, filia och agape.
Eros var en form av attraktion som började med människor och vackra ting och ledde den sökande vidare till den högre skönheten – Sofia, visdomen. Filia var kärleken till familjen och inte minst till vänner och faktiskt också till arbetskamrater och affärsbekanta. Och agape det var den gränslösa kärleken till alla oavsett om det gagnade mig själv eller inte. Eros i coronatider har flera ansikten, om jag får leka med begreppet. Om vi ska hitta någon skönhet får vi göra det hemma, eller på nätets alla erbjudanden om operaföreställningar, vandrande älgar och konst. Kanske återupptäcker vi något vi inte haft tid att utforska. Ett vackert ting, ett tyg, motorcykeln i garaget – häromdagen njöt jag av ett emaljfat jag köpte i vintras. Verkligen njöt av att äga detta stora tunna fat och såg framför mig hur jag ska woka i det och bjuda på färgglada sallader. Att njuta av det vi redan har. Som det där ordet hemester som skapades för några år sedan, nu kanske vi ska komplettera det med hemkonsumtion (inte så läckert ord, men ändå) att njuta av det vi redan har.
Konsten att njuta av det vi redan har.
Och den fysiska kärleken, ero-tiken, de kroppar, vi får röra, de vi får älska med utan skydd. Nu finns tid att utforska dem, upptäcka nya dimensioner och låta det ta tid, ett sådant härligt tidsfördriv. För den som däremot fortfarande söker kärleken är det svåra tider. Hur dejtar man i sällskap med Covid, frågar sig min vän E i telefonen häromdagen. I en tid då kärlek kan vara livsfarligt. Inte mötas, inte kyssas, inte låta en hand råka smeka hud. Inte andas tillsammans, ju häftigare desto sämre. Och hur klarar men av en eros som tagit slut. Kärleksbrist mellan fyra väggar. Den där tristessen som redan hade börjat krypa sig på och som nu är 24/7. Eller hur det i isolering blir tydligt. Det är inte vi två. Kanske aldrig varit. Och ändå går det just nu inte att göra något åt.
Eros i form av kärlek till visdom är det dock inte svårt att tillfredsställa. Tvärtom. Karantänen är som en klostercell, eller en författares självvalda ensamhet. Här finns hur mycket tid som helst och även om du inte har några böcker hemma så är nätet fullt av fördjupning. I nästa blogg kommer jag att tipsa om texter, filmer, intervjuer och kurser i det jag just nu är mest uppdaterad på filosofi. Och sedan är det nog dags att närma sig det vi alla tänker på dagligen. Döden.
Filia – så mycket vi fillierar just nu. Det är fantastiskt att se hur grannar hjälper varandra, hur enskilda tar initiativ till att samla in overheadunderlag, syr masker, lagar bjudlunch till sjukvårdspersonal och den där intensivläkaren jag läste om i morse som sa att även om han inte fick betalt skulle han gå till jobbet varje dag just nu. I de existentiella kretsarna finns det en man som har en radikal syn på det där med kärlek till den nästa, eller som han skriver till Den absolut andre. Han heter Emmanuel Levinas (1906-1995), kommer ursprungligen från Litauen och det är grymheterna i andra världskriget som är basen i hans tänkande. Vi människor, menar han, föds med ett moraliskt ansvar: ansvaret för den andre. Det är för hen vi finns, det är mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi. Levinas menar att det här inte är en idé han fått för sig, eller ett religiöst påbud han ansluter sig till, han var själv jude, utan ett slags naturtillstånd, en grundetik.
Vi är till för andra. Det är för hen vi fins, det mot hen vi ska rikta vår blick och vår energi.
Du kan själv upptäcka den, enligt Levinas. Tänk dig att du går förbi en människa som svälter. Du ser in i hennes bedjande ögon. Du har pengar, du har en smörgås, men du väljer att gå därifrån. Den känslan, den formen av ångest, är ett bevis för att vi alla vet att det är sant, menar Levinas. Kärleken till nästan finns där varken vi vill eller inte. Och den är tvingande. Hans filosofi är radikal. Och visst har han stött på motstånd. Själv både erkänner jag mitt behov att vara till för andra på samma gång som jag känner längtan efter att inte bry mig om någon. En Florence Nightingale finns där inne, och en eremit som vill vända världen ryggen.
När jag sitter här på landet och tittar ut över en vårgul åker där tranorna helt oberörda dansade i morse vet jag inte om jag och maken isolerat oss här för vår egen skull eller för hela samhällets, för de andra. På sätt och vis gömmer jag mig av rent egoistiska skäl. Jag vill inte bli sjuk. Eller om jag blir sjuk vill jag bli lindrigt sjuk. Basta. Men det är också som jag säger till vänner och bekanta: Jag är här i Roslagen isolerad för allas skull. Jag lyder Anders Tegnell för allas bästa. Kanske kan man i dessa dagar vara en nyttig egoist, eller en onyttig, som skiter i Tegnell och riskerar att sprida smittan.
Hur som helst kanske de många enskilda människornas engagemang för varandra just nu visar att Levinas ändå har rätt. Och när jag var chef på Idagsidan på SvD på 90-talet hade jag glädjen att få skicka min fransktalande kollega Ami Lönnroth för att intervjua den gamle filosofen när han var på Sverigebesök. Och hon frågade honom: Du ska älska din nästa inte bara såsom dig själv utan mer än dig själv: Det är vad Ni säger. Jag vill gärna tro att denna godhet finns och att den t o m sprider sig. Men jag är inte säker på att det är så. Och filosofens svar säger mycket om vår egen tid. – Inte jag heller. Men det jag vill visa på är att möjligheten finns och den är något oerhört! (SvD, 23 mars 1990. Om du har SvD-abonnemang så finns artikeln i det stora arkivet som du i så fall har tillgång till.)
Flera gånger om dagen lovar vi varandra något: ”Jag kommer vid tre.” ”Rapporten blir klar i morgon.” ”På lördag bjuder jag på middag.” Då och då är det lite mer allvar: Vi lovar att tala sanning i domstolen, att bilen vi säljer är felfri eller att älska oavsett. Ofta gör vi som vi sagt, håller våra löften, står vid vårt ord. Varför?
Det undrade den brittiske filosofen David Hume redan på 1700-talet då han skrev att ett muntligt löfte mellan två människor är ”ett av de mest mystiska och obegripliga handlingar man kan föreställa sig”. Hur kan det komma sig att vi bara genom att säga att vi lovar något skapar ett närmast metafysisk plikt att följa vårt eget löfte. Företeelsen är inte av naturen given, argumenterar Hume, och inte finns det heller några lagar som reglerar det flesta av de löften man inom filosofin kallar för talhandlingar. Det står oss fritt att bryta så många vi vill.
Att vi inte göra det måste helt enkelt bero på att vi genom tiderna insett att det är bra för oss, menar Hume. Om jag följer mina löften, så följer du dina och i längden så vinner vi båda två. Så tänkte han. Hur tänker du Johan Brännmark, docent och lektor i etik vid Malmö högskola.
Johan Brännmark.
– Jag har svår att se att vi skulle kunna ha någon moral överhuvudtaget om det inte fanns möjligheter till ömsesidiga förväntningar. Löften är enormt viktiga inte minst för samordningen i en familj eller på en arbetsplats. Så fort vi ska göra något måste vi komma överens om vem som ska göra vad och vara relativt säkra på att den andre håller vad de lovat.
Många olika löften Det finns många olika former av muntliga löften. De kan vara formella: Tager du denna … eller informella: ”Jag ringer i morgon.” Ett löfte, säger Johan Brännmark, kan vara bindande. Om jag lovat att hämta barnen på dagis i eftermiddag kan jag inte bara strunta i det. Men det kan också vara en avsiktsförklaring, en slags målsättning. Som en förlovning. ”Jag tänker nog gifta mig med dig.” Det kan vara tydligt: ”Jag gör …”, ”Jag kommer …”. Men det kan också vara diffusa. ”Vill du …?” ”Mm.” – Här finns många möjligheter till missförstånd. Vad är det egentligen vi har lovat den andre?
Redan Aristoteles (384-322 fvt) var intresserad av muntliga löften och menade att det närmast ingick i en naturlag: en dygdig, moralisk människa håller sina löften. Senare filosofer ser löften mer som en form av kontrakt som kan följas eller lösas. Filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) argumenterar till exempel att det är otroligt viktigt att människor håller sina löften eftersom det är utgångspunkten för att vi ska kunna skapa ett civiliserat samhälle. Han oroade sig dock för våra passionerade och impulsiva sidor och var inte helt säker på att vi skulle klara detta själva utan hjälp av någon form av myndigheter. Utilitaristerna menar att vi ska hålla löften för att det leder till högre nytta för oss alla. En nutida filosof amerikaeden John Rawls (1921-2002) var kritisk mot utilitarismen för att de genom att betona allas nytta inte tog tillräckligt hänsyn till individen. Så istället för nytta förordar han Principle of Fidelity, trohetsprincipen, som helt enkelt fastställer att om du har givit ett löfte under justa omständigheter så ska löftet hållas. Punkt slut.
Löften som en begränsning Så de flesta filosofer verkar vara eniga om att löften gynnar oss, men man kan också se de som en form av begränsning. – Tänk på allt du skulle kunna göra som en enda gigantisk meny av möjliga handlingar. Sedan börjar vi ta bort. Först allt som lagen kräver av dig. Man skulle kunna kalla det för medborgarnas löften till staten: Jag ska inte döda, inte stjäla, inte köra mot rött. Menyn krymper oroväckande. – Man skulle också kunna vända på det och säga att lagen består av löften till dig från staten: Om du betalar sociala avgifter så lovar vi dig pension. Om du slår ihjäl någon så lovar vi dig fängelse. Och om du gör allt det vi kommit överens om och inte gör det som är förbjudet så kommer vi inte lägga oss i ditt liv. Det där sista gäller förstås bara i det vi kallar rättssamhällen. I länder som saknar rättssäkerhet går lagen inte att lita på. För att få det du lovats måste du kanske muta en statstjänsteman. Om du begår ett brott kan du köpa dig fri.
Outtalade löften Så har vi de skrivna kontrakten. Biobiljetter, köpekontrakt, olika avtal. Påskrivna och klara är vi förpliktigade att följa dem. Och sedan allt det som vi kommit överens om utan att egentligen sagt någonting. Konventionerna. Du får inte låta din hund kissa på andras grindstolpar. Du får inte sätta dig på en annans filt på badstranden. Du börjar inte plocka på ett svampställe om någon redan är där. Det här kallas inom filosofin för implicita löften. Vi har inte uttryckligen lovat nått men inom kollektivet tas det för givet att vi känner till reglerna och att vi kommer att säga till om vi tänker bryta dem. – Om du tar en öl med några brittiska kompisar på en pub i London är det bra att du förklarar varför du bara köper en bärs till dig själv och inte bjuder alla, säger Johan Brännmark.
Ju fler löften, desto mindre frihet Den här formen av löften – lagar, kontrakt, konventioner – gäller oss alla. Muntliga löftena, talhandlingarna, är individuella. Det är jag som lovar dig eller domstolen eller Gud någonting. Nu krymper ditt handlingsutrymme ytterligare. Ju fler tallöften, desto mindre frihet eftersom det du lovat alltid tränger undan något du kunde ha gjort. Om du ska äta middag med Ida kan du inte gå på bio med Jens. Men måste man verkligen hålla ett tallöfte? Här går filosofernas tankar isär. Medan filosofer som Hobbes och Rawls anser att man aldrig ska bryta ett löfte finns det andra som hävdar motsatsen. Vissa utilitarister menar att de löften som skapar stor nytta ska hållas även om det delvis går ut över dig själv. Medan andra menar att det visst går att bryta ett löfte. – Här, säger Johan Brännmark finns det ett spektrum av möjligheter. Själv tycker jag not att en grundhållning kan vara att man ska hålla löften men att om det visar sig att löftet verkligen inte är bra för dig så kan det vara moraliskt riktigt att inte fullfölja det.
Många skäl att bryta löften Filosoferna har identifierat flera olika skäl för att bryta ömsesidiga löften: Den andra parten har brutit mot sin del och därmed finns det inte längre någon kraft i löftet. Eller också trodde man när man gav löftet att det var en relativt enkel sak, men sedan visade det sig att det var extremt komplicerat. Och vad händer om den man lovat något dör? Ett typiskt filosofiskt dilemma handlar om två män, eller kanske är de två hen, som vistas på en öde ö. A lovar den B något, men så dör B. Är A i det här fallet förpliktigad att göra det han lovat trots att B aldrig får veta något och ingen annan känner till det? Eller kan A bara strunta i alltihop?
I privatlivet kan det till exempel handla om en begravning. Din mamma har bett att få bli begravd i sin hemstad Västerås, och du har sagt ja. Men nu, när hon väl är död, skulle du och dina syskon vilja ha henne nära, i Umeå. – Ett annat argument för att bryta ett löfte är att jag inte längre är samma person som när jag lovade något, säger Johan Bärmark. Hur menar du då? – Ja ibland löper ju tallöften över väldigt lång tid. Om du tänker dig flera decennier kan du vara en helt annan människa idag än du var då. Och det som verkade bra för dig och din vän när ni var tjugo kan vara rena vansinnet när ni är 45.
Och så var det det där med kärlek Och så har vi då det där med äktenskapet. Här, berättar Johan Brännmark, avger du minst två olika löften. Dels ett statligt ekonomiskt som styrs av lagar och regler, det är därför inte vem som helst kan vara vigselförrättare. Det är bindande och kan bara lösas enligt vissa regler. Så vigselförrättarens löften – lite olika om du gifter dig borgerligt eller religiöst. Och så till sist även ibland de individuella som du skrivit själv eller tillsammans med din partner. De formella är väl tydliga: Tager du denna NN, att älska i nöd och lust … – De kan verka så, men om vi tittar närmare så är det många ord som är tvetydiga. Älska till exempel, vad betyder det?
Ordet kärlek, menar Johan Brännmark, betyder många olika saker. Vi älskar våra käraste och våra barn, men också musik, vänner och Thailand. Vissa älskar bara när de tycker att den andra är underbar eller tillför något till livsprojektet, medan andra menar att kärlek är att känna glödande värme för en sur, oduschad gubbe som tappat fotfästet ett tag efter att han förlorat jobbet. – Så vad menar de två när de säger att de lovar att älska varandra, frågar sig Johan. Samma sak gäller ”trogen”, som är en del i den kristna vigsellöftena, är de här två individerna eniga om vad det innebär. Att ”dela glädje och sorg”, vad menas? Och löftet ”i nöd och lust”, vad betyder det?
Vigsel förr och nu En annan intressant sak, menar Johan Brännmark, är hur människor såg på vigsellöftena förr och hur vi rent generellt tolkar dem idag. – För inte så länge sedan, om jag får generalisera, var äktenskapet byggt på handling. De flesta par strävade efter att få vardagen att gå ihop. Att lova att dela glädje och sorg innebar att tillsammans försöka få familjen att överleva. Idag klarar var och en sig själv och då handlar löftet istället om känslor, och det är betydligt svårare. Att lova att kämpa för varandra har med vilja att göra, menar Johan Brännmark, det är fullt möjligt att lyckas med. Men att lova att känna är något helt annat. – Handlingar är viljestyrda. Jag kan bestämma mig för att göra allt i min makt för den här mannen, kvinnan, den här familjen. Men känslor har vi inte samma kontroll över. Visst, jag kan arbeta på dem, men det är inte alltid det räcker. Att lova att ha samma starka känslor ”tills döden skiljer” er åt är inte realistiskt.
Att vara realist och förälskad är inte heller lätt, säger Johan. Att före bröllopet be den andre att definiera vad hen menar med trogen eller att i sina egna löften lägga in, ”jag ska försöka älska dig” är som att redan från början säga att man inte tror på projektet. Lättare då att lova något som det är stor chans att man inte kommer att hålla. Därför, menar Johan Brännmark, är det kanske fel att kalla de där talhandlingarna vi gör på vår bröllopsdag för löften, varför inte istället säga som det är, det handlar om förhoppningar. Paret som står där hoppas att relationen ska hålla. Och det, menar han, räcker väl gott och väl.
