Tag

känslor

Browsing

Idag vaknade jag sorgsen. Slog upp ögonen och betraktade världen genom ett dovt filter kryddat med ledsenhet. Varför? Jag vet inte. Kanske är det för att sommaren går så fort och syrenerna är så generösa just denna vecka. Eller också har jag nu börjat förstå att vi i höst ska sälja vårt hus där vi bott i så många år.
Inom existentiell filosofi och psykoterapi talar man inte så mycket om känslor men desto mer om stämningar. En stämning är allt det du är vid en viss tidpunkt. Olika slags känslor som samspelar med varandra, fysiska behov och tecken, tankar som far omkring. Ditt sammanslagna tillfälliga jag helt enkelt.

Ja, jag var sorgsen i morse, men jag var också hungrig, och nöjd över att hela dagen var min. Där fanns en kvardröjande glädje efter gårdagens middag med goda vänner. En diffus känsla i nedre buken som jag inte kände igen och ett starkt behov av att borsta tänderna.
Allt det där påverkade mig och min inställning till mig själv och världen.
Jag konstaterade. Hittade inga svar. Lät vara. Gick upp och kokade kaffe och tänkte att om den där sorgen vill mig något så kommer den väl att klarna under dagen eller försvinna.
En stämning kan vara snabbt övergående, som ett lätt regn som slutar efter en stund. Och det gäller både glädje och sorg. Men den kan också vara ett viktigt meddelande. Ett utrop, en uppmaning, en utmaning.
“Hej där, det är något du inte har uppmärksammat. Något som du kanske ska göra något åt. Något försummat, bortglömt, oreflekterat som vill att du vaknar till.”

ÖVNING
Vilken stämning har du just nu?
Titta bort från skärmen. Blunda kanske och lägg märke till.
Skriv upp kanske, notera. Med tiden blir det en intressant loggbok där du kan upptäcka mönster i ditt innanhav.

FOTO Kelly Sikkema, Unsplashed.

Känslostumhet, alexitymi, gäller också oss själva.
Här träffar du Erik som inte känner vad hans kropp behöver.
Läs huvudartikeln om alexitymi.

Det är klart att Erik någonstans vet att han är trött, hungrig eller behöver gå på toaletten, men i det längsta låter han bli.
– Jag håller undan känslorna så effektivt att jag knappt märker dem. Sedan upptäcker jag plötsligt att jag är helt utmattad, vrålhungrig eller måste springa för att inte göra på mig.
Han har ett utmanande jobb, det blir många timmar varje dag.
– Jag försöker vara ledig på lördagar, men det fungerar inte alltid.

Jag lurar mig själv hela tiden.
Det är som en form av missbruk.

Den där stumheten för kroppens behov har kommit smygande i takt med att arbetsbördan har ökat, säger han. Nu kan Erik nästan jobba en hel dag utan att äta. Och han sover alldeles för lite.
När han var hos husläkaren sist började hon bli orolig. Kolesterolvärdena var alldeles för höga, blodtrycket hade dragit iväg och hon hade sagt att aktade han sig inte nu så fanns det risk för både diabetes och hjärtinfarkt.
– Jag har försökt ta mig i kragen, men det är som om jag lurar mig själv hela tiden. Jag bestämmer mig för att jag ska upp och springa före jobbet, äta en ordentlig frukost. Men när klockan ringer sätter jag mig med mailen istället. Och sedan är klockan halv åtta och jag måste kasta mig i bilen och åka till dagens första möte.
Jodå, han förstår att han inte kan hålla på så här hur länge som helst, men vet inte var han ska börja.
– Jag hittar inte in. Det känns nästan som en form av missbruk. Jobbet går före allt, till och med före min egen
kropp.

Här kan du läsa mer om det som kallas för känslostumhet, alexitymi.

Lova försöker. Jens ser frågande ut. Det upprepas om och om igen.
Till slut efter tjugo år ger Lova upp, hon kan inte tänka sig att leva hela sitt liv utan att få sina känslor bekräftade.
Läs huvudartikeln om känslostumhet, alexitymi, här.

Hon gråter förtvivlat.
Han står bredvid och tittar på.
Hon föreslår att de ska fira sin bröllopsdag.
Han undrar varför?
Lova och Jens levde ihop i över tjugo år och redan från början tyckte hon att det var märkligt att det kändes mer som om de var kompisar än älskande.
Inte så att det inte hade sex, inte så att de inte gladdes åt varandras sällskap, inte så att de inte pratade och pratade – nej det var något annat som inte stämde.
– Jag frågade honom ofta: Hur känner du inför det ena eller det andra, och fick alltid ett intellektuellt svar. ”Verkar bra”, kunde han säga, eller ”Det kör vi på”.
Mycket fick Lova ut av relationen, men hon förstod att den där känslomässiga bekräftelse kunde hon inte förvänta sig.

Länge såg jag det som en styrka
att jag klarade mig utan
någon annans omsorg.

– Och på sätt och vis tyckte jag länge att det var bra. Jag ville vara en modern kvinna – självständig, självförsörjande. Såg det som en styrka att jag klarade mig utan någon annans omsorg.

Men åren gick och saknaden efter den där tröstande famnen och middagen som stod på bordet när hon kom hem bara för att han sett hur trött hon var blev allt större.
– Det svåraste var att jag inte kunde få Jens att varken ta emot mina känslor eller berätta om sina egna. Till slut under ett gräl gav jag upp och skrek: Men känner du ingenting!
Sedan några år tillbaka är Lova och Jens skilda och hon har en ny relation.
– Det är först nu med David som jag inser hur ensam jag egentligen har känt mig.

Här kan du läsa mer om alexitymi – det som lite slarvigt kallas för känslostumhet.

Alexitymi eller känslostumhet kallas det när man har svårt att förstå sina egna och andras känslor. Hos Stina och Jesper måste de ibland rita och berätta för att begripa.
Läs huvudartikeln om alexitymi här.

Hemma hos Stina och Jesper är det inte riktigt som hos andra. Här händer det att ritblocket och tuschpennorna kommer fram när det är dags att tala om känslor.
– Det tog ett tag innan jag förstod att både Jesper och vår son Jon inte talar samma känslospråk som jag. När jag blir, glad, ledsen arg så pratar jag. De har lika starka känslor som jag, men de vet inte hur de ska förmedla dem till andra.
Det var när dottern sonen Jon fick diagnosen autism som Stina och Jesper började förstå ett och annan. I försöken att sätta sig in i hur Jon uppfattade världen började de också begripa varför deras relation inte alltid fungerade. Stinas försök att få honom att prata om allt möjligt, förvirrade Jesper. Jespers tystnad, ja stumhet, gjorde Stina förbannad och förtvivlad.

Jag trodde att han inte brydde sig.
Men han vet bara inte hur man
ska bemöta andras känslor.

– Jag trodde att han inte såg, att han inte brydde sig, men han vet bara inte hur man ska bemöta andras känslor.  Och för att inte göra fel så gör han ingenting.
När Stina behöver något idag så säger hon till. ”Nu blev jag verkligen förbannad. Låt mig lugna mig lite och sedan vill jag att du lyssnar på mig.” ”Idag är jag jätteledsen och behöver tröst.”
– Berättar jag bara vad jag behöver så finns Jesper där direkt.
Han, å sin sida, har börjat träna på att formulera det han känner. Orden fungerar så där, men med hjälp av kroppsrörelser och bilder kan både han och sonen visa hur glada, ledsna eller arga de är.
– Att jag aldrig tänkt på att vi människor har fler språk än ord och att de alla är likvärdiga uttryckssätt.

Här kan du läsa hela artikeln om alexitymi.

Vi är så olika. Vissa av oss känner minsta skiftning i känslolivet. Andra kan skilja starka känslor åt. Och så finns det de som varken kan läsa sig själv eller någon annan och ännu mindre prata om det.
Det kan vara en kvinna. Hon som ger allt till andra och inget till sig själv.
Och det kan vara en man som lärt sig känna så lite som möjligt.

Glansigheten är uppenbar.
Hon frågar:
”Blev du ledsen?”
Han svarar oförstående.
”Nej, varför tror du det?”
Javisst kan man gissa att den här mannen ljuger. Han känner sig trängd helt enkelt och vill inte erkänna sin sårbarhet. Men det kan faktiskt också vara så att han, trots att tårarna är nära, inte förstår vad hon talar om. Fenomenet kallas alexitymi, svårighet att tolka sina egna känslor.

”För att vi ska överleva måste vi
lära oss förstå våra egna känslor”

“Nej”, säger den berömde hjärnforskaren Antonio Damasio, “att helt begripa sig på en annan människa är omöjligt. Men det betyder inte att vi ska sluta försöka. Mänsklighetens överlevnad hänger på om vi kan identifiera och förstå oss på våra känslor.”

Innan jag går från hans hotellrum på Grand Hotel frågar jag:
“Vad är du mest intresserad av?”
Och den världsberömde professorn i neurovetenskap svarar:
“Kärlek och vänskap.”
Får du tillräckligt av det, du verkar ha ett stressigt liv, säger jag som fångat
honom den enda dag han är i Sverige den här gången.
Och då svarar han.
“Ingen människa får tillräckligt med kärlek.”

Antonio Damasio är just nu en av vetenskapsvärldens stjärnor. Hyllad för sin forskning, kritikerrosad för sina böcker, prisbelönt, berest. Det han påstår öppnar dörrar och avgrunder. Människan, säger han, går inte att förstå utan alla sina dimensioner. Hon är kropp/hjärna, känsla/tanke, genetik/ande, djur/kulturvarelse. Allt i ett, oupplösligt förenad och i ständig förändring. Därför, säger han, kan inte han, den världsberömde, förklara hur vi hänger ihop. Hans pusselbit måste läggas ihop med läkarnas, psykologernas, biologernas, sociologernas, historikernas, filosofernas, religionernas och
individernas oregelbundna kunskapsbitar. Sluta käbbla, uppmanar han, låt oss undersöka mysteriet människan tillsammans.

Undersöker emotionerna
Själv rotar han omkring i hjärnans miljarder celler för att begripa mer och mer
om hur känslor uppstår och utvecklas. Kroppens känslor, de automatiska,
genetiska reaktionerna, som han kallar för emotioner. De som ibland är så
snabba och plötsliga att de åtföljs av ett ah eller ett oj, av små hopp och
skygganden. Och så det vi känner, det vi i dagligt tal kallar för känslor – ilska,
sorg, glädje, omtanke och avsky. En emotion går inte att dölja – den har
en så stark fysisk reaktion att den syns. En känsla finns inuti och går att
maskera och ha för sig själv.
Nu tycker han sig ha kartlagt känslornas hierarki, från de genetiska till de sociala och de allt mer individuella och specifika.
Det är det han är här för att tala om, och som han beskriver i sin senaste bok På spaning efter Spinoza. Glädje, sorg och den kännande hjärnan (Natur och Kultur, övers Björn Nilsson).
“På många sätt är du och jag lika varandra”, säger han och tittar intensivt på mig med mycket bruna ögon. “Vi har ett genetiskt arv som får oss att reagera på vissa saker på precis samma sätt. Vi och de andra miljarder människorna i världen, ja till och med många djur. Men kanske är det ännu mer som skiljer oss åt.
Redan när vi föddes var vi olika, du reagerade på ett sätt som jag aldrig skulle ha gjort. Dina föräldrar behandlade dig annorlunda än mina, det svenska samhället bemötte dig på ett sätt som det portugisiska inte gjorde med mig. Livet har visat oss olika saker. Och så har vi använt den lilla fria vilja vi har till att skulptera oss själva – försöka bli det vi vill vara.”
Så nu sitter vi här, han i en soffa, jetlaggad, välfriserad och i skräddarsydd kostym. Jag i en fåtölj med datorn i knät, omaka strumpor (vad tar de vägen?) och en oskriven dubbelarbetande-mamma-att-göra-lista under ständig uppdatering.
Så kan människorna någonsin förstå varandra? Kan doktorn behandla alla sina patienter lika?
“Nej”, säger han. “Kan du förstå dig själv? Begriper du alltid varför du gör som du gör? Självklart inte, så hur skulle någon annan kunna göra det? Och vissa av läkarna tror att ett magsår är ett magsår, men vi grundforskare vet att varje patient egentligen kräver helhetssyn och individuell behandling.”
Jag får dubbla känslor. Befriad – ingen vet! Livet är ett äventyr, en upptäcksresa. Och under det en slags panik – INGEN VET! Livet är osäkert, outgrundligt, det finns ingen verklig enskild auktoritet att luta sig emot.
Men Damasio avbryter mina funderingar entusiastisk.
“Är det inte en fantastisk tid vi lever i – gränsöverskridandets epok.”

Inte så sociala varelser
Vetenskapen, kulturen, pengarna, människorna och länder träder hela tiden över varandras gränser, tvingas att mötas och froteras mot varandra – på gott och ont. Det är härligt och farligt – menar Antonio Damasio.
Vår sociala förmåga är ännu inte så utvecklad. Några tusentals år har vi tränat på den. Emotionerna – de automatiska systemen – är ur-gamla och har i varelsernas historia övat sig på att skydda oss från sådant som kan få oss ur balans. Främlingar, okända substanser, oväntade upplevelser – sådant som en modern människa möter dagligdags.
Denna utsatthet kan locka oss vilse, få oss att försvara oss när vi borde öppna våra händer, välkomna och ta emot.
Det är därför han tycker att hans egen forskning är så viktig. Vi måste helt enkelt förstå oss bättre för att kunna leva i den nya världen. Vi måste lära oss tolka våra olika känslolägen så att vi kan bedöma dem rätt. Är det verkligen konstruktivt att bli förbannad just nu? Vad är det som får mig att känna så här? Vilken del av mig är det som reagerar.
“De gamla emotionerna har varit vår räddning genom historien. Men de växte fram under en tid då vi levde i mycket små grupper under enkla förhållanden och ständigt på vår vakt mot faror. De går inte alltid att använda därute”, säger Antonio Damasio och pekar mot Strömmen, Operan och Kungsträdgården. Ser hur stillsamt det är och tillägger: “Eller i New York.”
Tiden är också ett problem. I många situationer är människans tankeförmåga snabbare än hennes emotioner och känslor. Och allt större skillnad blir det. Det finns forskning, säger Antonio Damasio, som visar att barn i dataspels- och musikvideoåldern tänker snabbare än sina föräldrar. Det här, menar han, skapar ett glapp mellan vår förmåga att uppfatta situationer med tanken och vår etik och moral som bygger på känslosystemet. Vi hinner helt enkelt inte känna medkänsla innan vår kognition är på väg åt ett annat håll. Känn efter själva när ni tittar på ett normalt nyhetsprogram på tv. Hänger ert känsloliv med när bilder på lidande människor snabbt övergår till vinterväglaget?

Hur blir vi empatiska?
Och just den här förmågan till känslor för andra är hans nya stora passion. Hur utvecklas de? Vad är det som gör att biologiska reaktioner blir till moral och etik?
“Skriv nu inte att karln säger att etik är biologi”, säger han luttrad och medievan. För det är inte vad jag menar. Men etiken har sina rötter i biologin.”
Så förklarar han. Människans förmåga att uppleva egen smärta är biologisk. Den som inte har ont har svårt att överleva. Och det är just den förmågan som får oss att förstå andra människors lidande. Titta – hon lider, precis som jag.
Och nu inträder en slags förädling, ett kognitivt utvecklingssprång. Hur kan jag lindra hennes lidande? Och så ett till, ännu större: Hur kan vi i vår by, i vårt land, bygga ett gott samhälle för alla? Och så ännu ett: Hur kan vi leva tillsammans på det här klotet så att vi minimerar mänsklig smärta?
“Det vore lättare för mig som forskare om det bara var människorna som hade ett socialt tänkande”, säger han. ”Men så är det inte. Djur kan vara vildar och slita varandra i bitar, men de är också ibland Moder Teresa. Inte bara inom gruppen, utan också mellan arterna. Skillnaden går vid systematiseringen. Det är bara människan som skapar etiska regler, lagar och moralkodex som kan föras vidare generation efter generation.”

När blir vi oegennyttiga?
Så när börjar vi bli oegennyttiga, och varför? Antonio Damasio tror att det har att göra med individens vilja till att överleva. En slags altruistisk egoism. Jag har större chans att överleva på ett bra sätt om de andra gör det också. I globaliseringens tid är det uppenbart. Fattigdom, förtryck, motsättningar, miljöproblem skapar en osäker värld för oss alla.
Men så tror han också, han till och med tycker sig veta, att det goda livet är nedlagt i den genetiska överlevnadsmekanismen. Vi strävar inte bara efter att leva – naturen, kroppen, hjärnan, hela alltet vill också att vi ska ha det riktigt bra, få det allt bättre.
Så säger ju också buddisterna, påpekar jag. Människors beteende ska förstås utifrån deras strävan att uppnå lycka.
“Ja, så kan man kanske översätta vårt genetiska arv. Du ser, många har i mänsklighetens historia förstått sådant som vi först idag kan bevisa.”
Själv söker han gärna inspiration på annat håll. Nu senast hos filosofen Baruch Spinoza (1632-1677) som betonade känslornas betydelse och kallade människans inre drivkraft för glädje.
Men finns det någon högre mening än att vi alla ska överleva så gott som möjligt – även om det är besvärligt nog att få till det? Finns det en andlig aspekt av mänskligt liv?

Andlighet en form av balans
Vissa forskare påstår ju att de hittat andlighetscentrum i hjärnan, bara man petar där så får man en uppenbarelse. Andra hävdar att det bara är människans behov av flykt från verkligheten. Ytterligare andra menar förstås att människans verkliga identitet finns på ett annat plan än det biologiska, en obevisad ytterligare dimension.
Nej, något religiöst hjärncentrum, tror inte Antonio Damasio på, det finns överhuvudtaget inga centrum i hjärnan som ensamma kan sköta en del av människans känsloliv. Själva hjärnklumpen är inte så intressant, menar han, det är processerna som pågår därinne som skapar något.
Och här har han flera teorier. En närmast taoistisk. Själva den kreativa process som håller allting igång och gör oss och världen omkring oss funktionsduglig kan ses som en form av biologisk mening – en Skapelse mer än en Skapare. En andlig erfarenhet skulle i det sammanhanget vara en stark upplevelse av denna process.
En annan tanke han har är att om vi har tur med vår omgivning, och själva har förmåga att ta hand om oss på ett närande sätt kan vi stundvis vara i närmast totalt psykisk och fysisk balans – en slags optimal biologisk harmoni. Och det, menar han, kan uppfattas som, och kanske är, en andlig upplevelse.
Fast ämnet är i högsta grad en del av det stora mänskliga frågetecknet och därmed fritt för vem som helst att spåna kring.
Men du, den här nya kunskapen som du faktiskt skaffat oss, har den förändrat dig själv?
”Ja”, säger han.
Jag väntar.
Det kommer ingenting. Jag försöker igen.
Som det där med aggressivitet. När du plötsligt blir ilsk, tänker du då, det där är ett arv från människans urtid inget att bry sig om, jag tar ett djupt andetag och försöker lyssna lugnt och fint på vad min fru säger?
“Ibland.”
Damasio kartlägger oss andra på heltid, men om sig själv vill han inte tala. Han har byggt ett högt plank mellan Professorn och Antonio. I vår kollektiva minnesbank, Internet, finns nästan ingenting. Två saker hittar jag.
Han läser gärna Shakespeare.
Och han arbetar mycket nära den han älskar – neurologen Hanna Damasio.

Ann Lagerström
L A G E R S T R Ö M ©
(Först publicerad i Tidningen LEVA 0312)
FOTO: Suzie Katz enligt CC

Damasio om medvetandet

 

“Din mamma måste träffa din pappa innan hon dör.”

Det går att försonas. Relationer som slitits isär går att hela.
Så här gick det till när min mamma och pappa mötte varandra i dödens närhet.

LÄS MER Den här texten är en del av en artikel
om försoning med kurator Solveigh Hultkvist
.

Det var en svår skilsmässa, många hårda ord hade haglat mellan Sally och Arne, min mamma och pappa. De sista åren hade de inte talat med varandra överhuvud taget.
Så blev Sally sjuk i cancer och efter något år stod det klart att det inget fanns att göra.
En dag steg en kurator av misstag in i Sallys sjukrum och hon började berätta. Om barndomen, om familjen, barnen, äktenskapet och den svåra konflikten. Kuratorn lyssnade, förstod, att här fanns sår som behövde läkas och bestämde sig för att fortsätta att gå till den sjuka varje dag trots att det inte ingick i hennes tjänst.
Månaderna gick. Mycket kunde de reda ut tillsammans, men inte den där djupa klyftan som skapats av skilsmässan
Så kom den sista tiden och kuratorn och överläkare fattade ett beslut. Sally måste träffa sin före detta man innan hon dog. För hennes skull och för hans.
De ringde mig, som ringde Arne som antog erbjudandet. Och så kom det sig att han, som vägrat ha någon kontakt, en ljummen junikväll satte sig på en stol vid Sallys sjukbädd. Hon hade svårt att tala, men han tackade henne för allt det som varit fint. För åren de haft, för barnen de fått, för det hon gjort för familjen. Och så bad han om förlåtelse för det han felat, för det som gjort henne ont.
Nästa dag konstaterade personalen att Sally var helt förändrad. Dragen i ansiktet hade mjuknat, kroppen var avslappnad, andningen jämn. En dag senare dog hon.

Ann Lagerström
©lagerstrom.nu

FOTO Melvin E enligt CC

 

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.