filosofi

FILOSOFEN |
Du kan träna upp ditt hopp

Nej, nu behövs det hopp, tänker jag. Det går inte att bara leva med en bild av en mörk framtid. Vi måste se ett ljus någonstans, vi måste hoppas på att vi kan, att det går, att skapa glädje, och hela relationerna både till varandra och klotet vi bebor.
Men hur gör man?
Låt oss lyssna en stund till den tyska filosofen Ernst Bloch (1885–1977), som både upplevt första och andra världskriget, den mörka sidan av kommunismen, och den ytliga varianten av amerikansk kommersialism behöll sitt hopp. Han studerade både filosofi, psykologi, fysik och musik och skrev 1954 boken Hoppets filosofi.

Hopp och kreativitet hör ihop. Båda går att träna.

SÅ HÄR TÄNKER HAN
Ingen av oss vet hur framtiden kommer att utveckla sig. Ingen.
Den är där framför oss, men den har inte hänt ännu, så den är ren möjlighet. Framtiden, säger Block, på ett sådär filosofiskt diffust språk är ”ännu-inte”.
Och det där ännu-inte är grunden för hans hoppfulla filosofi.

Framtiden kan bli som vi befarar, men den kan också bli något helt annat. Och den där osäkerheten kan skapa oro – men den kan också vara till glädje – och hopp. Allt beroende på hur vi förhåller oss till den.

Hopp är inte en känsla, det är en förmåga.

Ernst Bloch, filosof

Först, skriver Bloch, hopp är inte en känsla, det är förmåga. Vi har den, allihopa, och vi kan använda den. Träna upp den. Och hans recept är både förvånande och lockande.

BLOCHS RECEPT FÖR ATT ODLA SITT HOPP
• Börja med att dagdrömma.
Jo det är sant, han menar det. Dagdrömmen, skriver den erkände filosofen, är vår förmåga att forma en bild av en positiv framtid. Och varför inte, den är ju icke-ännu, inte ockuperad av någon, inte ännu. Så varför inte tänka dig den som konstruktiv, kreativ, ekologisk och medmänsklig, om du som jag drömmer om det. Se det framför dig, uppmanar han, vandra där i drömmen, använd dina fantasi, var inte feg, använd allt ditt önsketänkande.
• Skapa en utopi
Ja, så skriver han, i en tid när det är ont om dem, när vi nästan ser ner på dem och ideologierna blivit både solkiga och bortglömda.
Var generös, menar Bloch, låt utopin flöda i färg och form, fega inte, ta vara på din dagdröm.
• Låt utopin möta verkligheten
Hämta energi från den och försöka att förverkliga den. I smått och i stort.
• Se upp
Nu är det dags att se upp. Bli inte så förälskad i ditt eget utopiska bygga att du driver igenom den oavsett omgivningen. Varken i det privata eller i det offentliga. Du är en del av ett sammanhang, icke-ännu gäller både dig och alla andra. Dags nu att vara både demokrat och realist. Att samarbeta och bli en …
• … ”konkret utopist”.
När dina drömmar möter sammanhangen – andra människor, tiden, händelser – kommer du att behöva justera din utopi. Inte tappa bort den, inte släppa den, men justera. Kanske går den inte att genomföra så fort som du tror. Kanske måste du möblera om lite, utveckla och förändra. Men släpp inte ditt hopp, din tro på att allt kan bli bättre.

FRAMTIDEN ÄR ALLTID ÖPPET
Framtiden, skriver Bloch, är alltid öppen, alltid en möjlighet, aldrig förutbestämd. Och du är en aktiv deltagare i att forma den. Du är hoppet.

Lyssna på The Bergsons när de sjunger om hopp.

FOTO Aaron Burden on Unsplash

LÄS MERFILOSOFEN |
Du kan träna upp ditt hopp

BENGT BRÜLDE |
Vem har ansvar för framtiden?

Det brinner. Floder svämmar över. Och här på landet i Roslagen lyser solen varje dag. Att världen inte mår bra är tydligt. Men vad kan jag göra? Vad bör jag göra? Vad måste jag göra? Jag ringde filosofen Bengt Brülde.
”Du har ansvar för att vi hamnat här och du har ansvar för kommande generationer. Men att sortera sopor hjälper inte.”

Det blåste i telefonen när jag nådde professorn i praktisk filosofi, Bengt Brülde, på hans mobiltelefon för något år sedan. Han var i Algarve i Portugal och skrev bok och spelade golf. Jodå. Han hade flugit dit från Göteborg där han bor och arbetar på universitetet. Och det skämdes han inte för. Klilmatkrisen kan inte lösas varken av honom själv eller mig även om de unga på sätt och vis har rätt när de skyller situationen på oss. Så här resonerade han.

– Visst kan vi samla in papper och sluta flyga, men det kommer inte göra så stor skillnad. 
Men vad menar du? Har vi alltså inget ansvar för kommande generationer?
– Jo absolut. Vi har ansvar för alla människor och alla djur i all framtid. I praktiken är det inte möjligt, men i princip har vi det. De har lika stor rätt att leva och ha det drägligt som vi. Så om vi gör något nu som kommer att förstöra för dem så är det fel. 
Men är det inte att gå väl långt. Jag känner nog med skam för mina eventuella barnbarn.
– Det här sättet att tänka är inte så konstigt. Det är samma resonemang som när vi arbetar för att sänka antalet dödade i trafiken. Det är ingen särskild människa vi tänker oss att rädda, det är alla som kunde ha dött, säger Bengt. Vi förstör eller räddar planeten för alla.
Men är det inte metafysik att lägga på oss ett sådant ansvar. Vem har bestämt det?
– Inom filosofin så talar vi om olika former av ansvar. Det kan bygga på löften – jag har lovat att ta hand om något. Eller det kan bygga på en aktiv handling – jag har skapat ett barn och har skyldighet att ta hand om det. Eller också kan man ha ansvar bara för att man kan. Kan vi förhindra otäcka saker så ska vi det. Och så kan vi ha ansvar för det vi redan gjort, det vill säga bakåtblickande ansvar.

Vi förstör eller räddar planeten för alla.

Filosoferna skiljer på framåtblickande ansvar och bakåtblickande. Greta och hennes strejkkollegor runt globen ägnar sig åt det förstnämnda. Det talar om kommande generationer, om kommande katastrofer. Men vi som är äldre har bakåtblickande ansvar enbart på grund av att klimatproblemen finns, säger Bengt Brülde. 
– Och om vi är skydiga så är vi också ansvariga för att göra något åt det … men bara det som vi ställt till med efter 1990. 29 års ansvar alltså.
Nu hänger jag inte med.
– Man har inte lika mycket ansvar för sådant man gjort som man inte förstod, som det man gjort och som man var väl medveten om. Före 1990 hade vi inte tillräckligt med kunskap för att förstå vilka konsekvenser vår livsstil skulle få. Efter 1990 har vi inget att skylla på. 
Då har väl alla de som flygskammar varandra rätt. Stanna på marken!
– Det är lite motsägelsefullt, säger Bengt Brülde som ska flyga hem från Portugal också, men även om vi var och en har ansvar så kommer det inte att fungera att utkräva det från oss individuellt. Dels ger dina turer till återvinningen nästan ingen effekt jämfört med om industrin, jordbruket och transportsektorn skulle förändras rejält. Dels är det svårt att hitta motivation till att göra något om vi inte vet att alla andra gör likadant. Nej, det enda som skulle kunna rädda planeten är kollektiva och globala beslut på hög nivå som tvingade fram förändringar. Det visar till exmpel teorin om allmänningens tragedi.

Det är svårt att hitta motivationen om inte alla gör likadant.


Allmänningens tragedi är ett filosofiskt dilemma skapat under 1800-talet då britterna hade gemensamma betesmarker. Alla hade rätt till dem, men det fungerade bara om ingen utnyttjade situationen och släppte in fler får eller kor än vad marken tålde. Tragedin består i att alla har att vinna på att vi tar kollektivt ansvar för det som är gemensamt, men var och en av oss har allt att vinna på att agera egoistiskt och försöka utnyttja situationen. Ett annat sätt att se på samma fråga är det som forskaren Johan Rockström kallar åskådareffekten. Det är en sociologisk teori som hävdar att ju fler som ser på när en olycka sker desto färre ingriper.
– Jag är väldigt pessimistik när det gäller det där egna ansvaret. Tror inte ens på nationellt ansvar. Titta på Sverige. Om något land skulle ha haft förusättningarna att verkligen vända trenden på allvar så är det ju vi. Men inte ens vi kan. 
– Därför är det bara politiker och andra beslutsfattare på nationell och internationell nivå som kan rädda klimatet genom att skapa gemensamma och bindande regelverk med sanktioner. Så det Greta och de andra ungdomarna gör är helt rätt. Det är en fantastisk aktion. Man kan inte göra så mycket bättre än så på kort sikt.
Och vi då?
– Vi med det högre ansvaret ska förstås följa deras exempel, fast på vårt sätt. Använda den kompetens vi har att påverka politiker, bilda opinion, stödja miljöorganisationer, låta bli att protestera mot höjda bensinskatter. Och så är det förstås bra om vi i vardagslivet föregår med gott exempel även om det i relaliteten nästan inte betyder någonting.

Publicerad i Modern Psykologi våren 2019.
©ANNLAGERSTRÖM

Bengt Brülde, filosof

FAKTA
Du hittar Bengt Brülde, professor i praktisk filosofi, på Göteborgs universitet. Förutom att undervisa så skriver han böcker om klimatet, om kärlek och att åldras.

LÄS OCKSÅ
Måste vi hålla det vi lovar?

LÄS MERBENGT BRÜLDE |
Vem har ansvar för framtiden?

FILOSOFEN |
Vad är det där vi kallar för kärlek?

Vad är egentligen kärlek? Den vi längtar efter, tampas med och finner?
Och vad får det för konsekvenser om vi tror det ena eller andra?
Läs vad filosofer genom tiderna tänkt och följ filosofen Camilla Kronqvist funderingar, hon som skrev en doktorsavhandling om kärlek och själv blev förvånad.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiska och känslomässiga koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 45 år men aldrig sagt: Jag älskar dig

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Camilla Kronquist

Eros – ärleken som en stege
Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.
Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.

Filia – kärlek till vänner
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

Agape – kärlek till mänskligheten
I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.

Drömmen om den stora kärleken
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Ju mer Camilla studerade kärlek, dest mer komplicerat blev det
Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.

Kärlek är en slags beredskap.


Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.

Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Kärlek behöver inte börja med förälskelse.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.


Det går inte att vilja älska.

Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.

Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår relationen.

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.

Ann Lagerström ©
FOTO Nsey Benajah on Unsplash

Publicerad i Modern filosofi 2017.

LÄS MERFILOSOFEN |
Vad är det där vi kallar för kärlek?

IRVIN YALOM |
”Upptäcker hela tiden nya sidor hos mig själv”

Han är 90 år och har precis börjat upptäcka helt nya sidor hos sig själv. Som det där att han inte är självständig. Som det där att sorg inte alls var vad han trodde. Som att meningen med livet nog är att bidra med något till någon.

Han heter Irvin Yalom och är en av vår tids främsta existentiella psykoterapeuter. Nu möts vi digitalt med ett hav och en kontinent mellan oss.

”Tänk att jag fortfarande har så mycket att lära av livet!”
Den berömde psykiatrikern, den erkände existentielle psykoterapeuten och professorn emeritus från Stanford University Irvin Yalom har precis fyllt 90 och upptäckt något som förvånar honom: Han har aldrig varit en självständig människa. Han har aldrig som vuxen upplevt något bara för sig själv, utan alltid tillsammans med, eller genom, någon annan. Allt, precis allt, har han delat med sin enda dejt, sin stora kärlek, livskamrat och författarkollega Marilyn. Och nu när hon är bort vet han inte längre hur man tar emot världen.
Men istället för att förfasa sig eller skämmas säger han:
– Visst är det intressant.

Trots att 865 mil skiljer oss åt och våra ansikten är inträngda i en digital kvadrat är han närvarande på det där sättet som hans klienter så ofta vittnat om. Han sitter bekvämt, lite tillbakalutad där i arbetsrummet några hundra meter från villan i Palo Alto, den som han och Marilyn delat i så många år. Bakom honom överfyllda hyllor med tusentals böcker som han inte vet vad han ska göra av. (”Vem vill ha dem tror du”, frågar han mig, ”snart är jag också död.”) 
Och så funderar han vidare kring det där som upptar honom så just nu.
– Häromdagen såg jag en man som satt ensam på en bänk och njöt av solnedgången.  Han behövde ingen annan för att vara närvarande, för att njuta. Jag vill bli den mannen. En som inte behöver dela något med någon. En som kan uppleva verkligheten själv.

Det är ett och ett halvt år sedan Marilyn dog, och hela processen från första läkarbesöket, cancerbehandlingarna, hennes död och hans plågsamma sorgeprocess har de tillsammans dokumenterat i boken A matter of death and life (2021). Hon har skrivit om sin sjukdom. Han om att vara anhörig och att mista. Och fortfarande är han mitt i sorgen, utkastad från sitt vanliga liv, inkastad i en annan värld där hon inte finns och där hela hans relation till sig själv och världen måste omprövas.

Mänsklighetens fyra stora frågor
På ett plan förvånar det honom: Finns det verkligen något kvar att lära sig om sig själv efter 65 år som psykiater och psykoterapuet och åtskilliga egna terapitimmar? Och på samma gång är hans nuvarande situation en bekräftelse på hans egen tolkning av vad det är att vara människa. 
Människan, skriver han i en av sina böcker, styrs inte av sina begär, inte av sina felaktigt inlärda beteenden och inte av sin realtion till sina föräldrar, som många psykologiska skolor menar. Nej, hon störs och stärks av mänsklighetens fyra stora frågor: 

• Vad innebär det att jag är fri, att jag måste fatta mina egna beslut och ta ansvar för dess konsekvenser?
• Hur ska jag hantera att jag i grunden är ensam, att ingen kan leva mitt liv åt mig?
• Hur kan jag skapa mening om ingen djupare mening finns?
• Och sist, och kanske starkast, hur ska vi förhålla oss till det där märkliga att vi föds bara för att efter ett antal år dö?

Allt handlar om det
Det är de här allt handlar om, menar han, det är de här fyra grundfrågorna som ligger under alla de problem som människor kommer till honom med, oavsett om de vill prata om sin partner, mamma, jobbet, eller brist på självkänsla. Och det spelar ingen roll hur mycket vi försöker lösa alla svårigheter om vi inte börjar sortera vår relation till själva tillvaron och utforskar vad det innebär att vara född som människa, och komma fram till våra egna svar.

Efter Marilyns död har jag blivit irrationell, märkligt, men jag låter mig hållas.

 Inte så att han tror att vi någonsin kommer fram, att vi blir klara. Titta på honom själv där i arbetsrummet, förundrad över hur han så här i mer än mogen ålder förvånar sig själv.
– Vet du, efter Marilyns död har jag som uppfattat mig som rationell, och som aldrig trott på någon religion eller något översinnligt blivit irrationell. Trots att jag är övertygad om att det inte finns något där på andra sidan så tröstar jag mig med att efter döden ska jag få träffa Marilyn. Du förstår, jag tänker till och med att vi kan ligga i samma kista. Jag vet att det är absurt, ändå gör det mig lugn och glad, så jag låter mig hållas. 

Kanske borde han ha varit förberedd, han som forskat på sorg och ägnat decennier åt att leda soregegrupper. Men kanske hade Irene, en av hans klienter, rätt. Den som inte varit med om något vet inte vad han talar om.
Men innan vi återvänder till Irene, låt oss backa, ta en titt på Irvin Yaloms liv som löper parallellt med den humanisitiska psykoterapins framväxt under det senare 1900-talet

Ensammast bland de ensamma
Det var inte kul att vara pojken Irvin. Hans föräldrar var judiska flyktingar från den ryska lilla staden Celtz nära polska gränsen. I USA tog de över en livsmedelsaffär på First and Seaton Street i Washington. Familjen bodde en vånging upp och Irvin fick stränga order att inte leka med barnen på gatan i den slitna och segregerade stadsdelen. Rådet var inte svårt att följa eftersom barnen inte heller ville leka med honom. Irvin var den ensammaste bland de ensamma. Mest var han på biblioteket. Och ibland spelade han och pappa schack. Det var fina stunder, men ofta kom mamma och störde. Mamma som han beskriver som ”högfärdig, maktlysten, påträngande, manipulativ, misstänksam, hämndlysten” och inskränkt.
När han är 14 vänder livet. De flyttar, Irvin börjar ny skola och träffar Marilyn som introducerar honom till en ny värld. Marilyn, hon som visade sig vara hans enda och livslånga kärlek.

Stillsam opposition
Var den där ensamma barndomen bara av ondo, frågar jag det där platta ansiktet med den välvilliga blicken på skärmen. Eller är det så att det är på grund av den som du alltid har kunnat förhålla dig självständigt, alltid varit i en form av stillsam opposition.
– Jag vet inte, säger han, kanske det. Men du har rätt i att jag aldrig kunnat hålla mig till reglerna, aldrig velat tillhöra en grupp, och tack och lov inte anslutit mig till någon psykologisk skola. 
Han läser medicin, han läser psykiatri, han går i en 600 timmar lång, och enligt honom själv meningslös, psykoanalys hos Olive Smith, som själv analsyerats av Frieda Fromm-Reichamn, som i sin tur gått i analys hos självaste Sigmund Freud.
 – Inte en enda gång tog hon upp det enda som var väsentligt för mig, döden. Jag var skräckslagen, men det upptäckte hon inte.
Varför det tror du?
– Hon var nog räddare än jag.

Brutit alla regler
Och det är där på analyssoffan, med Olive sittandes hummandes bakom honom, som han inser att terapi inte är en fråga om teorier eller tekniker. Terapi handlar om allt det han inte lärt sig på läkarlinjen, allt det som Olive inte gav honom. Psykoterapi bygger på relationer, på mötet, på att få kontakt. Riktig kontakt, öga mot öga, inte terapeut och klient, utan människa med människa. 

Och det är den vägen han vandrat. Längre och längre bort från de psykiatriska diagnoserna och medicinerna, längre och längre bort från psykologiska teorier och idéen att en terapeut ska vara neutral. 
Du har nog brutit alla regler som en terapeut bör följa, säger jag.
– Kanske det.
Och så räknar jag upp: 
Du delar med dig av ditt eget liv till patienterna, till och med dina drömmar.
– Ja, det har visat sig vara väldigt hjälpsamt.
Du har låtit dem läsa dina journalanteckningar.
– Ja, en gång gjorde en klient och jag upp att vi båda skulle summera våra intryck efter varje terapitimme – och så bytte vi. Läste varandras texter och utgick nästa gång vi träffades från våra reaktioner på våra reaktioner. Det var väldigt intressant. Sedan gav vi ut det i en bok. (Every Day Gets a Little Closer, 1974)
En gång la du dig ner på sängen bredvid en döende patient och höll hennes hand.
– Ja, så var det.

Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 


Du har lånat ut pengar till klienterna.
– Ja, men det var bara en gång, skrattar han.
Du går hem till dem?
– Javisst, det borde fler göra. 
Du fäster dig vid dina patienter, och berättar om dina känslor för dem.
– Hur kan man inte vara berörd av någon man träffar i många timmar och vars liv man får dela. 
Du talar om för dem när de gör dig glad eller sårar dig.
– Det är viktigt att de vet vad som händer mellan oss.
Du har grälat med dina klienter.
– Ja, som med Irene.

Psykoterapeuter överskattar sin förmåga att förstå
När Irene sökte upp honom hade han en bestämd uppfattning om vad det var att sörja och han tyckte att hon borde ha kommit längre i processen. Han försökte få henna att sluta sörja sin döde man. Det var dags att rycka upp sig. Men hon vägrade. Det blev en dragkamp, han tyckte han hade rätt. Hon sa att han inte visste vad han talade om:
”Hela det där talet om att jag ska släppa taget om Jack, vända mig mot livet igen, öppna mig för nya relationer – det är ett enda stort misstag. Den typ av misstag man får höra från självbelåtna personer av ditt slag som aldrig har drabbats av någon svår förslust.”
De bråkade. Han hävdade att om en psykiatriker skulle behöva ha varit med om allt som hans patienter lider av skulle det inte finnas någon psykiatri.
”Måste jag ha haft schizofreni för att behandla schizofrena”, säger han i vredesmod.

Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer.


Men nu ger han henne rätt. Han visste faktiskt inte vad han pratade om. 
– Nu vet jag att sorgen har sina egna vägar, följer inga givna steg eller processer. Du vet, jag kan fortfarande inte efter 1,5 år titta på några bilder av Marilyn. Jag har vänt på det där vackra porträttet som hänger i vardagsrummet så att ansiktet är mot väggen. Ibland försöker jag glänta på det, men det gör så ont, varför ska jag utsätta mig för det? 
Tror du att det gäller andra problem också som klienterna kommer med – skilsmässor, svag självkänsla, depression.
– Jag tror att vi psykoterapueter överskattar vår förmåga att förstå. 

Sorgen gör honom förvånad
Mycket förvånar honom med hans egen sorgeprocess. Som att han helst vill vara ensam. Att sorgen gör honom stum. Och inte minst att han, 90 år gammal, blivit så kåt. Han fantiserar om kvinnor han känt och möter. Har svårt att hålla bort blicken från deras bröst när han talar med dem.
– Jag frågade mina kollegor om det där och då visade det sig att det inte är ovanligt alls, det ingår i det som sörjande inte berättar. Vi försöker sörja på ett accepterat sätt. Och den här lusten är ju rätt opassande, ler han.
Kanske är det ett sätt att få igång energin, tänker han, en väg bort från den där stumheten. Eller också är det en omväg, en vuxen mans längtan efter bröstet, efter mamma, efter att inte längre behöva vara så ensam och utkastad i världen i mötet med döden. 
– Freud hade kanske inte alltid fel, säger han.

Terapi är två människor som utforskar tillsammans
I samma veva som Irvin Yalom startar sin karriär som psykiater växer den humanistiska rörelsen inom psykiatrin och psykologin – man söker sig bort från teorierna och börjar istället utveckla relationen mellan psykoterapeuten och klienten.
– Det är där jag rört mig, i det interpersonella, säger han efter att ha hämtat ett glas vatten. När jag träffar mina klienter är vi två människor som samtalar, två människor som försöker utforska vad det är att leva, vad det är att vara människa, vad det är att vara vi två i det här rummet just nu, oavsett vad det finns för teorier och tekniker. Du vet, om vi inte kan vara ärliga mot varandra, om vi inte fungerar med varandra, hur ska vi då kunna fungera utanför terapirummet med andra?
– Efter en halvtimme ungefär brukar jag säga: Och vad tycker du om vårt samtal? Hur fungerar vår relation? Har vi det bra med varandra? Ställer jag rätt frågor? Hade du varit hjälpt av några andra? Och så delar vi.
Men om du berättar så mycket för dina klienter, suddas inte gränserna mellan er ut.
– Jag är inte personlig för min egen skull, bara om det gynnar den som sitter mitt emot mig.

Tagit filosofin till hjälp
Och det han inte lärt sig av sina klienter har han funnit hos de existentiella filosoferna, som Søren Kierkegaard, Martin Heidegger och Karl Jaspers. Det är med inspiration från dem som han formulerat sina fyra grundfrågor, och sin syn på människans liv som ett livsvlångs utforskande av vad det är att finnas till. Människan som en rörelse, en varelse i förändring i mötet med sig själv och världen.

Irvin Yalom och hans Marilyn får fyra barn. De börjar skriva böcker, hon om fransk kultur, han om sig själv, sin syn på psykoterapi och många berättelser om sina patienter. 
– Det var som en stafett. Jag skrev en bok, och så skrev hon en, och så började jag på en ny. 
Han får en tjänst på Stanford University, de flyttar till Palo Alto, han blir internationellt uppmärksammad och livet flyter på.
Fram till 2019 då Marilyn får cancer i benmärgen. Hon går på behandling, ingenting hjälper och hon bestämmer sig för att mot slutet begära assisterad dödshjälp, en möjlig utväg i Kalirfornien för någon i livets slutskede.
”Inget liv. Inte mer,” säger hon till Doktor P. 
Och trots att hon är mycket svag och har så ont lyckas hon suga i sig dödsdrogerna. Hon somnar in. Han kysser henne på pannan.
– Jag vet inte om jag borde ha gjort det, säger han till mig nu. Du vet, hon hade redan blivit så kall, så kall. Och nu kan jag inte glömma det. Det var en iskyss, den kommer att förfölja mig resten av livet.

Börjat i terapi vid 90
Nu vid 90 har han börjat i terapi igen, för att hantera sin nya situation, för att förstå, för att bli en ny Irvin, bygga upp ett nytt liv. Det är viktigt för honom som person men också som psykoterapeut. 
– Alla terapeuter bör till och från själva gå i terapi, konstaterar han.
Han arbetar lite fortfarande. Inga långa terapier, sådana kan han inte utlova. Men korta. Ett enda tillfälle. Via Zoom. Och så skriver han på ännu en bok. Utan den vore det svårt att leva vidare, säger han.
– Jag hör inte så bra längre, maten smakar inte, jag känner inte mycket doft, minnet är inte det bästa – och sex, vad är det för någonting, frågar han mig och anar jag en lätt blinkning eller är det bara inbillning?
– Utan mina klienter och skrivandet skulle jag bara vara en gammal man som iakttar sin egen fysiska och mentala upplösning. 

Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda


Och så efter en kort paus.
– Jag är den äldsta människa jag känner. Det är mycket märkligt. Jag bär nu ensam alla minnen jag delar med de döda. När jag går genom vårt älskade hus tänker jag: Bara jag vet vad det är för mening med de här tingen – varför de är här, vad de har betytt. Allt det försvinner med mig.

Inte längre någon dödsskräck
Och hur är det med döddskräcken nuförtiden?
– Det är det som är det konstigaste. Nu när det är nära är jag inte rädd alls. Eller också blev jag faktiskt botad när jag gick i terapi hos Rollo May (en av den humanistiska psykologins förgrundsfigurer) en gång i tiden. Jag pratade och pratade om döden, timme ut och timme in, och när terapin var avslutad kändes det mycket bättre. Däremot var det värre för honom. Vi blev nära vänner och senare berättade han att allt det där dödssnacket hade väckt hans egen skräck. Jag hade överfört min rädsla på honom. Sånt kan också hända i terapi.
–  Nej, Jag tror faktiskt att jag kommer att dö lugn. Som den antika filosofen Seneca sa: ”Se till att du levt tillräckligt”, och det har jag verkligen gjort. Livet har givit mig mer än jag kan begära.

En sista fråga bara. En av de där riktigt stora. Har du listat ut vad som är meningen med livet?
– Jag är en sekulariserad jude som inte tror på gud. Men det som varit meningen för mig ända sedan jag började studera till läkare är att försöka hjälpa andra. Att vara till någon nytta, bidra med något, och det gäller än. Även om jag bara har en timme med mina klienter numera så vill jag kunna säga något som ger dem mod och kraft att gå vidare. 

Ann Lagerström2021©
Artikeln har tidigare publicerats i Modern psykologi.

FAKTA
Namn: Irvin Yalom.
Född: 13 juni 1931 i Washington.
Bor: Palo Alto, USA.
Yrke: Psykiater, existentiell psykoterapeut, författare.
Kvinnan i hans liv: Marilyn, som avled för något år sedan. De var gifta i 65 år.
Barn: Eve, Reid, Victor, Ben och åtta barnbarn.
Mediterar: Vipassana.
Vana: Läser sig till sömns.
Favoritlitteratur: Dickens, Murakami, Dostojevsik, McEwan.
Gick i tearapi hos: Rollo May, en av föregångarna till den existentiella psykologin.
Gillar: Alla former av spel, gärna poker.
Svagheter: Konflikträdd, tondöv.
Fobier: Kackelakor.
Idrott: Schack.


Här når du honom
Läs mer om honom

PS Nej, jag är inte sponsrad av Akademibokhandeln. Jag länkar till olika bokdistributörer i olika artiklar, den här gången fick det bli Akademibokhandeln.

LÄS MERIRVIN YALOM |
”Upptäcker hela tiden nya sidor hos mig själv”

ALAIN de BOTTON |
Vi behöver andlighet utan religion

”Bara för att vi slängt ut Gud behöver vi inte kasta bort allt som religionerna står för.” Filosofen Alain de Botton är inte religiös men tycker att något gått förlorat. Allvaret, eftertanken, utmaningarna.
Därför har han ett förslag:
Starta existentiella mötesplatser och inför sekulära riter som förlåtelsedagar, kärleksrestauranger och en livskalender.

Författaren och filosofen Alain de Botton kommer släntrande ner för Marchmont Street, i Bloomsbury strax norr om Soho i centrala London. Han passerar den lilla indiska restaurangen Motijheel, går förbi hälsokostaffären och gaybokhandeln och smiter in i den olivgröna dörren under skylten The School of Life, där Alain och hans kolleger sedan 2008 erbjudit samtal och kurser kring livets många frågor.

Det är snart tjugo år sedan han lämnade den akademiska världen för att istället offentligt dela med sig av sina funderingar och upptäckter. Och precis som han trodde så var läsarna lika intresserade av kärlek, arbete och arkitektur, som han själv. Böckerna sålde i jätteupplagor och Alain de Botton blev barfotafilosof med hela världen. Nu har han tagit sig an religionen, så ateist han är. 
– Det fanns två starka anledningar till att människan uppfann religionen, säger han medan han tar av sig ytterkläderna och snyter sig. Vi var tvungna att lära oss leva med varandra och vi behövde hantera vår skräck. Och det där har inte ändrats bara för att ”Gud är död”.

Kanske, säger han, är det för att han passerat 40, kanske är det för att han numera har barn, som hans håg nu vänt sig inåt mot känslorna, relationerna, och behovet av att få en glimt av ett sammanhang.
Nej, nej, han längtar inte efter mirakel, buskar som brinner, änglar, tungotal eller en enhetlig lära.
– Men varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Varför ska de religiösa ha monopol på den fantastiska sakrala musiken, ritualerna, templen och pilgrimsfärderna?

Innan vi går ner i den trånga men hemtrevliga källaren hälsar vi på receptionisten, kikar lite i böckerna om hjärnforskning, ekologi och psykologi och studerar School of Lifes erbjudandena om kurser i allt från hur man håller sig lugn till föräldraskap och döden. 

Det var först sedan hans pappa dött och begravts på den judiska begravningsplatsen i Willesden i nordvästra London som Alain vågade erkänna att han dras till de buddhistiska stenträdgårdarna i Kyoto och Bachs kristna mässor. Hemma hos de Bottons var religionen en farsot, den som hade det minsta intresse kunde räkna med att bli både föraktad och ignorerad. Men Alain tror inte att ensam är så stark som hans föräldrar högljutt hävdade.
– Se på oss moderna människor, säger han och sträcker ut armarna, helt utlämnade till oss själva.  Meningen, moralen, livsstilen – allt ska vi skapa på egen hand. Och inte får vi fråga någon, att be om hjälp är barnsligt.

Den moderna människan är helt utelämnad till sig själv.

Nej, Alain de Bottons människosyn stämmer inte särskilt bra med jobbannonsernas tro på de dynamiska, sociala och förändringsbenägna. Tvärtom delar han religionernas syn på människan som svag och behövande. Men han vill inte kallas sig pessimist, snarare realist.
– Det är den moderna kulturen som är orealistisk. 

Så räknar han upp den ena ”orimliga” trosföreställningen efter den andra: Om vi bara lever rätt så kommer vi redan i detta livet bli inte bara friska och vackra, rika och lyckliga utan närmast odödliga med en livslängd på över 100 år, ja kanske 120. Det är rent ”messianskt”, säger han.
I verkligheten kommer de flesta av oss ha ett liv som mer liknar en berg och dal-bana, menar Alain de Botton, och för att klara det utan att falla ur vagnen behöver vi ta hjälp av de tekniker och ritualer som religionerna så framgångrikt använt sig av under tusentals år.

Så varför inte helt enkelt separera den religiösa praktiken från berättelserna, resonerar Alain de Botton i sin nya bok Religion för ateister (finns på antikvariat eller som e-bok på svenska). Varför inte ha nattvard utan Gud och meditation utan Buddha?

UTBILDA DIG TILL
EXISTENTIELL SAMTALSLEDARE

Vi behöver fler möjligheter att träffas och tala om livets stora frågor. Utbilda dig till existentiell samtalsledare – filosofi, samtalsmetodik och möjlighet att bli en del av vårt nätverk.

– Låt oss ta det vi behöver och använda det som vi vill. Det är ändå vi människor som hittat på alltihop.

Nu protesterar jag, religonen är väl ändå inte andlighetens Spotify?
– Inte för dem som tror på högre makter, men vi andra kan självklart välja och vraka. Låt oss göra en egen playlist av texter, ritualer, heliga platser, konst, musik och film som ger tröst, stärker oss själva och våra relationer och fördjupar våra liv.
Men behöver vi inte den där samhörigheten som bara en gemensam övertygelse kan ge?
– Jo, men vi behöver inte en ny sekt för sekulärt religionsutövande. Kollektivens tid är förbi. Det kommer aldrig mer skapas en global religion som katolska kyrkan. 

Frågan är inte så enkel. Å ena sidan tror Alain de Botton att vårt högst privata sökande efter tröst och insikter är nödvändigt, vi måste följa vår egen unika väg. Å andra sidan måste vi gå hyfsat åt samma håll för att hålla ihop samhället och så har vi inom oss den där längtan efter att komma samman, att tillhöra…
… att ha många vänner, att bli gillad? frågar jag.
– Du kan säker få tag i en lägenhet i London via Facebook , men inte får du hjälp mot din dödsångest. 
I stället ser Alain de Botton framför sig en myriad av existentiella vattenhål med heterogena grupper som förenas i sökandet efter att förstå sig själva och andra. 


En kväll när jag slinker in på The School of Life för att gå på kursen How to stay Calm pratar jag lite med en av de andra deltalgarna, Emily O’Byrne. Hon brukar gå hit då och då för att få nya perspektiv, säger hon, och en poäng är att ingen känner henne.
– Idag hoppas jag kunna bearbeta några personliga saker som jag inte vill tala med mina närmaste om. Bland främlingar känner jag mig fri.

Vi behöver existentiella mötesplatser där främlingar kan förenas i sökandet efter att förstå sig själv, andra och världen.

Men även om School of Life i höst har ett rikt program med verksamhet flera gånger i veckan hoppas Alain de Botton på att fler ska ta upp bollen.
Han tar resebyråerna som exempel. Varför kan inte de komplettera flygstolar till solen med pilgrimsfärder med specialguider till naturfenomen som får deltagarna att förundras, kulturer som har något att förmedla, människor värda att besöka.
Eller restauranger. I dag är de flesta helt inriktade på det lekamliga och estetiska, god och ibland mättande mat. Att äta tillsammans kan ha helt andra dimensioner, menar de Botton. Se på den buddhistiska te-ceremonin där en enda kopp te blir en manifestation av omsorg och mening.  Varför skulle man inte kunna få en sådan upplevelse på krogen?
Och hemma, det finns så mycket man kan göra hemma, enligt Botton.

– Ta det där med Mariabilder. Om vi tillåter oss att vara lite vulgära och strunta i att Maria i kristen tradition är Jesu moder och enbart ser henne som en mamma så händer något. Alla känner vi oss till och från som små barn som skulle behöva en famn att krypa upp i. De kristna kan böja knä inför Maria, tända ljus, be henne om hjälp.  Varför kan inte jag också få erkänna min sårbarhet och ha en profan modersfigur hemma som jag symboliskt knyter an till när det är svårt. Eller varför inte uppföra sekulära tempel för sådant som styrka och kärlek, där man kan slinka in och hämta kraft.
Har du själv en moderssymbol hemma hos dig?
Nu smiter han undan, slingrar sig, blir teoretisk och säger att inte för att han är psykolog, men han tror att den där kommunikationen med någon form av gestaltning av det vi behöver faktiskt hjälper oss att få tillbaka kontakten med krafter inom oss som för en stund gått förlorad. 

Men det är inte bara enskilda människor som ska erbjuda ett existentiellt stöd, enligt de Botton, här har institutionerna ett ansvar.
– Ta till exempel skillnaden mellan en kyrka och ett konstmuseum, säger han. I kyrkan vet vi att konsten vill något, den vill få oss att reflektera, att se oss själva i perspektiv. På ett konstmuseum som Tate Modern i London, vad händer där? Jo, konsten är självcentrerad och besökarna så respektfulla att de håller bilderna på armslängds avstånd. Jag vill bli berörd, tröstad, ja till och med uppfostrad i mötet med måleri och skulptur. Varför finns det ingen konst som uppmanar mig att vara god och inte ond? 
– Ja, jag vet, det är provocerande, men jag gillar tanken. Jag är övertygad om att kulturen, rätt presenterad, skulle kunna ersätta de flesta heliga skrifter.
Samma sak på universitetet, och nu blir han irriterad. Varför har akademierna inte ett existentiellt perspektiv på vetenskapen? Varför berör inte forskningen? 
– Det lärosäte som startar Institutionen för konsten att dö eller Centrum för relationer kommer omedelbart bli angelägen.

Varför finns det inte någon institution för döden och ett centrum för relationer på universiteten?

En annan sak som Alain de Botton gillar med de religiösa rörelserna, och som han tycker det är dags att ta upp, är kravet på en hög moral.
– Nu tycker du att jag är konservativ igen, säger han, men för mig är det självklart att vi måste bli moraliska om vi ska klara det globala samlivet.
Men är det inte vår olika syn på vad som är rätt och fel som orsakar stora problem när kulturer möts?
– Nej, den offentliga debatten är besatt av att visa på skillnaderna. Jag tror tvärtom att de flesta av oss, oavsett var vi är födda och har vuxit upp, är ganska ense om vad vi behöver. 
Tror du?
– Ja, de flesta vill precis som jag få respekt och kärlek och leva ett lugnt tryggt liv i ett stabilt samhälle. Klassisk banal sekulariserad kristendom helt enkelt. Utgår vi från det kan vi sedan ställa oss frågan: Vilken gemensam moral behöver vi enas om för att uppnå det goda livet för så många som möjligt och sedan påminna oss själva om det hela tiden, säger han.

Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

Och så är det det där med träningen. Att vi alla måste rusa till gymmet och springa på band och hiva lite vikter ett par gånger i veckan har de flesta insett. Men lika viktigt, menar Alain de Botton, är att träna vårt inre universum, tämja den tjatiga apmedvetandet som ständigt leder oss vilse. Inom religionerna finns en hel rad metoder som praktiserats i tusentals år – meditation, yoga, medveten andning, bad.
– Och vad har vi sekulära? Korsord och spa! Varför finns det inte icke-religiösa menatal gym där vi kan träna regebundet?
Nu reser han sig. Nu måste han hem. 
– Egentligen är det ganska enkelt. Det är dags att ta livet på djupaste allvar.

 ANN LAGERSTRÖM
Publicerad i Modern Psykologi.

3 x religion utan Gud

FÖRLÅTELSEDAGAR

• Alla går vi och bär på ouppklarade relationer. Hårda ord som inte tagits tillbaka, oavslutade konflikter som förmörkar inte bara individens liv utan också kollektivets. Det outredda vilar som en mörk skugga och att ta första steget för att tala ut eller be om förlåtelse kan många gånger kännas svårt. Här, menar Alain de Botton, har den judiska religionen något att bidra med. 

En gång om året på Yom Kippur uppmanas alla judar att både be andra om förlåtelse och att själv förlåta. En bra hjälp för att komma över psykologiska motstånd som borde införas för alla. Och varför bara en gång om året? Nej, låt oss gemensamt fira förlåtelsedagar en gång i kvartalet.

KÄRLEKSRESTAURANGER

• Att äta tillsammans, gärna med främlingar, är en vanlig tradition i många religioner och det borde genast plockas upp i den sekulära världen, anser de Botton. Särskilt den kristna så kallade agapemåltiden (agape=kärlek), en slags föregångare till den mer minimalistiska nattvarden, där rika som fattiga, kända som okända, delade bröd och vin sida vid sida.
Varför inte starta agaperestauranger med målet att bryta upp ”de klaner vi kroniskt delar upp oss i”, föreslår han, och för att dela vår skörhet med okända och därigenom skapa nya vänner.  
Vid entrén blir du anvisad ett bord med främlingar, på bordet en liten instruktionsbok med goda råd, inspirerad av liknande böcker som finns både inom judendom och kristendom. Istället för att fråga din bordsgranne ”Vad arbetar du med?” uppmanas du istället att undra: ”Vad är du rädd för?”

LIVSKALENDER

• Alla religioner har någon form av kalender där vissa dagar är utvalda för att representera trons kärna. Varje dag har sina ritualer, sina undervisande texter.
Det här borde det sekulära samhället också ha, menar Alain de Botton. Varför inte införa ett antal dagar om året som vi gemensamt ägnar åt grundläggande mänskliga frågor med hjälp av väl utvalda texter och bilder ur romaner, diktverk, foto och varför inte film. Samma material år efter år så att det tvingar oss att gå djupare och djupare i förståelsen av oss själva och andra.

Namn:
Alain de Botton
Ålder:
Född  20 december 1969 i Zürich, Schweiz.
Yrke:
Författare, föreläsare, filosof
Bor:
I London med fru och två barn.
Skrivit:
Boken Religion för ateister (Brombergs, 2013). En av många.
Tro:

Ateist med rötter i sekulär judendom.
Uppmaning till sig själv och andra:
Bara för att Gud är död innebär det inte att vi ska sluta försöka utvecklas som människor. 

OM DU VILL HA MER AV Alain de Botton?
Alain de Botton på Youtube – om kärlek, visdom, pessimism, arbete.
Alain de Botton om att vi arbetar för att slippa grubbla.

LÄS MERALAIN de BOTTON |
Vi behöver andlighet utan religion

EKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

Trip concept - items of men's accessories

Måndag morgon. November. Underkylt regn. Bilen eller bussen? Bilen!
Vi skulle inte ha några julklappar i år. Jag har redan ändrat mig.
Glömde tygpåsen hemma. Packar maten i tre plastkassar.
Jag tänker mig att filosofen Folke Tersman rynkar sin panna. Här har han uppenbart en människa som ännu inte förstått att om vi ska bryta trenden och rädda globen måste det till en helt ny slags moral – den offerlösa altruismen.

Vi måste avstå utan att veta om det hjälper.

Den ekologiska krisen, skriver Tersman i sin nya bok Tillsammans – en fiolosofisk debattbok om hur vi kan rädda vårt klimat(Bonnier existens), är inte i första hand politisk, den är psykologisk. Och så förklarar han hur sju miljarder människors till synes harmlösa handlingar skapat en situation som bara kan hävas om alla dessa individer varje dag gör rätt istället för fel val.

Moral har för gemene man länge varit en fråga om ansvar och offer. Någon har ansvar för att en situation har uppkommit, någon har blivit offer för händelsen och ytterligare någon tar på sig att hjälpa den som råkat illa ut.
Idéen kommer förstås från bysamhället där sambanden och relationerna var tydliga. Den som inte orsakde något ont och som dessutom stod andra bi hade god moral. Motsatsen var en bondtjyv.

Det är lätt att avstå och offra sin egen bekvämlighet när man vet vem man offrar sig för.

Jag ger ett par hundra av mina julklappspengar till Stadsmission för att de hemlösa också ska få skinka och gran. Det känns bra. De är offer, jag är hjälpare, det finns ett tydligt samband, och det gör mig nöjd. Men vem är det som har nytta av att jag avstår från plastpåsen och bilen?
Här krävs, menar Tersman, en psykologisk psaltomotal. Ska vi rädda miljön måste vi alla varje dag vara beredda att avstå utan att vi har en aning om vilka konsekvenser vårt beteende får eller vem det är vi hjälper.
För så är det. Vi vet att miljön förändras i en mycket snabb takt. Vi tror att det inom en snar framtid kan innebär havshöjningar, torka, hunger och folkvandringar. Men vi vet egentligen inte exakt hur det känsliga systemet fungerar, inte i detalj vad som kommer att hända eller vilka som kommer att drabbas. Och vi kan inte heller exakt förklara hur en plastpåse påverkar förloppet.
Ändå, skriver Folke Tersman, så måste vi försöka och Folke Tersman misströstar inte. Han tror inte på den “psykologiska egoism” som filosofer, ekonomer och genetiker så länge hävdat styr människan. Han tror att den dagen vi verkligen förstår att vi delar vår framtid med alla levande varelser, att vi alla är förövare, offer – och jordens räddare, blir det lättare att i all enkelhet avstå från både bil och plastpåse.

LÄS MEREKO-ANSVAR | Att avstå utan att veta varför

ALFRIED LÄNGLE |
Så hittar du meningen med livet?

Finns det en enda mening som gäller oss alla? Eller måste var och en av oss hitta en egen? Och om det är så –  hur gör man i så fall?
Följ med på meningskonferens i London och träffa meningsforskare och Alfried Längle som var medarbetare till den legendariske Viktor Frankl.

Det hände att psykiatrikern Viktor Frankl (1905-1997) under sin tid som fånga i koncentrationslägren under andra världskriget fick syn på en liten blomma. En liten tanig växt, som fyllde honom med en känsla av mening. Det kunde också hända att en annan fånge såg på honom och sa ”God morgon”, och se – där fanns den där känslan av att livet inte bara var lidande, svält och förnedring utan att det mitt i allt detta kunde vara meningsfullt.

Vi sitter i en av de svarta sofforna där i hörnet till vänster i receptionen i Roehampton University i London. Inte professorn i neurologi och psykiatri och logoterapins grundare Viktor Frankl och jag, han dog 1997, utan bredvid mig har jag hans närmaste medarbetare Alfried Längle, professor i psykiatri och grundare av The Viennese School of Existential Analysis and Logotherapy i Wien. Han är här, tillsammans med forskare och praktiker från hela världen, för att tala på den första europeiska konferensen om mening. Det är lite som en klassträff, gruppen är inte så stor, och under ett antal år har de stött och blött sig mot varandra varje år i Canada där professorn i klinisk psykologi Paul Wong med ihärdig entusiasm hävdat att det går att forska på något så obestämt som mening.

Men vad är det egentligen vi talar om? Är mening det jag uppfattar som meningsfullt? Eller finns meningen oavsett om jag hittat den eller inte? Är det något vi skapar hela tiden, automatiskt, eller är det något vi måste söka rätta på? Och betyder det något för oss människor om vi känner mening eller inte? Förvänta er inte ett enda enskilt svar, konferensen var ett enda långt utforskande.

Det var Viktor Frankl som väckte frågan inom psykologin och psykiatrin under det tidiga 1900-talet och hans bok Livet måste ha en mening, som kom 1946, är ett standardverk i de här kretsarna. 
– Många tror att det var Frankls tid i koncentrationslägren som fick honom på spåren, men så var det inte, säger Alfried Längle nu. Redan i gymnasiet läste han filosofer som Sören Kierkegaard och Friedrich Nietzsche och som ung psykiatriker skapade han tillsammans med kolleger en metod för att hjälpa unga deprimerade studenter att finna en tydlig riktning. 

Men det är klart, där i lägren blev det tydligt för honom att de människor som hade någon form av mening, den kunde vara religiös, politisk eller vara kopplad till relationer hade större chans att överleva de vidriga omständigheterna.
Vad höll honom själv uppe?
– Han berättade för mig att det framförallt var tre saker: relationer, en bok och med tiden religionen. Han hade lovat sin fru att de skulle mötas igen när de släppts ur fångenskapen och kriget var över, och tanken på det återseendet drev honom vidare. Han var närmast nihilist före kriget, men där i lägren hittade han tillbaka till judendomen och viljan att inte ge upp kontakten med livet oavsett vad han utsattes för. Och så hade han den där första boken om logoterapi som han ville revidera.

Det hände att Viktor Frankl grät när de två männen delade liv och erfarenheter. Grät över vad han varit med om och över sin känsla av skuld för att han var den enda i familjen som överlevde. De båda männens relation var djup, intensiv och respektfull. De pratade, de vandrade, de forskade, nära, nära varandra i ett decennium. 
Vad lärde du dig?
– Det är så mycket, men det som kanske är viktigast idag är att lägga stor vikt vid orden. Vad är det egentligen vi säger och menar. Han var på mig hela tiden. Var exakt sa han, en oklar tanke är det samma som en oklar praktik.

Så låt oss börja med ordet mening, vad betyder det. Redan här har vi problem på konferensen. På svenska och engelska kan ordet används till många olika saker. Du läser de här orden, den här meningen, du har en mening, en åsikt om den, och vi kan också tala om livets mening, som lätt framstår som något bestämt: ”en mening”. På tyska, berättar Längle, används istället ordet Sinn, ”der Sinn des Lebens” som mer beskriver en upplevelse som har med sinnena och medvetandet att göra. Och samma sak ser vi här på konferensen både när det gäller praktiken och forskningen. Vissa talar om mening som något man kan hitta, andra, som Längle, beskriver mer ett förhållningssätt, en form av relation till oss själva och världen. En kontakt.

Mening finner du när du har kontakt med dig själv, med andra, med världen. Meningen finns i ditt inre ja.

Alfried Längle själv menar att det inte går att närma sig meningen kognitivt, med tanken,  utan att vi för att finna ett svar, en riktning och meningsfulla handlingar måste gå i dialog både med vårt eget inre och världen. Mening uppfattar den som får kontakt, säger han och lutar sig fram mot mig.
– Känner du nu när jag kommer närmare hur kvaliteten i vår relation förändras, fördjupas. Ju längre bort du är från dig själv och allt som rör sig inom dig och som omger dig desto svårare blir det att uppfatta meningen.
Det gäller, säger han, att i det där mötet hitta ett inre samtycke, ett tydligt ”Ja” som pekar ut den individuella meningen.

Ett ja till meningen, men hur gör man då? Den Existentiella Analysen, som Längle företräder, arbetar med en metod baserad på fyra frågor till fyra av livets dimensioner: 
Först fakta, vår plats i världen, och frågan:
• Vad är möjligt att göra? Sedan frågan till livet som process, till relationer och de egna känslorna: • Vad vill jag göra? Vad är värdefullt? Sedan med respekt för sitt eget jag, sin individualitet:
• Vad skulle jag kunna göra? Och så i relation till ett större sammanhang:
• Vad bör jag göra? Vad är viktigt

Det finns tre nivåer av mening – mikro, meso och makro.

– Meningkan kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
Siebrecht Vanhooren, klinisk psykolog, forskare och psykoterapeut vid Leuvens universitet i Belgien håller med Längle men föreslår ett annat sätt att söka mening.  säger han vid ett av de där höga borden i frukostrummet med utsikt över den fantastiska trädgården, kan delas in i tre nivåer: mikro, meso och makro. 
mikronivå söker vi mening inom oss själva, säger han. Här handlar det om att uppmärksamma rörelser i kropp och känslor och försöka få dem att bli meningsfulla. 
– Människor har så olika tillgång till sin inre värld. Vissa känner minsta rörelse, till andra når nästan ingenting fram. Utan den kontakten är det svårt att hitta det meningsfulla i livet.
Så när Siebrecht tar emot klienter i terapi börjar han alltid med att försöka få de att uppleva sin egen inre värld, hitta meningen i sitt eget väsen: Ok, den där känslan innebär att jag är glad/ledsen/arg.
På nästa nivå, meso, handlar meningsskapandet om jaget i världen: Vem är jag? Varför är jag som jag är? Vad tycker jag är viktigt? Vad vill jag? Vad är meningen med mitt liv? Här stannar de flesta terapier, säger han, men det händer att människor fortsätter fråga på en makronivå: Varför lever jag? Vad är meningen med livet i största allmänhet?
När det gäller det där sista, skillnaden på meningen i mitt liv och meningen med mitt liv är forskare och praktiker på konferensen eniga. Meningen i livet det kan vi forska på och arbeta med, säger de, men den stora frågan om det finns någon gemensam genomgripande evig mening det är inte vårt jobb att svara på.

Sök inte efter ny mening, dela med dig av den du redan har

Vi måste avdramatisera begreppet mening anser den amerikanske professorn i Applied Social and Health Psychology vid Colorado State University Michael Steger vill överhuvudtaget avdramatisera begreppet mening. Han är helt övertygad om att den är viktigt, ja fundamental för oss människor, men varnar för att meningen kan bli ännu ett måste och därmed på sitt sätt ”kommersialiseras”: 
– Hur mycket mening har du? Hur får man mer mening? Är en mening finare än en annan?
Som han ser det är meningen där hela tiden, det gäller bara att upptäcka den. Hjärnan tar emot verkligheten, sorterar den och erbjuder oss på det sättet mening. Tre prickar kan uppfattas som en triangel, fyra blir en fyrkant, ett jobberbjudande framstår som ett nerköp ett annat varslar om en spännande framtid. Det vi människor har, det enda vi verkligen vet att vi har, är ”moments”, säger han. Helt enkelt en räcka stunder som vi kan använda till att sortera och värdera den mening som visar sig för oss. Och inte bara för vår egen skull, poängterar han, utan också för varandra. 
– Istället för att ägna dig åt att leta efter ny mening, se hur du kan dela med dig av den mening du redan har till andra.

Att det i sig är meningsfullt att arbeta med mening i psykoterapi finns det gott om forskning som visar berättar en av initiativtagarna till konferensen Joel Vos, doktor i psykologi, filosof och forskare vid Centre for Research in Social and Psychological Transformation vid Roehampton University.

Det viktigaste i terapi är att tala om livets mening.

– Jag har gjort en genomgång av ett stort antal undersökningar och oavsett vilka befolkningsgrupper vi talar om, oavsett ålder eller världsdel visar de samma sak. Att terapi där arbete med livets mening ingår har stor påverkan på psykologisk stress och livskvalitet, ja till och med på överlevnad av dödliga sjukdomar.
Och det spelar inte så stor roll vilken av de 30-tal terapiformer Vos utforskat som används, det är att ta upp och behandla själva meningen som är det viktiga. 

När Viktor Frankl befriades från koncentrationslägret var han både fysiskt och psykiskt stum, berättar Alfred Längle. 
– Han var paralyserad i dagar, i veckor. En av hans vänner, en psykiater, gick till honom varje dag och fick honom att prata, att komma i kontakt med sina känslor, sina minnen. En dag steg Frankl upp, kallade till sig tre stenografer och under nio dygn, dikterade han boken Livet måste ha en mening, nästan utan att sova eller äta.När den var klar var han också redo att börja arbeta.
I tio år samarbetade Alfried Längle med Viktor Frankl. Samarbetade och umgicks privat. Sedan hände något. Längle ville gå vidare, utveckla logoterapin, föra in processer och känslor i arbetet med klienterna, men Frankl höll emot.
– Ja du förstår, han var i grunden behaviorist, logoterapin i hans version var en psykologisk teknik. 
Relationen bröts, och fram till läromästarens död hördes de bara av en gång om året. Den 26 mars på sin födelsedag fick Viktor Frankl ett gratulationskort på posten från sin elev. Och dagen efter skyndade sig Frankl att skicka ett fax och gratulera Längle på hans födelsedag den 27:e.
– Det var allt. Jag vill gärna fortsätta umgås. Men han kunde inte.

Ann Lagerström©
Artikeln publicerades först i Modern Psykologi.

MER OM LÄNGLE

• Alfried Längles sajt är generös och innehåller många artiklar och videos .
https://laengle.info
• Alfried ger också mycket kurser både i Wien och London. Här hittar du dem.

NYFIKEN PÅ FRANKL

Här kan du se en intervju med Viktor Frankl när han talar om mening.

MER OM MENING

• Paul Wong är en av de ledande forskarna om mening. Här kan du besöka hans sajt – ett nätverk för meningsforskare i hela världen.
International Network on Personal Meaning

• Wong har också en egen sajt med artiklar och intressanta tankar kring mening.

LÄS MERALFRIED LÄNGLE |
Så hittar du meningen med livet?

FILOSOFEN |
Döden är alltid dålig

Vad är det där vi kallar för döden? Och hur ska vi förhålla oss till den?
Filosofen Jens Johansson har trotsat sin egen dödsskräck och utforskat det obegripliga.
”Allt det som spelar någon roll försvinner med döden. Och ändå måste vi acceptera den.”

I flera tusen år har de västerländska filosoferna försökt hitta ett sätt att reda ut hur dåligt det är för oss människor att vi ska dö. Är det bara i det där sista ögonblicket som döden är dålig? Eller är det faktum att vi har begränsat med tid en skugga som vilar tungt över oss från det vi föds till dess att vi går bort? Lever vi med andra ord hela livet i ”dödsskuggans dal”, som det står i Bibeln.
En av dem som fördjupat sig i frågan är filosofie doktor Jens Johansson på Filosofiska institutionen vid Uppsala universitet. Och han har en särskild anledning att försöka hitta ett svar. Jens är rädd för döden. Rädd för att andra ska dö. Rädd för att själv försvinna. Och just därför ägnar han sig på heltid åt att utforska människans ändlighet. Och han har en alldeles bestämd uppfattning:
– Döden är alltid dålig.
Men innan vi fördjupar oss i vad han menar, och vad fransmannen Michel de Montaigne, greken Epikurus och den tyske 1900-tals filosofen Martin Heidegger ansåg, måste vi reda ut några grundläggande frågor:
Vad är en människa?
Vad händer med henne när hon dör?

– En del filosofer menar att vi är något immateriellt, säger Jens när jag träffar honom i hans arbetsrum med utsikt mot Gamla kyrkogården mitt i Uppsala. En själ kanske som inte har någon fast hemvist och därför inte är begränsad av döden. Andra anser att vi är vår psykologi – våra tankar, erfarenheter, känslor. När hjärnan dör, då dör vi. Själv tror jag att vi är en organism, vi är helt enkelt kroppen. Det du ser i spegeln när du borstar tänderna är inte bara din kropp – det är du.
Jens Johansson är animalist. Han betraktar människan som en varelse lik andra varelser. Vi må ha lite fler förmågor än en schimpans eller våra husdjur men i grunden är vi ungefär likadana – organismer, varelser, kroppar. Och när kroppen dör, då dör vi.

Och vad säger du om fråga nummer två. Vad tror du händer med oss när vi dör?
– 
Det finns ett objektivt sant svar på frågan, säger Jens. Oavsett vad vi filosofer känner och tycker eller vill så styrs inte verkligheten av det, den tar inte order från oss. Så antingen finns det någon form av fortsättning efter döden eller också är döden helt enkelt ett utslocknade.

Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt

Att det finns ett liv efter dödsögonblicket är det inte många filosofer som tror i dag. Men det finns de som försöker. Amerikanen Kevin Corcoran, doktor i filosofi, har presenterat en förklaring till att Gud kan uppväcka en avliden människa på den yttersta dagen hel och hållen trots att kroppen bevisligen upplöses i och med döden. Kanske, föreslår han, är det så att Gud helt enkelt samlar ihop atomerna, förflyttar dem till en annan dimension och bygger upp en exakt kopia.
Jens Johansson skakar på huvudet, det är en teori som ställer fler frågor än den ger svar.
I stället ansluter han sig till det som kallas terminationsteorin. Du lever. Du dör. Du är borta. Punkt.
– Allt det som spelar någon roll försvinner med döden, säger han och berättar om hur märkligt det var när hans kollega här i korridoren, filosofen, författaren och kritikern Thomas Anderberg, för några år sedan insjuknade i en hjärntumör och ganska snart avled.
Ena dagen hördes hans röst i korridoren, den andra fortsatte kollegernas samtal utan honom.
Fast egentligen, säger han, är även den där tanken att just han eller Thomas Anderbergs organismer och deras sätt att bidra skulle vara så viktiga en irrationell idé.
– Ja, det kommer att finnas massor av upplevelser i världen när den inte längre innehåller våra.

Men skulle du verkligen vilja vara odödlig?
– Nej, det vore nog förfärligt att leva för evigt. Jag kan tänka mig att man tröttnat redan vid 100 år och hur skulle det då inte kännas efter 1000 miljarder år.
Jag läste någonstans en intervju med Barbro Lindgren där hon säger Jag har upplevt så mycket. Jag orkar inte leva om allt igen. Hur många jular ska man behöva gå igenom.
– Ja, författaren Birgitta Stenberg sa visst något liknande på sin dödsbädd. ”Det är bra nu, nu räcker det.”

Ingen idé att oroa sig. Döden är sedan.

En annan tanke bland vissa filosofer är att det inte är någon poäng med att oroa sig för döden eftersom det inte är du som läser det här nu som kommer att dö, utan en annan – den du är då.
Och rent biologiskt stämmer ju det. Vi föds och dör hela tiden. Vi äter och införlivar andra organismer, celler dör och vi tappar hårstrån som förvandlas till något annat. Vårt sätt att betrakta verkligheten och våra känslor inför den och oss själva förändras.
– Vore det inte så, skulle det kännas ännu värre att dö, säger Jens Johansson

Så hur dålig är döden
Och därmed är vi framme vid vår huvudfråga. Hur dålig är döden?
Det var den grekiske filosofen Epikuros som någon gång mellan 341 och 270 före vår tid konstaterade att döden inte är särskilt dålig eftersom den varken påverkar oss i livet eller efter döden utan bara är dålig i själva dödsögonblicket. Eller som han uttryckte det: ”där döden är, är inte jag och där jag är, är inte döden”.
Det finns de filosofer som hävdar att Epikuros har fel därför att de flesta av oss har önskningar som inte blir uppfyllda när vi dör. Alltså är det inte bara i dödsögonblicket som döden är dålig.

Jens Johansson har en annan tanke.
– Det rimliga är att säga att det i och för sig inte finns några särskilda tidpunkter när döden är mer eller mindre dålig, utan att den alltid är dålig eftersom den begränsar det liv man kunde ha haft.
Han tar ett exempel. Olof Palmes död på Sveavägen den 28 februari 1986 var definitivt dålig eftersom han kunde ha levt i många år till. Ja, säger Jens, även om han bara levt i 10 dagar till hade det varit bättre.

Det är alltid bättre att leva än att vara död.

Menar du alltså att det alltid är bättre att leva än att vara död? När min mormor var gammal bad hon oss att säga till läkarna att inte liva upp henne om hjärtat stannade. I hennes fall måste väl ändå döden vara positiv?
– Jo, men bara om det inte strax efter hennes död kom en ny medicin som skulle kunna ha lindrat hennes plågor eller gjort hennes liv lättare och roligare. Döden är dålig om du skulle haft mer positiva än negativa upplevelser om du överlevt. Och tvärtom.

Men det vet man ju inte?
– Nej, men det finns ändå ett svar på frågan även om vi inte kan komma åt det.

1500-tals författaren Montaigne skriver i en essä att det är lika dumt att oroa sig för det man inte kommer att få uppleva efter döden som för det som man inte fick vara med om innan man föddes.
– Där tycker jag han har fel. Det är rimligt att beklaga det man inte fått vara med om, säger Jens.
Men tillägger:
– Å andra sidan, om man hade blivit till tidigare hade man varit en annan och därmed skulle det inte ha varit jag som fått vara med om det.

Det finns bilar som inte kört över oss. Vi lever trots allt.

Vi fördjupar oss i hur slumpartade allas våra liv är. Jens tar sitt eget som exempel: om hans mamma inte hade rest på sig i rätt ögonblick från middagen och tagit en bestämd buss så hade hon inte träffat hans pappa och han själv hade aldrig blivit till. För att inte tala om alla slumpartade händelser i historien, goda som onda, som lett fram till att hans mamma och pappa överhuvudtaget föddes.
– Man kan också trösta sig med att tänka på att det förmodligen också har hänt en hel del slumpartade saker som förhindrat att vi som lever ännu inte dött. Det finns bilar vi inte blivit överkörda av och bakterier som vi inte smittats av.

Så du menar att det finns en baksida med att forska om döden – det berövar dig en massa andra möjliga upplevelser.
– Ja, varje stund är en förverkligad möjlighet och miljontals förnekade möjligheter.
Men spelar det egentligen någon roll hur mycket jag lyckas klämma in i mitt ynka liv eller hur långt det är?
– Ja, på sätt och vis. Positiva upplevelser är positiva, negativa är negativa.

Döden är alltid dålig
Så ur Jens Johansson synpunkt är döden alltid dålig. Det är dåligt att vi inte föddes tidigare och det är dåligt att vi bara får leva den tid vi lever. Ja, man skulle till och med kunna säga att allt det vi inte har fått, eller just nu får vara med om, är dåligt.
Den som drog igång den senaste debatten om den dåliga döden var filosofen Thomas Nagel vid New York university med sin bok Mortal Questions som kom 1979. Han menar att våra tankar om döden är relativa. Vi människor har en förställning om att vi genom att födas fått ett liv till skänks som kan pågå i cirka hundra år, att bli gammal betraktas därför av oss som en form av normalitet, skriver han. Därför tycker vi att det är tragiskt om någon dör vid 24, men inte lika sorgligt om någon avlider vid 82. Fast, menar Nagel, hade vi fått för oss att det inte är omöjligt att bli 120 eller 806, så skulle den som var i 80-års åldern dö ung.

Att vi ska dö ger livet mening.

Andra filosofer har hävdat att döden är bra. Den tyske tänkaren Martin Heidegger, menade till exempel att vetskapen om att vi ska dö ger ett nödvändigt djup till livet. Insikten att jag är dödlig och att slutet kan komma när som helst kan få en människa att strunta i konventionerna, vända ryggen åt vad föräldrar, vänner och den allmänna meningen anser och gå sin egen, unika väg och förverkliga sig själv.
Filosofen Montaigne tänkte i samma banor och skrev: ”Din ålder är inte fullbordad, men väl ditt liv. En liten människa är en lika hel människa som en stor.” Dessutom ska man inte glömma, skriver han, att döden också är en form av befriare. Tänk så mycket elände de döda slipper. Och jag tänker på min sjuka pappa, då 58, som en av sina sista dagar sa att tanken på döden var skön, den skulle befria honom från alla måsten.

Pratar vi för lite om döden?
– Nej, det där tycker jag inte stämmer alls. Tvärtom tycker jag att döden numera dyker upp överallt. Jag tror att det beror på vår ökande självcentrering. Vi är numera helt besatta av oss själva och därmed blir vi också besatta av vårt eget försvinnande.
Hur ska vi då förhålla oss till den?
– Acceptera den. För egentligen finns det inte något bra alternativ till döden. Tänk om alla människor som någonsin levat skulle trängas med varandra på klotet. Jag vågar inte tänka på vad det skulle göra med oss.

Ann Lagerström©
Publicerad i Modern Filosofi, 2015.

LÄS MERFILOSOFEN |
Döden är alltid dålig