Tag

döden

Browsing
Vill du bli hundra år?

Vill jag bli hundra år?
Jag vet inte.  Allt beror ju på.
Om jag är frisk, om jag kan tänka, om jag har vilja, om jag kan njuta.
Vill jag sitta i en stol och nicka och knappt orka blåsa ut de hundra ljusen i tårtan.
Nej, troligen inte.
Jag brukar tänka på döden och ålderdomen som den där känslan när man är så sjuk eller så trött att ingenting annat betyder något än att få gå och lägga sig och sova. Att det inte är konstigare än så.
Dagen innan min vän Lena dog frågade jag henne hur det kändes. Och hon svarade just så:
” … som en förlamande trötthet som bara drar mig till sig.”
Är det obehagligt, frågade jag.
“Nej, det är bara omöjligt att stå emot.”
Min kamrat Karins mormor ägnade sina sista år efter hundra att fundera över varför Gud glömt henne.
Men farfar han ville inte dö. Han var så arg den där dagen vid 90 då han förstod att hjärtat inte orkade mer.
“Och jag som har så mycket kvar”, muttrade han när de körde iväg med honom i ambulansen.
Tjugo minuter senare var han borta.
Nej, ska jag bli hundra vill jag bli som mannen i Gustavsberg som jag läste om. Han som förlorade sin fru vid 83, började läsa spanska vid 84, skaffade dator vid 90 och tyckte det blev för lite att bara maila och surfa vid 98 och gick på kurs. Nu närmar han sig hundra och har bestämt sig för att översätta en roman han tycker om från spanska till svenska för att kunna dela med sig av den till de som inte kan språket.

Själv tänker jag mycket på döden just nu eftersom jag överlevt mina föräldrar för länge sedan. Länge oroade det mig. Skulle jag också gå bort vid 58. Nu vid 63 känns det märkligt. Jag är äldre än mamma.
Och idag på morgonen kan jag lugna mig själv med ett pressmeddelande som berättar att forskarna nu tror sig veta att föräldrarnas död inte har något med barnens livsvlängd att göra.
Det är den där forskningen i Göteborg på 1913 års män som visat att där inte finns något samband. Det är livsstilen som avgör hur gammal man blir tror forskarna – att inte röka betyder mycket, att inte dricka så mycket kaffe, att ha hyfsad standard vid 50, låga kolesterolvärden och fortfarande full arbetsförmåga vid 54.
Och så kanske det är humöret.
En överläkare i geriatrik jag läste om för några veckor sedan kunde inte se något samband mellan livsstilen och de hundraåringar han forskade på. Var det något de hade gemensamt var det livsinställningen. De blev äldst som hade levt efter sin egen längtan, följt sina egna känslor, levt med sig istället för mot sig.
Det ska jag fundera på idag.
FOTO: Vinoth Chandar, enligt cc.

Föräldrarna är döda, brodern, männen hon älskat också, ändå säger hon att det är ett av livets privilegium att säga farväl.
Och trots att de lämnar henne är de en del av “hennes blod, hennes DNA”. Hon känner deras närhet, hon samtalar med dem, ber om råd, får skäll från mamma som varit död sedan början av 2000-talet.


“It’s part of the privilege of being human
that we have the moment that we need to say goodbye”


Här kan du se videon där hon berättar om sin syn på döden.

FOTO: Startbild för videon från ABC net, Australia.

 

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.

Den där känslan när någon dött ifrån oss och vi vet att vi aldrig mer, aldrig, kommer att ses. Eller som Patrik Sellén skriver på Facebook om längtan efter sin son Leo:

För hur ska man kunna lära sig att acceptera Aldrigheten – att aldrig få krama om dig, prata med dig, skratta och gråta md dig, glädjas med dig, trösta och/eller pappa dig?

Jag känner igen mig. Det där obegripliga att någon bara kan försvinna, gå ur tiden och aldrig mer återvända.

“Din mamma måste träffa din pappa innan hon dör.”

Det går att försonas. Relationer som slitits isär går att hela.
Så här gick det till när min mamma och pappa mötte varandra i dödens närhet.

LÄS MER Den här texten är en del av en artikel
om försoning med kurator Solveigh Hultkvist
.

Det var en svår skilsmässa, många hårda ord hade haglat mellan Sally och Arne, min mamma och pappa. De sista åren hade de inte talat med varandra överhuvud taget.
Så blev Sally sjuk i cancer och efter något år stod det klart att det inget fanns att göra.
En dag steg en kurator av misstag in i Sallys sjukrum och hon började berätta. Om barndomen, om familjen, barnen, äktenskapet och den svåra konflikten. Kuratorn lyssnade, förstod, att här fanns sår som behövde läkas och bestämde sig för att fortsätta att gå till den sjuka varje dag trots att det inte ingick i hennes tjänst.
Månaderna gick. Mycket kunde de reda ut tillsammans, men inte den där djupa klyftan som skapats av skilsmässan
Så kom den sista tiden och kuratorn och överläkare fattade ett beslut. Sally måste träffa sin före detta man innan hon dog. För hennes skull och för hans.
De ringde mig, som ringde Arne som antog erbjudandet. Och så kom det sig att han, som vägrat ha någon kontakt, en ljummen junikväll satte sig på en stol vid Sallys sjukbädd. Hon hade svårt att tala, men han tackade henne för allt det som varit fint. För åren de haft, för barnen de fått, för det hon gjort för familjen. Och så bad han om förlåtelse för det han felat, för det som gjort henne ont.
Nästa dag konstaterade personalen att Sally var helt förändrad. Dragen i ansiktet hade mjuknat, kroppen var avslappnad, andningen jämn. En dag senare dog hon.

Ann Lagerström
©lagerstrom.nu

FOTO Melvin E enligt CC

 

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

 

Oliver Sachs har fått besked. Han är döende i cancer. Så här skriver han i i New York times.

“I cannot pretend I am without fear. But my predominant feeling is one of gratitude. I have loved and been loved; I have been given much and I have given something in return; I have read and traveled and thought and written. I have had an intercourse with the world, the special intercourse of writers and readers. Above all, I have been a sentient being, a thinking animal, on this beautiful planet, and that in itself has been an enormous privilege and adventure.”

För några år sedan hade jag förmånen att få umgås några timmar med Oliver Sachs när han var i Stockholm. Läs artikeln här.