Tag

döden

Browsing
Vill du bli hundra år?

Vill jag bli hundra år?
Jag vet inte.  Allt beror ju på.
Om jag är frisk, om jag kan tänka, om jag har vilja, om jag kan njuta.
Vill jag sitta i en stol och nicka och knappt orka blåsa ut de hundra ljusen i tårtan.
Nej, troligen inte.
Jag brukar tänka på döden och ålderdomen som den där känslan när man är så sjuk eller så trött att ingenting annat betyder något än att få gå och lägga sig och sova. Att det inte är konstigare än så.
Dagen innan min vän Lena dog frågade jag henne hur det kändes. Och hon svarade just så:
” … som en förlamande trötthet som bara drar mig till sig.”
Är det obehagligt, frågade jag.
“Nej, det är bara omöjligt att stå emot.”
Min kamrat Karins mormor ägnade sina sista år efter hundra att fundera över varför Gud glömt henne.
Men farfar han ville inte dö. Han var så arg den där dagen vid 90 då han förstod att hjärtat inte orkade mer.
“Och jag som har så mycket kvar”, muttrade han när de körde iväg med honom i ambulansen.
Tjugo minuter senare var han borta.
Nej, ska jag bli hundra vill jag bli som mannen i Gustavsberg som jag läste om. Han som förlorade sin fru vid 83, började läsa spanska vid 84, skaffade dator vid 90 och tyckte det blev för lite att bara maila och surfa vid 98 och gick på kurs. Nu närmar han sig hundra och har bestämt sig för att översätta en roman han tycker om från spanska till svenska för att kunna dela med sig av den till de som inte kan språket.

Själv tänker jag mycket på döden just nu eftersom jag överlevt mina föräldrar för länge sedan. Länge oroade det mig. Skulle jag också gå bort vid 58. Nu vid 63 känns det märkligt. Jag är äldre än mamma.
Och idag på morgonen kan jag lugna mig själv med ett pressmeddelande som berättar att forskarna nu tror sig veta att föräldrarnas död inte har något med barnens livsvlängd att göra.
Det är den där forskningen i Göteborg på 1913 års män som visat att där inte finns något samband. Det är livsstilen som avgör hur gammal man blir tror forskarna – att inte röka betyder mycket, att inte dricka så mycket kaffe, att ha hyfsad standard vid 50, låga kolesterolvärden och fortfarande full arbetsförmåga vid 54.
Och så kanske det är humöret.
En överläkare i geriatrik jag läste om för några veckor sedan kunde inte se något samband mellan livsstilen och de hundraåringar han forskade på. Var det något de hade gemensamt var det livsinställningen. De blev äldst som hade levt efter sin egen längtan, följt sina egna känslor, levt med sig istället för mot sig.
Det ska jag fundera på idag.
FOTO: Vinoth Chandar, enligt cc.

Föräldrarna är döda, brodern, männen hon älskat också, ändå säger hon att det är ett av livets privilegium att säga farväl.
Och trots att de lämnar henne är de en del av “hennes blod, hennes DNA”. Hon känner deras närhet, hon samtalar med dem, ber om råd, får skäll från mamma som varit död sedan början av 2000-talet.


“It’s part of the privilege of being human
that we have the moment that we need to say goodbye”


Här kan du se videon där hon berättar om sin syn på döden.

FOTO: Startbild för videon från ABC net, Australia.

 

Kanske är det för att så många av mina nära dog innan jag var 30. Kanske är det för att jag funderar på mycket på livet. Kanske var det begravningen av en fågelunge i en kompost när jag var liten som väckte mitt intresse. Hur som helst har jag alltid varit fascinerad av döden och det där märkliga fakta att vi bara stiger in i livets drama, har en roll under några decennier, i bästa fall ett sekel, och sedan bara kliver ut.
Här ett citat från konstnären Marina Abramovic, som just nu ställer ut på Moderna museet i Stockholm. Hennes tankar om sambandet mellan liv och död liknar filosofen Martin Heideggers begrepp i-döden-varon, att leva medveten som sin egen död. Och författaren och filosofen Albert Camus övertygelse att just för att vi vet att livet är absurd kan vi verkligen njuta av det.

Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.

Du sysselsätter dig en del med din egen död. Du lär redan ha planerat din begravning?
– Självklart! Det viktigaste är hur man lever och hur man dör. Jag intervjuade nyligen en kvinna i Brasilien som var 110 år gammal och frågade henne vad som är viktigast i livet. Hon sa: ”Det viktigaste är hur du träder in och ut ur livet.” Det är det vackraste jag har hört på länge. Jag är inte besatt av döden, men vi ska alla dö, så varför tänker vi inte på det? Det enda att förhålla sig till livet är att njuta av det ännu mer. Och jag njuter verkligen av mitt liv. Varje dag kan vara den sista, man vet aldrig. Hur vet vi att en asteroid inte är på väg att kollidera med jorden? Vår värld är bara en liten prick i det stora kosmos. Jag fattar inte hur folk kan vara medvetna om det och ändå ägna sig åt en massa skit.”
Ur intervju i Svenska Dagbladet.

I många år levde Ola Ringdahl nära kära människor som var sjuka. Först var det mamma som fick cancer, sedan dottern Stella och så hans livs kärlek Therese. Nu har han skrivit boken han själv hade behövt läsa – Att stå bredvid cancer, Natur & Kultur 2015, goda råd till den som står bredvid.

Oliver Sachs har fått besked. Han är döende i cancer. Så här skriver han i i New York times.

“I cannot pretend I am without fear. But my predominant feeling is one of gratitude. I have loved and been loved; I have been given much and I have given something in return; I have read and traveled and thought and written. I have had an intercourse with the world, the special intercourse of writers and readers. Above all, I have been a sentient being, a thinking animal, on this beautiful planet, and that in itself has been an enormous privilege and adventure.”

För några år sedan hade jag förmånen att få umgås några timmar med Oliver Sachs när han var i Stockholm. Läs artikeln här.

ARTIKEL OM FÖRSONING Fem steg till försoning berättar kuratorn Solveig Hultkvist om här i en artikel som jag skrivit för Modern Psykologi.

Igår tände jag ljus på min mammas grav på Bromma kyrkogård. Brorsan var också med, och hans fru och barn. Mamma dog besviken på mig. Arg för att jag inte tagit ställning, inte valt henne framför pappa. Arg på sitt liv och den där relationen som slets itu.
Vi försonades aldrig medan hon levde. Vi försonades efter att hon dött.
Sista julen skrek hon att jag inte längre var hennes barn. Sista gången jag talade med henne

torsdag i Almedalen ska vi tala om döden. Om att leva nära den, inse att den faktiskt finns, att vi alla och alla dem vi känner ganska snart ur ett kosmiskt perspektiv kommer att vara döda.

Och jag ska berätta om pappa och om hur hans sista andetag blev en initationsrit. Här en text om pappa och döden ur en bok om hur man kan skapa individuella begravningar jag skrivit men ännu inte givit ut.

Låt oss börja en söndagsnatt i augusti 1984 i ett rum på en akutavdelning på det stora sjukhuset där jag ung och utan någon erfarenhet av döden satt vak hos min pappa.
Natten hade varit lugn.
Pappa visste att han skulle dö.
Jag visste också.
Nu gick det inte längre att få kontakt med honom.
Jag väntade och vilade.

Det var vid tretiden när jag gick ut för att hämta en kopp te som han släppt taget.
När jag kom in i rummet var stämningen helt förändrad. Pappa andades oregelbundet.
Jag ringde på sköterskorna utan att ana att jag därmed bjöd in mig själv till mitt livs starkaste ritual.
Dörren öppnades, ett kvinna tittade in, en snabb blick på pappas böljande bröstkorg och hon sa:
– En sekund bara, så kommer jag tillbaka.
Ett ögonblick senare var hon där, och efter henne all personal på avdelningen.
De förde mig tyst upp till pappas högra sida, ställde mig bredvid sängen och la mina båda händer högt upp bredvid varandra på hans bröstkorg. Så fyllde de på raden med sina egna händer sida vid sida på båda sidor om honom.
– Nu ska vi bara stå här stilla och låta honom lämna oss, viskade min ledsagerska.
När det sista andetaget lämnat honom stod de tysta en stund och gled sedan ut ur rummen.
Sköterskan satte mig på en stol och sa att jag kunde stanna så länge jag ville. Det var ingen brådska.
– När du känner dig redo ringer du, så kommer jag. Då ska vi tvätta och göra honom fin så att de andra kan komma hit och tar adjö.

Så blev mitt första möte med döden en initiering.
Det kändes som om sjukhuspersonalen skapade ett rum för pappas och mitt möte med livets gränsland, en sekulär katedral. De bar mig genom och de skyddade honom från min fasthållande ångest.

Innan jag gick hem fram på förmiddagen frågade jag sköterskan hur det kom sig att de gjort som de gjort? Och hon berättade om natten då en av deras kollegor, en ung kvinna, kom in akut på avdelningen, hur de försökte rädda henne och hur hon dog i deras armar.

I den stunden blev döden personlig och de förstod att det var något mycket stort som hände på deras avdelning ibland flera gånger i veckan. Så skapade de en rit för döden på akuten.