Den franske filosofen Gabriel Marcel (1889–1973) skiljer på frågor som går att besvara, och frågor som kanske aldrig går att få klara svar på. Den första sorten kan handa om hur det går till att byta däck eller att flyga till månen. De obesvarade handlar om att heltäckande förklara ordet kärlek, eller ha en tydlig bild av vad som händer efter döden. Och det är de där sista som jag i hela mitt liv varit intresserad av.
Redan som liten låg jag på kvällarna i min säng och funderade på hur stort kosmos var, hur små vi människor är och om det verkligen kan finnas något vi kan kalla Gud. Och om guden fanns – vad var det/den i så fall? Jag brukar säga att jag njutningsgrubblar.
Under årens lopp har jag haft stora möjligheter att fundera vidare och här tänkte jag dela med mig av sådant jag och andra funnit och fortfarande finner.
Och varför inte börja med en av den jag kanske funderat mest på: Vad är meningen med livet?

Vad är meningen med livet?

Frågan är inte ny. Troligen lika gammal som människan. Och filosoferna har under årtusenden försökt hitta ett enda enhetligt svar. Något som vi alla kunde luta oss mot och som skulle förklara allt annat som existerar i universum. Och periodvis har de haft många med sig, det har funnits en, i det närmaste, dominerande svar på vad som är meningen med livet.
Så är det inte nu.
Tvärtom.
Det har kanske aldrig någonsin funnits så många olika svar.
När forskarna för något år sedan frågande 501 personer vad de trodde var meningen med livet så fick de 1064 svar. Allt från en tillhörighet till kosmos till att livet var så meningslöst att man lika bra kunde vara en fisk. Nu har alla svaren och en hel del funderingar samlats i en bok som kommer ut idag: Livets mening – frågorna och svaren (Appell förlag 2020)https://www.svd.se/svenskars-svar-pa-fragan-livets-mening-forvanarär att försöka hitta den grund som allting vilar på. Kan det vara Gud/Allah, evolutionen, vattnet eller kanske ingenting. Ett enda, som kan förklara allt. Långa tider har vissa svar varit gemensamma för stora grupper av människor.
Så är det inte nu.
Tvärtom.
Det har kanske aldrig någonsin funnits så många olika svar.
När forskarna för något år sedan frågande 501 personer vad de trodde var meningen med livet så fick de 1064 svar. Allt från en tillhörighet till kosmos till att livet var så meningslöst att man lika bra kunde vara en fisk. Nu har alla svaren och en hel del funderingar samlats i en bok som kommer ut idag: Livets mening – frågorna och svaren (Appell förlag 2020)

Redaktör är Tomas Brytting, professor i orgnisationsetik, och häromdagen sökte jag upp honom och det där mötet blev en intervju på Svenska Dagbladets Idagsida. Om du är prenumerant, kan du läsa den här.

Tomas är inte säker på att det finns en enda mening med livet. Kanske finns det många, ja, kanske finns det lika många som det finns människor.
Kanske har jag en mening, och du en annan.
Kanske har vi en mening idag, men en annan i morgon.
Kanske är vårt vardagsliv meningsfullt på ett sätt, vår relation till samhället på ett annat sätt och en tredje mening hör ihop med det där stora som vi knappt begriper

Tomas och hans fem forskarkollegor, som också skriver i boken, konstaterar att det råder en viss förvirring, och att det just därför är viktigt att vi talar om den. Om vi inte har en aning om varför det är meningsfullt att leva kan vi tappa både hopp och livsvilja. Och om det nu inte längre finns något gemensamt som vi kan luta oss emot måste vi hjälpa varandra att utforska.

Tre sorters mening

I boken delar forskarna in livets mening i tre delar.
1. Meningen i min vardag – familj, vänner, arbete, fritid.
2. Meningen i min sociala tillhörighet – samhället, naturen, miljön.
3. Meningen med allt – helheten, kosmos, evolutionen – eller ingen mening alls.
Och kanske blir det lättare att fundera på meningen om man gör så.
I undersökningen, som i boken presenteras av Carl Reinhold Bråkenhielm, var det många människor, ja det var faktiskt de flesta, som mest tänkte på sin vardagsmening. På att det var djupt meningsfullt att gå i skogen. Att sköta om sitt hem. Att vara med barn eller barnbarn, varken de var ens egna eller andras. Inte minst var vännerna ovanligt viktiga för oss här i nord visade det sig.
För andra, men färre än man kan tro, var det viktigt att engagera sig, det gav livet mening. Och för ännu färre var det de stora frågorna som gav livet djup oavsett om de tillhörde den kristna traditionen eller såg mening i naturen, i kosmos, i helheten.
Några få, 46, såg ingen mening alls.

Jag tänker att det är enklast att börja där.
I de där tre meningarna. Och inte tänka – nu ska jag hitta ett enda svar som gäller för hela livet och i alla mina åldrar. Utan istället ta en i taget och fundera: Vad är meningen i min vardag, vad är meningsfullt i min sociala sfär och till sist, finns det någon mening med det det hela, med allt som existerar – just nu.
Det där ”just nu”, sa Tomas Brytting när jag träffade honom, är viktigt. För så svarade många av de 501 som var med i undersökningen. Först vad de trodde/tycke och sedan med tillägget: just nu.
Kanske är det så det är, resonerade han, att det bara finns en nu-mening, och att det räcker så.

Våga fråga dig själv.
Våga fråga dina närmaste.

I lördags var jag på middag. Sju kvinnor runt ett bord. Någon hade läst intervjun med Tomas Brytting i Svenska Dagbladet och någon annan frågade oss alla:
”Vad är din mening med livet? Jag menar allvar – vad är den?”
Först var vi lite blyga, ni vet av typen:
”Börja du!”
” Nej, börja du!”
Det är inte så ofta livets mening serveras tillsammans med efterrätten.
Men sen kom vi igång och runt borde visade det sig att vi hade en solfjäder av meningar. För någon var barnen meningen, för andra att stödja världens kvinnor, för en tredje att utveckla sin bästa förmåga till allas nytta …
Och för mig?
Jag tror att allt som existerar hänger ihop. Att allt är ett och att jag är en del av denna helhet. Jag ser det som en kosmisk dans där alla beståndsdelar rör sig kring varandra. Förhåller sig till varandra, berör varandra, oavsett om det handlar om galaxer, kvarkar, grupper av människor, celler eller individer.
Vad detta hela är, det vet jag inte, men jag vill försöka bidra till processen på ett så konstruktivt sätt som jag förmår den korta tid jag får dansa med.
”Och sen då”, frågade en vid bordet, ”tror du på ett liv efter detta?”
Nej. Inte på någon Ann 2.0. Jag tror på den kosmiska komposten. Att allt det som är jag idag blir något annat efter att jag dött. Precis på samma sätt som det som jag kallar jag egentligen är en massa gammalt byggmaterial som dansat omkring på många andra ställen.
Jag är inte säker på att de runt bordet var nöjd med det svaret. Flera tyckte nog att det lät lite torftigt, som en slags lego-mening helt enkelt.
Det blev hur som helst ett fint samtal en lördagskväll i Nacka och som jag bar med mig hem i natten.

PS Men barnen då, frågar du dig kanske, är inte de livets mening för mig också? Jo, mina barn förstås. De bär jag inom mig, hela tiden, även om de är vuxna idag. Men också alla andra barn. Alla små knyten som föds nu … och nu. Filosofen Hanna Arendt (1906–1975) menade att varje nyfött barn är mänsklighetens hopp. Varje nyfött barn kan vara den människa som bidrar till att vi skapar ett globalt humanistiskt samhälle.