Tristan – vad ser du när du betraktar världen?

Kaffe, tänt ett ljus och så högen med existentiella filosofer och hjärnforskare.
Och så den där frågan som ikväll är ett föredrag, ett samtal, för anhöriga: Vad är det att vara i relation till en annan människa?
Först. Vad är en människa?
Ärligt talat är det nog ingen som egentligen vet. Medvetandeforskarna är oense. Neuroforskarna kan ännu inte slå fast och existensfiloferna målar upp olika bilder.
Människan är sina handlingar, säger Jean-Paul Sartre. Människan är sina relationer säger existenspsykologen Ernesto Spinelli. Människan är ett uppdrag, säger Sören Kierkegaard.
I kväll tänker jag ändå utgå från födsloögonblicket, det där plötsliga inträdet i världen som Martin Heidegger kallar för att bli kastad. Människan, den nyfödda, inte ännu färdigbyggd, kastas in i en värld som redan finns. Hon har sinnen, hon känner, hon upplever, hennes hjärna är bara nästan förberedd. Neuronen, hjärncellerna har 10 000-tals armar med 1000-tals mottagare och sändare redo att försöka förstå världen.
Och så fort hon passerat den där födslokanalen, ja förstås redan innan, börjar kroppen, detta ännu omedvetna medvetande som är vi, att försöka förstå världen.
Våra relationer, säger Spinelli, bildar sammanhang inom oss som med tiden blir ett jag. Våra handlingar formar oss säger Sartre, våra hjärncellers nätverk, vi blir det vi är med om.
Varje levt ögonblick, i vaka och sömn, formas en förståelse, en bild, ett provisoriskt antagande om världen. Min högst personliga livs-värld, som formar min världs-bild, varifrån jag tolkar världen och mig själv – och dig, den Andra.

Min livs-värld möter din. Och förståelse eller oförståelse uppstår.

Så möts vi. Två människor, två medvetanden, som försökt förstå världen så gott de kunnat och använt alla sina resurser – gener, logik, känsloliv, sinnen, familj, kunskap, kultur – för att försöka begripa vart i hela friden vi hamnat.
Min livs-värld möter din. Och förståelse eller oförståelse uppstår. Vi känner igen, och andas ut, eller vi känner inte igen och andas in, ett kort andningsuppehåll, ett förbehåll. Och det är här vi nått den kritiska punkten. Om mitt lilla vilsna jag, (och oj vad jag ibland är vilsen), är rädd för osäkerheten, för insikten att jag faktiskt inte har begripit, faktiskt troligen inte ens har kapaciteten att begripa, detta oerhörda, enorma kosmos, som jag av någon obegriplig anledning fått vara medveten i, så kommer jag hävda att jag fattat. Jag kommer hävda att min livs-värld, min högst personliga tolkning av allt det som är, är hela bilden. Och att det i din hemmasnickrade variant som inte stämmer med min är en vrångbild, är falskt.
Och är du lika osäker som jag, och det är ganska troligt för vem kan vara riktigt säker när man är ett damkorn i kosmos, så kommer du att slåss för din utsiktspunkt.
Ditt hemmabygge mot mitt. Din osäkerhet, ansikte mot ansikte med min.
Men, skriver Spinelli, någon stans, det finns en möjlighet. Det går att öppna ett fönster i det där huset vi byggt. Det går att luta sig ut en aning och gestikulera och be den Andra, ta av haspen och titta ut och upptäcka, ja tillsammans bli fulla av fnitter åt, hur liten del av alltet som vi kartlagt. Hur mycket av det existerande som vi inte har koll på.

Tillsammans kan vi utvidga vår begränsade uppfattning om världen. Inte med ambitionen att begripa allt, bara lite, lite mer.

Och sedan, som filsofen Emmanuel Levinas skriver så mycket om, upptäcka att Den Andra och hennes livs-värld är chansen att begripa lite, lite till. För har jag tur så har du lyckats upptäcka något som jag har missat, och har du tur har jag en pusselbit som kanske fattas hos dig. Och tillsammans kan vi utvidga vår begränsade uppfattning om världen. Inte med ambitionen att begripa allt, bara lite, lite mer.
Det ska jag nog prata om ikväll.

FOTO: Tack Darla enligt Creative Commons.