“När din människosyn inte stämmer med ditt arbete kan du drabbas av moralisk stress.”

Var fjärde lärare har lämnat skolan sedan 2007.
Tio av elva läkare säger upp sig från en vårdcentral i Stockholm.
Sju av tio av socialsekreterarna i Västra Götaland funderar på att byta jobb.
Och många av dem vittnar om att orsaken är det professor Tomas Brytting kallar ”moraliskt betingad stress”:
– Jag brukar ta trapporna.
Tomas Brytting glider vant upp för de många trappstegen till Institutet för organisations- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola. Här högt upp under taket och med en fantastisk utsikt över Stockholms inlopp forskar han och hans kolleger på etiska frågor i arbetslivet.
– När jag föreläser för vård- och omsorgspersonal brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som står på var sin pinne. Ni springer runt, runt, runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så de inte dråsar i marken. Sluta med det. Låt några falla. Det är inte ert fel att er arbetssituation ser ut som den gör.

Moraliskt betingad stress kan drabba den som inte får sin yrkeskunskap, sina värderingar, ideal och jobbet att gå ihop. När tiden inte räcker till, när det jag vet är nödvändigt inte går att genomföra, när jag för ofta måste dagtinga med min människosyn får det effekt på hur jag mår på jobbet.
– Det kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet, man kan få sömnsvårigheter eller fastna i tankebanor
Problemet, säger Tomas, är att den här formen av stress ofta kan vara omedveten.  Att du har mycket att göra på jobbet är påtagligt, men att dina djupaste värderingar inte får plats är inte lika lätt att upptäcka.
Det finns olika teorier som beskriver strategier för att hantera den moraliska stressen,Tomas brukar själv tala om perception, reflection action – upptäcka, refletkera och däreftter agera. Och där hakar han på ekonomen Albert Otto Hirschman strategier som han kallar för voice, exit eller loyalty –säga ifrån, vara lojal eller dra..
Vi tar det från början.

Första steget för att komma ifrån moraliskt betingad stress, säger Tomas Brytting är att överhuvudtaget uppfatta vad man är med om – perception.
– Förändringen på arbetsplatsen kanske kommer succesivt. Rutiner förändras. Nya regler skapas. Till en början är det lätt att rationalisera bort dem genom att säga: Det är inga problem. Vi löser det.
Sakta börjar man dagtinga både med kunskap och värderingar, man börjar känna sig obekväm. Nog borde jag ha tid att tala en stund med Eva vid sjuksängen, men nej, måste rusa vidare. Den där eleven längst bak hänger inte med – hinner inte idag.
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas, blunda för upplevelsen för att slippa inse att man står inför en moralisk utmaning. Man kanske inte är beredd att utmana kolleger och chefer. Kanske tänker man – klarar andra det här så ska väl jag göra det. Jag följer bara instruktionerna. Det finns massor av bortförklaringar. Sakta vänjer man sig vid situationen.
Ytligt sett vänjer man sig, men i kroppen finns den där molande känslan av att det är något som inte stämmer. Och att ta ett steg tillbaka och utan förnekelsens glasögon studera sig själv, jobbet och de konsekvenser som det moraliska glappet får kräver mod, säger Tomas Brytting.
Hur har jobbet förändrats? Vad innebär det för patienter, kunder, brukare att våra instruktioner har skärpts, att tiden är knapp, så knapp.
Att verkligen se glappet kan innebära en mycket smärtsam upplevelse som, enligt Tomas Brytting kräver steg två i hans åtgärdsprogram: reflektion.
– Självklart kan man fråga sig själv: Vad är det jag gör på jobbet? Vad får det för konsekvenser? Men det kan skapa en väldig känsla av ensamhet. Allra bäst är det om hela arbetsgruppen inklusive arbetsledare tillsammans kan undersöka situationen.
Det där Albert Otto Hirschman kallar för voice att ge luft åt problemet det låter bra, men många jag har talat med säger att det är svårt att få igång det där samtalet.
– Ja, det är inte lätt. Jag har själv arbetat med dialog som metod inom företag och organisationer. Det kräver mod, öppenhet och förmåga att både formulera sig och lyssna.
Problemet är också att det inte bara är du ensam som har levt i förnekelse. Hela gruppen, både medarbetare och chefer, ja hela organisationen kan ha blundat för att situationen är ohållbar.
– Det här kallas för moralisk stumhet, säger Tomas Brytting, och det finns det en hel del forskning om det, inte minst bland höga chefer i organisationer.
Först har forskarna suttit med på ledningsmöten och lyssnat. Där pratas det strikt ekonomisk strategi. Det finns inget utrymme för att diskutera företagets moraliska ansvar. Skulle någon vilja ta upp ”mjukare” frågor som värderingar, ansvar för ekologin, människovärde betraktas det som ett tecken på svaghet, ja det händer till och med att det kallas för ”kvinnligt”, säger Tomas.
Men när forskarna efteråt talar med cheferna i enrum visar det sig att de har en betydligt mer komplex bild av företaget. Här beskriver de sina övertygelser, om hur de tvekar inför vissa beslut som går stick i stäv med den egna moralen. De talar om samvetet och om hur deras beslut drabbar andra människor.
– Det intressanta är att de flesta tycker att det där glappet är jobbigt. Och ändå gör de ingenting åt det. Det är ett sorts bakvänt organisatoriskt hyckleri. Moraliska motiv är inblandade men det är enbart de ekonomiska argumenten som förs fram.
Dubbelmoralen tror Tomas Brytting är ett sätt att orka vara kvar på jobbet. Den som inte ljuger för sig själv och andra är tvungen att antingen protestera eller sluta, voice or exit med Albert Otto Hirschmans terminologi. Istället väljer man ofta stumhet och lojalitet.
Men är det helt omöjligt att tänka sig att en pressad arbetsgrupp kan sätta sig ner med en chef och tala om hur de har det?
– Att se sanningen i vitögat och gå in i en verklig dialog kräver stort förtroende mellan chef och medarbetare. Misstroendet mot chefen ligger nära: Hur kan du gå med på det här? Chefens rädsla och maktlöshet inför att höra medarbetarnas åsikter kan hålla tillbaka samtalet. Kanske behöver man ta in ett proffs? Men om det här mötet kommer till stånd är det till stor hjälp. Att kunna konstatera att det inte bara är jag som har det här problem, att mina känslor och min kunskap tas på allvar sänker den moraliska stressen.
Om något händer vill säga. Att bara prata och prata leder i och för sig till en viss lättnad för stunden, men om det inte sker någon förändring kan de där samtalen närmast få motsatt effekt.
Och om ingen av mina arbetskamrater vill prata med mig?
– Då får du reflektera själv.
Och om jag kommer fram till att min arbetssituation är ohållbar, att det är mitt jobb som står på spel?
– Då kan din stress antingen minska eller öka. Minskar gör den om du hittar hållbara argument för att det du tvingas göra på jobbet trots allt inte är så dåligt, eller om du ser en praktisk lösning; det finns andra jobb att söka, du kanske hoppar på en utbildning – om du välja ”exit”. Men för många människor är det inte lika lätt. Du behöver pengarna, du har ansvar för partner och barn, det är ont om jobb. Här gäller det att hitta ett sätt att vara kvar på jobbet – loyalty – utan att blunda och trots att det ser ut som det gör.
Oavsett om man inser sin situation eller inte är reaktionen på omöjliga uppgifter till en början varken reflektion, protester eller att sluta utan tvärtom att öka sin arbetsinsats.
– Jag brukar kalla det för gråzonen. Du stannar tio minuter utöver din arbetstid för att Erik 87 ska få vara uppe på eftermiddagen och inte behöva lägga sig efter lunch. Du sitter kvällar och helger och planerar lektioner för att all fri arbetstid på skolan tas upp av administration. Sakta brer den där gråzonen ut sig och du ger allt mer tid och kraft till din arbetsgivare.
Men det där går ju inte i längden. Risken är väl att människor blir sjukskrivna. Det är väl ett tydligt tecken på att något inte är bra?
– Javisst, men ofta fungerar det inte som varningssignal. Den som blir sjukskriven kopplas bort från avdelningen och blir en fråga främst för hr-avdelningen eller försäkringskassan. De hamnar helt enkelt på ”ett annat konto”. Så fyller man på med en vikarie och allt kan fortsätta precis som förut.
Det är i den här situationen, när du ser att dina kolleger inte orkar gå till jobbet, när du ser att de gråter av trötthet, som en ung kvinna i hemtjänsten skrev i en debattartikel, som det, enligt Tomas Brytting, är dags att låta en tallrik falla.
Vad menar du med det?
– Så länge medarbetarna håller igång tallrikarna så kan organisationen fortsätta låtsas som om den fungerar. Det är först när porslinet börjar gå i kras som de ovanför dig måste göra något.
Men menar du att en sjuksköterska ska strunta i patienterna?
– Det är klart att man måste välja vilken tallrik som går i golvet. Man kan inte låta människor dö, men om effekterna av neddragningarna inte märks så kommer det inte att ske en förändring.
Ett sätt, säger han, är att hålla sig strikt till reglerna. Nu är klockan 17, nu går jag hem, oavsett hur det ser ut på avdelningen, hur få personal det än är som är där.
– Det svåra är att gå hem utan skuld, säger Tomas.
Att hantera sin skuld tror Tomas Brytting är en viktig del i att hantera sin arbetssituation. Om jag inte orkar med jobbet kan jag känna skuld mot min arbetsgivare, skuld mot vårdtagarna/eleverna/kunderna, skuld mot min familj för att jag inte orkar med dem på fritiden. Man kan till och med få skuld för att man inser att den inre kompassen inte stämmer med arbetsuppgifterna eller att man inte kan säga upp sig fast man borde.
– Du har inte bara ansvar för familj, arbetsgivare och de som berörs av ditt arbete. Du har ansvar för dig själv, för att leva ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.
Och så berättar Tomas om hur hans pappa var svårt sjuk under hela hans uppväxt.
– Någon var alltid tvungen att vara hemma för att hjälpa honom. Hans totala beroende var frustrerande för mig som tonåring. Plikt och skuld kolliderade.
– Jag vet vilket klockslag som jag fick den överraskande och befriande insikten att det inte bara var synd om honom. Det var synd om mig också. Jag mådde inte heller bra. Och jag behövde ta ansvar för att det var så.
– När det gäller moraliskt betingad stress kommer jag hela tiden tillbaka till skuldfrågan. För att kunna göra något åt situationen – komma till steg tre och agera, måste du försöka hantera din skuld. Du kan inte göra allt. Du har 100 procent ansvar för det jobb du tagit på dig. Men inte mer än så. Det ingår inte i ditt kontrakt att göra det omöjliga. Det goda måste vara möjligt.

© Ann Lagerström
PUBLICERAD Modern Psykologi 2015.