Category

VAD ÄR DET ATT VARA MÄNNISKA?

Category

JAG ÄR EN
MÄNNISKA
OCH HUR
KAN JAG
FÖRSTÅ
DET?

Här börjar de existentiella funderingarna. Vad är det att vara människa och vad är det där jag kallar för jag? Tusentals år har vi funderat, många svar har presenterats. Ändå är det som om själva ämnet slinker mellan fingrarna. Det går inte riktigt att sätta fingret på eller slå fast vad denna mångdimensionell varelse egentligen är. Så häng på. Låt oss hjälpas åt att fortsätta utforska vad en människa är i allmänhet och vad du är i synnerhet. Här på sidan samlat inspiration. Lyssna på dem. Men tänk själv.

JAG FYLLER PÅ EFTERHAND

JAG ÄR STARK. JAG ÄR SKÖR.


“Fragile” – skörheten. Den får vi inte glömma. Vi är starka varelser, tänk allt en människa kan åstadkomma och utstå. Men vi är också sköra. Det är ingen motsättning. Så låt oss hylla båda, välkomna båda, värna båda.
Sting och Stevie Wonder sjunger så att det känns.

Vad är det att vara människa: Spotifylista

För dig som har Spotify så har jag skapat en spellista med musik på temat Vad är det att vara människa. Lyssna här om du vill.  Fyller på efterhand.

HUR TÄNKER FILOSOFERNA?

Här kommer jag berätta mer om de olika sätt att se på vad det är att människa som finns inom existensfilosofin. Här finns allt från Jean-Paul Sartre som trodde att människan föds helt tom och att det är hon själv som fyller sig med mening. Vi väljer helt enkelt oss själva. Till tänkare som Sören Kierkegaard som trodde att vårt jag hade frihet att välja vårt liv, men att människan också hade en annan djupare tillhörighet.

DET KOMMER MERA

Jo så är det. Jag tittar mest. Ögonen flackar och tar in information.
Fast idag tänker jag byta perspektiv och lyssna.
Efter att ha läst en inspirerande artikel av Bernie Krause om vad ljuden kan berätta om livet omkring oss inser jag att den del av verkligheten som låter hittills fått alldeles för lite uppmärksamhet. Så istället för att titta på land-skapet tänker jag idag lyssna på det som Krause kallar för ljud-skapet. En tanke som han utvecklat till en hel gren inom ekoologin – soundscape ecology.
Eftersom vi är ovana uppmanar han oss att börja med att dela upp ljuden i tre olika grupper:

Geofonin: Alla naturliga ljud som inte kommer från varelser – vinden, havet, smattret av asparnas blad.
Biofonin: Alla ljud som kommer från insekter och djur.
Antrofonin: Ljud skapade av människan – bilar, dammsugare, skrammel av kaffekoppar.

Lyssna och se vad det du hör berättar för dig. Hur påverkas du av de ohörda ljuden? Hur påverkar dina ljud din omgivning?
Efter att ha suttit här i min soffa och hört en bil köra förbi, en hund skälla, ett underligt surrande som jag inte vet varifrån det kommer så hör jag plötsligen maken rumstera om på övervåningen och tänker:
Men du Bernie – borde man inte lägga till en fjärde ljudnivå Humanofonin: Ljud från människan – harklingar, gråt, tal?

Opinion: Listen to the Soundscape:

A soundscape contains three basic sources: the geophony, which includes all nonbiological natural sounds like wind or ocean waves; the biophony, which embraces the biological, wild, nonhuman sounds that emanate from environments; and the anthrophony — man-made sounds, commonly referred to as noise.

(Via NYT > Science)

Ja, vad betyder egentligen de där orden “Jag älskar dig”? I <a href=”https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/674981?programid=793″>filosofiska rummet</a>  på Sveriges Radio vrider och vänder Anders Johansson, litteraturvetare, Pernilla Glaser, författare och Jenny Jägerfeld, psykolog  på de där tre orden tillsammans med programledaren Peter Sandberg.

<iframe src=”https://sverigesradio.se/embed/episode/674981″ width=”100%” height=”150″ frameborder=”0″></iframe>

FOTO: Nicola Romanga, enligt CC.

Ja, vad betyder egentligen de där orden “Jag älskar dig”? I filosofiska rummet  på Sveriges Radio vrider och vänder Anders Johansson, litteraturvetare, Pernilla Glaser, författare och Jenny Jägerfeld, psykolog  på de där tre orden tillsammans med programledaren Peter Sandberg.

VÅRT MEDVETANDE – VAD ÄR DET?

Det är många frågetecken som döljer sig bakom frågan: Vad är det att vara människa. En av de är medvetandet. Vad är den där förmågan vi har att uppfatta oss själva och världen, att på samma gång kunna följa våra inre processer och tolka och försöka förstå allt som sker i det yttre. Här samlar jag sådant jag hittar på temat: medvetandet.

FORSKNING

“Det slår gnistor om jakten på vårt medvetande.” 180819
Här en intressant artikel om hur vetenskapen just nu ser på medvetandet och möjligheten att forska på den. Är det bara människan som har medvetande, eller har materian det också? Det där  som kallas för panpsykism. Agneta Lagercrantz har skrivit i SvD. LÄNK (kan vara bara för prenumeranter).

Har lite svårt att sova. Greppar en av alla de böcker som ligger på mitt nattduksbord The creative thinking plan av Guy Claxton och Bill Lucas. Slår upp på måfå sådär man gör när läsandet egentligen bara är till för att kunna somna och hamnar i ett kapitel som gör mig klarvaken. Här möter jag tankar jag läst hos filosofen Jean-Paul Sartre och Martin Heidegger i modern forskartappning.
Hjärnan är konstruerad för att uppfatta verkligheten omkring oss så snabbt som möjligt, skriver Claxton och Lucas, men för att kunna göra det så måste den dra förhastade slutsatser. När vi ser en skog skickar hjärnan först ut budskapet “träd” och inte björk, gran, tall, asp, ek, al, alm – om det inte är så att vi är på jakt efter en särskild slags skog, t ex för att kunna plocka svamp.
Tyvärr gör hjärnan likadant när det gäller oss själva, våra känslor, andras beteenden, moral, etik och nya idéer. Den uppfattar grovt och drar till med det som ligger närmast. Och det som är mest lättillgängligt är det vi är mest vana vid genom liv, uppfostran, samhälle, jobb.
Det där grovhuggna blir sedan vår tolkning av verkligheten.
I existensfilosofin talar man om samma sak. Alla har vi en bild av verkligheten, som här kallas för worldview, världsbild. Den består av allt det vi tagit fasta på och med vars hjälp vi försöker förstå vad vi är med om. Det som sker i vårt inre, det vi möter i det yttre och samspelet dem emellan tolkar vi utifrån hur vi tror att det är.

Nu föreslår Claxton och Lucas en metod för att vidga våra vyer och få hjärnan att tänka nytt.
Byt helt enkelt ut ordet “är” till “kan eller skulle kunna vara”.
Så här:
“Jag är verkligen dålig på matte!” blir istället “Det skulle kunna vara så att jag är dålig på att matte.”
“Han kom försent, det är verkligen nonchalant.” blir istället “Han kom försent det kan bero på att han är nonchalant.”
Skillnaden är hårfin, men i hjärnan, enligt författarna, sker en förskjutning från tvärsäker till öppen. Det vi uppfattar är kanske inte alltid exakt så som vi tror, det kan vara så att det är på ett annat sätt, eller att det finns ett annat sätt att hantera det på.

Samma sak gäller ord som “alltid” och “aldrig” som författarna föreslår att vi på prov ska byta ut mot “ofta” eller “ibland”.
“Varför ska det alltid vara på det här sättet” blir då istället “Varför är det så här ibland?”

Metoden bygger på forskning. Studenter som delats upp i två grupper där den ena fått instruktionen: “Vi gör så här” och den andra “Det här är ett sätt att göra det på” visade sig hantera uppgiften på helt olika sätt. Kunskaperna var de samma, men om något ändrades eller de ombads att tänka själva var den andra gruppen betydligt mer flexibla och snabbare.

Samma sak föreslår Jean-Paul Sartre. Säg aldrig att du är något, uppmanar han, säg att du “lever som”.  För om du slår fast något blir det betydligt svårare att utnyttja den frihet som det innebär att kunna förändras.

Slår ihop boken. Skriver den här texten. Släcker lampan och låter bli att tänka “Jag sover aldrig bra”, utan konstaterar istället “Ibland sover jag inte bra.”

FOTO Shelby Root, enligt cc

 

Vad är egentligen kärlek?
Attraktion, logik eller en efterkonstruktion?
Eller är kärlek att visa omsorg, att se något hos den andra som de andra inte ser.
Så här tänker olika filosofer i olika tider.

Jag har levt med min man i över 40 år och ändå har vi aldrig sagt de där tre mytomspunna orden: ”Jag älskar dig!”. Det är sant. Inte en enda gång. Inte där i början, när vi var förälskade. Inte när vi fick våra barn. Inte när vi gifte oss. Och aldrig nuförtiden. Varför? Vi tycker helt enkelt att det inte passar för att beskriva den praktiskt och känslomässigt komplicerade koreografi som vi dansat sedan 1974.

Vi har levt ihop i över 40 år men aldrig sagt: Jag älskar dig.

Vad är det att älska? Är det en fenomen eller många. Ja, finns kärleken över huvud taget som ett objektivt faktum? Och går det att använda filosofi för att förstå ett ord som används för att beskriva så olika saker som vår relation till vår partner, barn, pizza, hunden, mamma, punkmusik, Gud och Thailand?
Så här svarar den finlandssvenska filosofen Camilla Kronqvist, hon som doktorerat på vad vi pratar om när vi pratar om kärlek.
– Filosofin kan inte säga något om vad du ska känna för att älska någon. Den kan alltså inte skapa en allmän definition av vad kärlek är, men den kan vrida och vända på begreppet. Och kanske kan vi då finna något som vi inte visste eller se något som vi redan visste men inte uppmärksammat.

Visst har filosofer genom tiderna försökt bena ut begreppet. Redan Platon (428-348 f.Kr.), av många betraktad som den störste filosofen av dem alla beskrev kärleken, som han kallade eros, som en stege.
Först kom den fysiska attraktionen, i dåtidens Aten inte sällan mellan den äldre, visa mannen och en ung pojke. Men den fysiska passionen var bara början. Meningen var att attraktionen skulle växa från mötet med den individuella skönheten till den stora ideala, perfekta Skönheten, som Platon föreställde sig fanns i det han kallade för idealvärlden. Eros var en passion som skulle leda till kunskap och visdom.

Hans elev Aristoteles (384-322 f.Kr.) gick i opposition och tog ner kärleken på jorden. Kärlek, menade han, har inget med högre dimensioner att göra, utan handlar om relationer mellan människor.
Parallellt med kärleken till visdomen och till partnern, eros, presenterade Aristoteles filia. Filia var kärlek till vännen, men också till familjen, ja det kunde, enligt Aristoteles även handla om affärskontakter. Och vänkärleken var inte en klenare form av den ”stora kärleken”, inte alls. I den judiska Toran, det kristna Gamla Testamentet, beskrivs hur David, han som satte sig upp mot Goliat, svor evig trohet till sin vän Jonathan, som han älskade som sin egen själ med en känsla starkare än den han hade för kvinnor. 

I motsats till den här individuella riktade kärleken växte ett annat kärleksbegrepp fram, först i Grekland och senare i Nya Testamentet i Bibeln, agape. Här handlade det inte om att älska den ende utvalde eller den nära vännen utan hela mänskligheten. En kärlek som inte behöver väckas, som inte har något mål och som inte begär något i gengäld.
Tittar vi oss omkring så här på 2000-talet så kan vi identifiera en intensiv Platonsk längtan efter kunskap och skönhet, många tecken på filia i bekantskapskretsen och spår av agape både bland dem som har ett människovårdande yrke och privatpersoner som ger av sin tid och sitt liv till andra. Men trots allt är det ändå Aristoteles form av eros som dominerar vår kultur: kärleken mellan två. Man och kvinna, kvinna och kvinna, man och man. En dyrkan, som filosofen Simon May på Kings College i London anser börjar anta sådan styrka att den börja likna en religion, en tro.
Se bara, skriver han i boken Love: A history, hur kärleken allt oftare framställs som om den är svaret på alla våra problem. Och det, menar han, är betydligt mer än Mellanösterns stora kärleksprofet Jesus någonsin hävdade. Vår partner ska göra oss lyckliga och trygga, de ska få oss att känna oss vackra, åtrådda och starka. Att ha en kärleksrelation framtsälls som ett av livets främsta mål, ja kanske till och med själva meningen med att vara till. Västvärlden och USA, skriver May, har kidnappat kärleken och den är nu den enda gemensamma tro vi har.
Det är en ordentlig känga Simon May utdelar. Men har vi kommit närmare vår fråga: Vad är kärlek?

Jag kopplar upp mig på Skype och anropar Finland och filosofen Camilla Kronqvist, som i sin doktorsavhandling What we talk about when we talk about love brottats med kärleken. Hon dyker upp på skärmen i sitt arbetsrum på filosofiska institutionen på Åbo akademi.
Hej Camilla! Vad är kärlek?
–  När jag avslutade arbetet med min doktorsavhandling tänkte jag att jag sagt allt jag hade att säga om begreppet kärlek. Jag var ung och hade en mer absolut föreställning om vilka krav vi behöver leva upp till för att leva i kärlekens ljus. Nu när jag är äldre, har fru och barn och är lite mer mörbultad, har jag försonats mer med hur svårt det är att leva upp till de där kraven, fast vi både ser och erkänner dem som viktiga, säger Camilla Kronqvist
Nej, det blev ingen lätt resa fram till promoveringen. Ju djupare Camilla kom i begreppet kärlek, desto mer komplicerat blev det.
Är kärlek till exempel en känsla, som vissa filosofer hävdar?
– Rent spontant låter det sant. Men när vi tittar närmare på saken, så går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg. Den verkar inte vara på samma nivå. Kärleken är mer grundläggande, som en benägenhet, ett slags beredskap. Och den innebär också så mycket mer än till exempel att vara glad.
Är då kärlek egentligen bara något kroppsligt – gener och hormoner? Det kan Camilla Kronqvist inte helt förneka, även om hon inte gärna dras åt de biologiska förklaringarna. På samma sätt tror hon inte att all kärlek måste börja med förälskelse.
– Ibland uppstår den spontant, men där finns också vänskap som utvecklas till kärlek, genom ett slags nötande.

Det går det inte att jämföra kärlek med andra känslor som rädsla, vrede och sorg.

Har kärlek med tanken att göra
Är det fråga om något kognitivt, en tanke? Nej, det stämmer inte heller. Visst går det att tänka att man ska älska någon, men det innebär inte att man alltid lyckas med det. Och om den andra går sin väg är det inte bara att tänka bort henne. Är det i stället en form av vilja? Jag
vill älska dig, som några av mina vänner lovade varandra vid vigseln. Det är det också, men inte enbart, svarar Camilla. Om vi kunde vilja kärlek så skulle vi kunna bestämma oss för att älska vem som helst, och det är tveksamt om det verkligen går.
Visst går det, menar de som brottas med den oegennyttiga kärleken, agape, visst går det att älska alla. Men frågan är om det då handlar om vilja. Snarare, hävdar vissa teologer och filosfer, är agape en spontant känsla som är riktad mot hela mänskligheten. Det är inte något hos den andra, alla de andra, som får mig att älska dem, jag är människoälskande.
Men tillbaka till det privata. En idé som hängt med i filosofihistorien är den Aristoteles hade om kärleken som ett slags förening, en enhet, och den utforskas numera av en grupp filosofer som i Stanford Encyclopedia of Philosophy kallas för unionisterna.

Den romantiska kärleken
Den romantiska kärleken uppstår i den stund som man inte längre ser någon skillnad på den andres och ens egna behov, menar till exempel den engelska filosofen Sir Roger Vernon Scruton (1944-). Och den amerikanske filosofen Roberg Nozick (1938-2002) fyller på med en radikal tanke: Kärlek, menar han, är en form av ny identitet. Förvandlades jag alltså till Mickeann den där dagen vi möttes i oktober 1974? Gick jag från att vara individ till en form av symbios som vissa filosofer menar kan betraktas som en helt ny slags varelse.  Vi flyttar ihop, vi åker på semester, vi har influensa. Lufsen känner nästan smaken av den där köttbullen som Lady äter. Kan man rent av tala om ett trejde kön – hon, han, vi?

Se upp för sammansmältningen
Andra filosofer, som den polsk-amerikanske författaren Isaac Bashevis Singer (1902-1991), varnar för att den där sammansmältningen, den där identifikationen med den vi älskar, står i vägen för att utöva kärlek. Det går ju inte att älska någon som inte är någon i sin egen rätt. Då kanske det är bättre, menar den amerikanska filosofen Marilyn Friedman (1945-), att se på kärleken som en federation, ett förbund, som både kan rymma gemensamma mål och omsorger och individuell frihet.
Men om eros blir ett förbund, vad skiljer den då från philia, från vänskapen? Sex, hävdar filosofen Laurence Thomas vid Syracuse university lite provocerande, bara sex. Och vad är sex om inte en form av bekräftelse, skriver han, vi älskar med varandra för att visa att det är vi två. Om vänner hittar ett annat sätt att uttrycka sin närhet på, om de som förr skär ett litet snitt och blandar sitt blod eller skaffar en vänskapsring, då skulle det inte vara någon större skillnad på vänskap och kärlek, menar han. Filosofen Martha Nussbaum håller inte med. Kärlek har ett helt annat djup, den kräver ett radikalt val, ett livs-val, menar hon. Vänner kan leva vid sidan av varandra, men den du älskar påverkar hela din livsinriktning.

Kärlek som en form av förståelse
Camilla Kronqvist lutar numera åt att kärleken är en form av förståelse både av andra, världen och dig själv som för med sig olika moraliska krav,  berättar hon från sitt rum på Åbo akademi. Att gå in i en kärleksrelation är att ge ett uttalat eller outtalat löfte om ett gemensamt ansvar.
– Det handlar om en utsatthet, säger hon. Jag är nära min fru. Vi har barn. Jag håller hennes liv i mina händer. Hon håller mitt. Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen. Där finns spontanitet, men också vissa krav som föds ur spontaniteten.

Kärlek är vad jag gör och hur jag förstår den här relationen

Kanske är kärlek att våga överlämna sig till en annans omsorg, tänker jag högt från mitt kök i Vasastan. Min utsatthet som möter din.
– Det handlar också om uppmärksamhet på vad jag gör, tänker och känner, säger Camilla. Att till och från ställa sig frågan: Vad innebär det att jag älskar? Vad innebär det att den här personen är viktig för mig? Det är det man tappar när man slutar bry sig, när kärleken tycks sina.
Kärleken är också ett slags seende, säger hon …
– … ett samspel med en viss karaktär. Vi ser samma saker. Jag tycker mig förstå vad min fru menar när hon pekar på något.

Kärlek som skönhet
Camilla säger att det också har något med skönhet att göra. Hon, filosofioktorn, trevar fortfarande, det är som om kärleken glider mellan fingrarna på henne så fort hon har fångat den.
– Vi lockas alla av det vi kallar vackert, säger hon. Men när vi ser på den vi älskar så ser vi inte det traditionella utan något annat, en fördjupad form av skönhet – det vackra i den andre. Något bryter igenom, strålar, vi får en glimt av hur den älskade är bakom masken. De andra vid bordet ser det inte, men du gör det. Du har hittat något som är dolt för andra. Något som väcker kärlek. Men frågan är fortfarande: Varför just hon?

Kärlek utan orsaker
Den svenska filosofen Sandra Lindgren disputerade i höstas vid Göteborgs universitet med avhandlingen: Four questions concerning love and friendship. Så här resonerar hon om hur det kommer sig att vi fastnar för en speciell människa: Det finns en teori om kärlekens väsen, reasons view of love, som hävdar att det kan finnas en anledning att älska en särskild person därför att hon har något som är älskansvärt. Frågan är vad det där älskansvärda är. Och vad händer om du möter en annan person med samma förmågor, är det logiskt att älska båda då? Eller om du träffar någon som har mer av det där du älskar hos din partner? Är det då rimligt att byta? Eftersom svaret är nej på de två sista frågorna tycker Sandra Lindgren att vi kan bortse från den teorin.
Den andra teorin, no-reason view to love, menar att det inte finns en förnuftig anledning till att vi älskar, men att det kan falla sig så att de vi älskar råkar ha älskansvärda egenskaper. Sandra Lindgren avfärdar även det sättet att tänka eftersom det inte stämmer med våra vardagliga funderingar om varför vi älskar eller inte.
I stället erbjuder hon en variant på den föregående teorin, som innebär att vi i realiteten blir förälskade utan någon förnuftig anledning, men att vi formulerar orsakerna i efterhand för att göra händelsen begriplig för oss själva och andra.

Den komplexa kärleken
Camilla Kronqvist tror inte att logik är den bästa metoden för att utforska frågan ”Varför älskar Eva och Maria varandra?”.  Kärleken är för komplex, den beror så mycket på omständigheterna, på de älskande, på kärlekens alla dimensioner, skriver hon i sin avhandling. Och så refererar hon till en av sina inspiratörer, Ludwig Wittgenstein (1889-1951) som i boken On certainty skriver att det visst går att vara säker på något som inte kan bevisas med logik. När någon säger sig vara hemma i sin kärlek, djupt rotad i sin relation, går det inte att avfärda henne därför att det inte går att rationellt beskriva varför, skriver Camilla Kronqvist. Och så tillägger hon att det bästa svaret på frågan om varför x älskar y kommer från essäisten och filosofen Michel de Montaigne (1533-1592) som när han ombads förklara varför han och författaren Étienne de La Boétie blivit så nära vänner svarade: ”Därför att det var han, därför att det var jag.”
Nu börjar det skymma både i Åbo och Stockholm. Jag frågar till slut Camilla Kronqvist om hon brukar säga ”jag älskar dig” till sin fru.
– Det mest kärleksfulla jag kan säga till henne är: Du sitter i min själ. Men frågan är vad det är för plats hon bebor.
Ann Lagerström ©
Publicerad i Modern filosofi 2017.

MER OM KÄRLEK