Category

ARTIKLAR

Category

Tidsstress •  Existentiell stress • Moralisk stress
Jagar du timmar, vet du inte längre vad du vill – eller är det dina värderingar som inte stämmer med hur du lever. Låt professor i etik och psykoterapeuten reda ut begreppen.   

Du har en känsla av diffust obehag. Ett tryck i mellangärdet, i halsgropen, runt axlarna. Det är svårt att sova. Något molar och stör och det tar emot när du ska gå upp på morgonen. Det är som om glädjen försvunnit, som om livet mist sin färg, sin smak och doft och du säger: ”Det är stress.”
Att känna sig stressad är numera mer regel än undantag för många av oss, som om det var en naturlig del av det moderna livet. Det går fort, fort och vi rusar från det ena till det andra. Men vad är det för slags stress vi känner? Är det tiden som inte räcker till, har vi förlorat oss i ideal som vi egentligen inte står för eller är det kanske det där som forskarna kallar för moralisk stress.

Det var 1984 som filosofen och psykologen Andrew Jameton myntade begreppet moralisk stress, en känsla som uppstår när det vi står för, våra grundläggande värderingar, inte stämmer med hur vi lever. Först såg forskarna det hos sjuksköterskor som inte mådde bra när de inte längre hann med sina patienter. Sedan hittade man samma fenomen hos andra yrkesgrupper som inte fick ihop ideal och verklighet. Men frågan är om vi inte är många som går omkring med den där känslan ”jag vill så mycket, men det går inte” både på jobbet och hemma.
– Visst är det så, men låt oss börja med att dela in stressen i tre olika fomer: Tidsstress, existentiell stress och så den moraliska stressen.

Tomas Brytting, professor i etik

Tomas Brytting är professor i etik och förestår Instituet för organsitions- och arbetslivsetik på Ersta Sköndals högskola på Söder i Stockholm. Lokalerna ligger högst upp i huset med utsikt över Stockholms utlopp och Djurgården.
Att ha ont om tid är en sak, säger han. Timmarna räcker helt enkelt inte till. Kanske kommer pressen utifrån – trycket på jobbet har hårdnat. Barnen/barnbarnen/de gamla föräldrarna tar mycket did, det ska skjutsas och hämtas och ledsagas. Kanske har du själv pressat in alldeles för mycket – förutom jobbet och familjen försöker du hinna med yogan, vännerna, en utbildning och stöd till flyktingar.
– Den här stressen går ofta att mildra genom tuffa prioriteringar, säger Tomas. Dygnet har bara 24 timmar, veckan bara sju dagar. Hur ska jag använda dem?

 

Vad är existentiell stress?
Existentiell stress drabbar den som fyller sitt liv med sådant som hen egentligen inte har valt. Det ena ledde till det andra och livet bara blev. Idealen kom utifrån – från familj, vänner, media, samhället eller det vi kallar tidsandan. Och en dag börjar det kännas obekvämt, det är något som inte stämmer. Är det här verkligen det jag vill jobba med? Bor jag på rätt ställe? Gör jag rätt saker? Och den här relationen, hur är det med den?
– Kanske har du aldrig tagit dig tid att ställa de där grundläggande frågorna: Vem är jag? Vad vill jag? Och vad är det som gör mitt liv meningsfullt?, säger Tomas Brytting. Du vet helt enkelt inte hur du vill leva.
Den här känslan kan smyga sig på, du känner dig succesivt mer obekväm, det är något som skaver som inte stämmer. Eller också kan den komma plötsligt, som ett obehagligt uppvaknande: Vill jag det här egentligen? Frågan kräver ett svar. Svaret kan kräva radikala omorienteringar.

Moralisk stress
Och så till sist den moraliska stressen.
– Du har tänkt, känt efter och bestämt dig för vad du anser är ett gott liv, säger Tomas Brytting. Du vet hur du vill utöva ditt yrke och hur du vill leva privat – men det går inte. Det är ett glapp mellan dina ideal och dina handlingar.
Den moraliska stressen kan vara tydlig, medveten, ”jag vill äta vegetariskt med tanke på djuren, men barnen vägrar och jag hinner inte laga flera maträtter”. Men ofta är den diffus. Förändringar på jobbet eller hemma kommer smygande och du tänker: ”Det där fixar jag.” Så börjar glappet bli större, dina ideal kommer allt mer i kläm. ”Jag borde åka och hälsa på mamma, men det får bli nästa vecka – eller nästa.” ”Den där eleven längst bak har kommit efter – får ta det sen.”
– Det är lätt att förtränga den där känslan av obehag, säger Tomas Brytting. Du fortsätter blunda för upplevlesen för att slippa inse att du står inför en moralisk utmaning som kanske kräver att du ifrågasätter både dig själv, dina chefer och de som står dig närmast. Eller också tänker du kanske: ”Andra klarar ju det här då borde jag också göra det”. På jobbet skyller du på den nya omorganisationen. Hemma på ungarnas fritidssysselsättningar. Det finns massor av bortförklaringar och sakta vänjer du dig vid situationen.
I alla fall på ytan. Men kroppen glömmer inte.
– Moralisk stress kan kännas som ett slags psykiskt illamående, en trötthet. Man kan få sömnsvårigheter, fastna i tankebanor, älta eller bli avundsjuk.
Avundsjuk?
– Ja, du börjar snegla på andra och deras arbets- och livssitutaion – hur mycket bättre har inte de det.
– När jag föreläser för sjuksköterskor vars arbetssituation nästan blivit omöjlig brukar jag säga att ni är ungefär som en cirkusartist som försöker hålla igång ett stort antal tallrikar som vilar på var sin pinne. Ni ränner runt och ser till att alla tallrikarna snurrar så att de inte dråsar i marken. Sluta med det.
Bilden går säkert också att överföra till privatlivet, lägg bara till ett antal pinnar och cirkusnumret blir ännu svårare att genomföra.

Veronica Råberg, leg. psykoterapeut, leg. sjuksköterska.

Känslomässig stumhet
Veronica Råberg är både sjuksköterska och psykoterapeut och har länge arbetet i olika chefsroller inom kommun och landsting. Jodå, hon känner igen sig själv, och hon känner igen sina klienter.
–  Många människor som kommer till mig vet inte varför de mår dåligt. Att livet är pressat det vet de, men vad det är som är problemet har de ingena aning om. Vi får börja med att försöka reda ut vad det är de känner. Och det är inte alltid lätt, många gånger har de hållit tillbaka så länge att de blivit känslomässigt stumma. De kan inte längre skilja på sorg och oro, rädsla och ilska. Det är en enda röra.
Och det är inte så konstigt, säger hon, det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Det handlar om en form av inre inbördeskrig där olika krafter kämpar om makten, hela systemet går i otakt.

Tomas Brytting kallar det här första steget på att identifera sin stress för perception – att upptäcka och erkänna vilken situation man befinner sig i: Mitt liv är alldeles för pressat. Jag vet inte riktigt hur jag vill leva. Jag sviker mina ideal varje dag.
– Det handlar om att sätta igång ett slags fredssamtal med sig själv, säger Veronica Råberg, reda upp de olika trådarna och sedan medla.
Ibland, säger hon, är klienternas problem just moralisk stress. Men många gånger så börjar arbetet med ”pseudomoral”.
Hur menar du?
– Klienterna tror att de försöker leva efter sina värderingar, att det är det som är problemet. Men när vi undersöker upptäcker vi att de bara gjort andras värderingar till sina. De har en existentiell stress, inte en moralisk.

Längtan efter det perfekta
Veronica talar om vår tids ideal, om längtan efter det perfekta: Det perfekta jobbet, den perferkta kroppen, den perfekta hälsan, utseendet, barnen, partnern, semestern, huset, maten. Pressen blir enorm. När de kommer till terapin kan klienterna vara vid bristningsgränsen.
Nu krävs det mod. Först gäller det att stå ut med att känna, bara det kan vara en utmaningen. Sedan kommer smärtan när jag inser att jag lever ett förljuget liv. Sedan det nyfikna utforskandet: Men vad vill jag egentligen? Och så det svåra: Hur går jag från det liv jag lever idag till det liv jag verkligen vill leva.

Tomas Brytting talar också om smärta i samband med den moraliska stressen. Du mår inte bra på jobbet. Du vågar lyfta blicken och ser plötsligt tydligt hur skevt det är. Yrkesetiken säger en sak. Chefer håller med. Men i praktiken går den inte att leva upp till. Du och dina arbetskamrater tullar varje dag på er egen moral.
– Det kan kännas enormt ensamt, säger han, som om det bara är du som ser.
Här gäller det att förska få kontakt, prata med de andra: Jag har upptäckt det här, hur ser du på det? Det är inte alltid lätt. Det är inte bara du som levt i förnekelse, hela gruppen, cheferna, ja hela organsationen har blundat för att situationen är ohållbar. Och ibland är det enklare att leva med skygglappar än att slita bort dem. Tidsstressen kan också göra att det där som Tomas kallar för – Reflektion – inte hinns med. Du får kalla handen.
Likadant om du upptäckt något skevt i ditt privatliv och vill prata om det med dina vänner. Inte säkert att de vill bli oroade, störas i sin självuppfattning, och defintivt inte att du ska riva en reva i drömmen om det perfekta livet. Det som de själva försöker leva upp till.
Nu, säger Tomas har du ett inte så lätt val. Antingen backar du och försöker göra så gott du kan. Han kallar den vägen för: Lojal. Eller också hittar du en lösning, ensam eller tillsammans med andra. Han kallar det för Exit. Du kanske säger upp dig, du ändrar din tillvaro, du väljer ut några få ideal och försöker leva efter dem.
– Jag brukar ge rådet: Börja med att låta  tallrikarna falla.
Vad menar du med det?
– Sluta göra det orimliga oavsett om du har lagt det på dig själv eller det är din arbetsgivare som har pressat dig till det.
Gå hem klockan fem. Jobba inte på helgen. Tryck inte in ett yogapass klockan sex på morgonen om du inte hinner sova tillräckligt.
– Och känn ingen skuld, säger han. Om du inte orkar med ska du inte känna dåligt samvete för dina kunder, elever, vårdtagare eller familjen. Du har inte bara ansvar för dem, du har ansvar för dig själv, för att ge dig själv ett gott liv.
Vem säger det?
– Det säger jag.

ANN LAGERSTRÖM
©lagerstrom.nu
FOTO flickr enligt cc.
Artikel publicerad i Tara vt16.

ANVÄNDA OCH DELA
Dela gärna via länk på nätet.
Vill du skriva ut artikeln och dela den med andra eller använda den i undervisning eller på en kurs får du gärna skriva ut och kopiera den om du anger källan lagerstrom.nu. Men om du vill publicera den på din egen sajt eller i någon annan form av publikation måste du kontakta mig.

Alec har inget land som vill ta emot honom.
Ruben behöver ovisshet för att skapa.
Maria blickar ut i kosmos.
Jonna vet att allt kan kastas om när som helst.
Möt flyktingen, konstnären, astronomen och filosofen och deras tankar om ovisshet.

Han är strax över 20 och kan bara ta en dag i taget. I tre år har Alec levt illegalt någonstans i Sverige. Han kan inte resa hem. Då blir han dödad, det är han säker på. Han kan inte stanna kvar. Migrationsverket har sagt nej.
Hur lever du, frågar jag och han svarar på svenska:
– För stunden.

Frågan: Hur hanterar vi att livet i grunden är ovisst?
Det finns många synonymer till ordet oviss – osäker, oklar, vag, svårbestämd, oförutsebar. Det är motsatsen till viss, släkt med veta, med vetskap, med att känna sig säker och ha kontroll.
Under många år arbetade jag med kvinnliga kollegor från den del av världen som vi då kallade den tredje. Jag berättade hur jag levde, de berättade om sin livssituation. De tittade förvånat på mig: Kunde jag alltid nå en läkare, skulle jag få pension, var risken minimal att jag skulle dö i barnsäng, fick jag rösta, blev jag inte våldtagen om jag gick till polisen, hade jag aldrig fått stryk varken av min pappa eller min man. Deras berättelser fick mig att förstå att jag i hela mitt liv burits av en känsla av trygghet, av att vara säker.
Och jag är inte ensam. Kanske är det därför det ovissa oroar oss så.
Talar med människor jag möter om deras ovissa upplevelser. De vill gärna berätta, men inte medverka. Där är hon … och hon … och han som förlorade jobbet över en dag. De gick till arbetet som vanligt, kallades oväntat till ett möte och gick hem arbetslösa. Där är han som svarade i sin frus telefon och vars liv aldrig mer blev sig likt. Där är de många berättelserna om besöket på vårdcentralen som slutade på akuten, på operationsbordet, på avdelningen för onkologi.
Och så reaktionerna. Först den där känslan av kaos, en livsvärld som bryts isär. Visshet som byts till ovisshet. Så de många tankarna, känslorna, rädslan. Hur ska det gå? Hur ska jag klara mig? Så, med tiden, en slags anpassning. Det dramatiska blir osannolikt nog ofta vardag. Det ovissa förvandlas igen till en form av oviss visshet.

ALEC: Ensam på Malmö central
Den 8 augusti 2011 stiger Alec av tåget på Malmö central. Han är 15 år och vet inte var han är. När familjen av politiska skäl blev hotad, när farbrodern slogs halvt ihjäl, sattes han på ett plan till Paris. Där mötte en släkting, som istället för att erbjuda honom en tillflyktsort tog med honom till ett café, gav honom lite pengar och gick sin väg. Ensam, förvirrad, övergiven utan mål eller mobiltelefon ber han en landsman som sitter vid ett annat bord om råd.
”Stanna inte”, säger mannen, ”det där partiet som vill er illa kan hitta dig här. Res till Sverige, Danmark, Finland, dit har nästan inga av oss åkt.” Han köper en biljett. Reser genom ett okänt Europa och stiger av på Malmös centralstation. Han vet inte var han är. Förstår inte ett ord. Känner ingen. Pengarna han har kvar räcker till lite mat.

KONSTNÄREN: Vi rör oss alla mellan säkerhet och ovisshet
Ruben Wätte är konstnär och har av nödvändighet närhet till ovissheten – i  sitt konstnärskap ”ur ovissheten föds kreativiteten”, privat ”nästa vecka ska jag betala in 20 000 till skatteverket, det har alltid gått hittills” och personligt genom att våga möta sig själv.
– Vi befinner oss alla på en skala mellan frihet och kontroll, mellan säkerhet och ovisshet. Jag tycker att människors förhållande till denna skala är väldigt intressant, även mitt eget. För mycket kontroll klarar jag inte. Jag blir fysisk sjuk om jag till exempel tvingas arbeta med något som inte engagerar mig. Får svårt att andas, någon slags ångest.
Ovissheten är på sätt och vis lättare, säger han, och i skapandet är det en förutsättning. För att något ska födas måste han stå ut med att han inte riktigt vet vart han är på väg, så att något oväntat kan visa sig. Något nytt.
Klarar du hur mycket ovisshet som helst?
– Nej, jag är rädd för allt möjligt, separationer till exempel och att vara ensam utan att sysselsätta mig med något, och mörker.
Han är rädd, och han utmanar sig själv. Som i somras då han levde ute i skogen i fyra dygn med bara en sovsäck, en dunk med vatten och ett myggnät. Vad skulle hända om han inte hade något att distrahera sig med? Hur skulle han reagera när det blev alldeles svart? Hur skulle han stå ut när hungern slet i honom?
Och hur gick det?
– Till en början var det jobbigt – mörkret på natten, att jag inte hade något att göra. Den där aphjärnan tjattrade oavbrutet. Men jag lät den vara, jag lät allt vara, jag stod ut och då blev det tystare och lugnare och uthärdligt.
Många i vår del av världen lider brist på det här formen av möten med det ovissheten, menar han, både i naturen och det okända inom oss. Därför har han i sommar skapat ett konstprojekt i stadsdelen Råby i Västerås –  Dungen, en tillfällig kreativ vildmark. Under några sommardagar finns han och några konstnärskolleger där för att tillsammans med den som har lust utforska ovisshetens gräns.
Vad ska ni göra?
– Det vet vi inte. Det beror på de som kommer. Och det viktiga är inte vad vi gör utan om vi kan skapa en känsla av frihet som deltagarna kan ta med sig därifrån. Ett inre ovisst privat rum.

ALEC Två dagar på Centralstationen

I två dagar lever Alec på och kring Centralstationen. Han är mycket rädd. Fryser. Och när pengarna tar slut har han inget att äta. Han närmar sig människor, men ingen vill tala med honom. Så ser han att en kvinna som betraktar honom. Han tecknar – magen, munnen – ”jag är hungrig”. Hon köper en smörgås, ger honom något att dricka. Så går hon. Nästa dag ses de igen, hon tecknar: Följ med mig hem. Han tror att saken är klar. Här kan han bo. Hjälpa till med lite vad som helst, så som man gör med främlingar i hans hemland. Men så är det inte. Efter en natts sömn åker hon med honom till Migrationsverket för att hjälpa honom söka asyl.
– Asyl, uppehållstillstånd, vad är det?, säger Alec nu. Jag visste inte hur något fungerade utanför mitt eget land. Jag var bara livrädd och sökte skydd. Bara det.

ASTRONOMEN: Vi vet inte hur stort universum är
Vad vet vi egentligen om världen? Finns det något som i grunden är säkert Maria Sundin docent i astronomi på Göteborgs universitet. Hon har det lite körigt när jag når henne. Hennes häst har tappat två skor och nu haltar han, hur ska det gå? Men visst har hon tid att tala om sin passion, om jorden, solen, galaxerna, planterna.
– Vissa saker är väldigt säkra. Ta det där med gravitationen till exempel. Varje gång du släpper något så faller det till marken. Skulle det falla uppåt skulle jag bli ytterst förbluffad, om än uppiggad som forskare. På samma sätt finns det regelbundna mönster på stjärnhimlen. Att det tar månen 29 dygn att kretsa ett varv runt jorden, det vet vi säkert. Men det är väldigt många saker vi inte vet. Hur blir det när solens energi börjar sina? Hur såg jorden ut för 4 miljoner år sedan? Det kan vi bara försöka förstå med indirekta metoder.
Hur stort är universum?
– Det har vi ingen aning om. Vi kan bara uttala oss om den del som vi kan studera med de metoder vi har idag. Och det oroar inte mig alls, istället tycker jag det är imponerande att innevånarna på en så liten planet försöker utforska detta stora.
Solen, den stjärna jorden kretsar kring, är bara en av de cirka 100 miljarder stjärnor som finns i vår galax Vintergatan, berättar hon. Och Vintergatan, vet forskran idag, är bara en av många miljarder stjärnhopar i universum.Jag räknar och hisnar. Om vi tar i i underkant: 100 miljarder galaxer gånger 200 miljarder stjärnor gånger ett okänt antal planeter.
– Så även om det kan vara frustrerande som lärare i astronomi att jag inte kan svara på allt så går forskningen hela tiden framåt, säger Maria Sundin. Ta bara det där med planeter. De stjärnor vi kan se med blotta ögat har människor studerat i flera tusen år. Men planeter, som inte själva genererar något ljus, har vi bara kunnat kartlägga de senaste 20 åren. Och där gör vi framsteg hela tiden. Idag den 20 april känner vi exakt till … vänta ska jag slå upp på nätet …  2018 stycken.

ALEC: “När jag studerar försvinner oron.”
Via migrationsverket söker Alec asyl och kommer till ett transtiboende där han under en tid lever med en grupp Afghanska pojkar. Nu lättar det lite, säger han. Han får mat. En säng att sova i. Nu är han tillsammans med andra som har det som han. De kan inte tala med varandra, men spela spel, lyssna på musik.
Han börjar lära sig svenska. Bor på olika boenden. Får börja plugga.
– När jag studerar försvinner oron, då är jag på väg mot framtiden.

FILOSOFEN: Ovisshet är vår existentiella grund
Docenten i filosofi Jonna Bornemark funderar just nu extra mycket på vår relation till det hon kallar för icke-vetande, allt det vi inte kan veta något om. Anledningen är en antologi om kunskap och stadsplanering som hon är redaktör för på Institutionen för praktisk kunskap på Södertörns högskola.
– Ovisshet, säger hon när jag når henne på väg in i porten på jobbet, är en del av människans existentiella grund. Allt kan kastas om när som helst. Så är det för oss alla. Men det finns också en annan sida av att vara människa som balanserar osäkerheten och det är vår förmåga att själva skapa mening, både i det yttre och i vårt inre.
Istället för att förlamas av tanken på det som filsofen Albert Camus kallade ”det absurda”, det där att vi föds, lever en kort tid och sedan dör, tar vi spjärn, blir kreativa och skapande. Vi bygger hus, bildar familj, planterar ett träd, skapar samhällen, planerar för framtiden.
– På så sätt är ovisshet inte bara negativt, säger Jonna Bornemark, den är positiv och bär alla möjligheter inom sig.
Vi kan både se hur ovana vi är vid ovisshet, och förundras över den där inneboende kraften både hos oss själva och andra när den ordningen vi skapat faller sönder. För en kortare eller längre tid kastas vi in i det Jonna kallar icke-vetandets sfär. Så börjar något sakta ta form, en ny ordning, en ny mening uppstår ur kaos. Efter en tid har vi omskapat vårt liv.
Men det finns ett problem, menar Jonna Bornemark, och det är kanske det som gör de här passagerna svårare än de skulle behöva vara: Vi får alldeles för lite träning i att förhålla oss till det osäkra. Vår kulturs traditionella sätt att lösa problem kallar Jonna, med ett lånat ord från 1400-tals filosofen Nicholas Cusanus, ”ratio”. Vi mäter, kategoriserar och planerar. Ett fantastiskt redskap när situationen är under kontroll. I mötet med ovissheten är det trubbigt, kontraproduktivt.
– Istället för att låta ovissheten verka försöker vi fatta beslut alldeles för snabbt, säger Jonna Bornemark. Jag är sådan själv.
Hur menar du?
– Om jag sitter hos någon som till exempel är svårt sjuk blir jag handfallen och rädd. Om jag inte kan lösa problem vad ska jag göra då?
Kanske är det därför som de som för tillfället lever i ordningens värld har så svårt att veta hur vi ska bete oss när vi möter medmänniskor som lever i icke-vetandets verklighet – flyktingar, arbetslösa, sjuka, döende. Kanske är det därför debatten just nu i Sverige är så drastiskt svart och vit?
– Numera när jag står inför något jag ännu inte förstår försöker jag hålla tillbaka min handlingsvilja och istället aktivt stanna upp, låta saker och ting vara för att se vad som visar sig.

ALEC: Vart ska jag ta vägen om jag får nej igen?
Efter något år får Alec nej. Han har inte skyddsbehov, anser migrationsverket. Han kan åka hem.
– Hur kan de säga så? Vad vet de om mitt land? Ingenting är säkert där. Det har aldrig varit säkert. Hotet mot vår familj finns kvar.
Han överklagar. Och får nej. Han överklagar igen och får ett utvisningsbesked. Han avviker.
Sedan dess Alec levt gömd. Under en period studerade han i hemlighet på en folkhögskola och tog studenten. Sedan i vintras bor han hos en familj. Han vågar knappt gå ut. Oron finns där hela tiden. Han försöker distrahera sig – titta på film, spela spel, lyssna på musik – så fort det är tyst eller han ska sova översköljs fylls han av oro.
I augusti har det gått fyra år, då ska han söka asyl igen.
Vad gör du om det blir nej den här gången också?
– Jag vet inte. Vart ska jag ta vägen?
ANN LAGERSTRÖM
©annlagerstrom

Artikeln har tidigare varit publicerat i Tidningen Vi 2016.
FOTO Andrei Miemimäki, enligt cc.

Vi är så olika. Vissa av oss känner minsta skiftning i känslolivet. Andra kan skilja starka känslor åt. Och så finns det de som varken kan läsa sig själv eller någon annan och ännu mindre prata om det.
Det kan vara en kvinna. Hon som ger allt till andra och inget till sig själv.
Och det kan vara en man som lärt sig känna så lite som möjligt.

Glansigheten är uppenbar.
Hon frågar:
”Blev du ledsen?”
Han svarar oförstående.
”Nej, varför tror du det?”
Javisst kan man gissa att den här mannen ljuger. Han känner sig trängd helt enkelt och vill inte erkänna sin sårbarhet. Men det kan faktiskt också vara så att han, trots att tårarna är nära, inte förstår vad hon talar om. Fenomenet kallas alexitymi, svårighet att tolka sina egna känslor.

 ”Istället för att stanna upp och njuta av livet jagar vi bara efter mer”

Dags att se upp, manar Alain de Botton, vår livsstil, våra företag och samhällen håller på att avhumaniserar. Ja, säger han till och med, vi lever i en farlig tid.
– Vi saknar helt perspektiv på vad som är viktigt och saknar högre värden eller ideal. Människan är numera alltings mått. Vi är bara intresserade av oss.

Nu sitter han i en fåtölj i sitt ultramoderna sparsmakade hem i Hammersmith i södra London. Han är trettiofem år gammal, upphöjd succéförfattare och har ett kök i borstat stål. Han har just tackat ja till ännu en radiointervju och hällde nyss upp ett glas kallt vatten för att svalka sig i storstadshettan. Han lägger det ena benet över det andra och säger:
– Varför har jag ingen flatscreentv?
Den senaste tiden har Alain de Botton, han som fått hundratusentals människor att försöka förstå livet med hjälp av Proust och gamla filosofer, känt pressen.

”Den globala byn utmanar vår medkänsla”

“Förr räckte det med att se och lyssna till familj och vänner. Nu måste vi lära oss leva med hela mänskligheten”. Den amerikanske psykologen, Daniel Goleman, ber dig fundera på  var du befinner det i det han kallar för egospektrat.

En gång när Daniel Goleman var på väg ner i tunnelbanan på Times Square i New York
snubblade han nästan över en man som låg på golvet. Runt honom rusade stressade
människor förbi på väg hem. Ingen stannade.
Goleman böjde sig ner, klappade mannen lätt på armen och frågade:
– Hur mår du, kan jag hjälpa dig med någonting?
Då hände det. Strömmen av förbipasserande bröts. En ring bildades runt de två, Engagerade
ansikten vände sig mot den hjälplöse som visade sig bara tala spanska och vara utsvulten.
Febril aktivitet, och på några minuter fanns tolk, vatten, bröd och en ambulans.
– Det var den eftermiddagen jag började fundera över det här med medkänsla, med vår
förmåga och oförmåga att förstå andra människor.

Daniel Goleman, som blev forskare i psykologi, som blev journalist, som blev succéförfattare
och myntade det omdiskuterade begreppet EQ, emotionell intelligens. Jag träffar honom i
Göteborg där de kognitiva terapeuterna samlat gräddan i sin kår för en konferens som i
efterhand nog kommer att kallas epokgörande. Här finns rörelsens fader Aaron Beck, 84 år
gammal och still going strong. Här finns Jon Kabat-Zinn vars medvetna närvaro sprider sig
som en löpeld över världen och som vi berättade om i förra numret. Och här finns Dalai Lama
som representant för den 2 500 år gamla buddhistiska psykologin som i mångt och mycket liknar de kognitivas. Här pågår intensiva diskussioner mellan japanska meditatörer och danska professorer, mellan läkare och munkar, mellan terapueter och neuroforskare.

Dags att bli mer människor
– Är det inte märkligt det som händer här, säger Daniel Goleman så där amerikanskentusiastisk. För trettio år sedan när jag forskade om meditation så fnös psykologetablissemanget. Nu verkar tiden vara mogen för att samla alla goda krafter för att hjälpa oss att bli mer människor.
Men vad var det nu som gjorde att new york-borna tog sig an den svultne mannen?
– Genom att bryta mönstret och bry mig så väckte jag dem ur deras egocentriska bubbla, säger Daniel Goleman. Och så nära ytan ligger vår medkänsla att bara impulserna utifrån når in så är vi beredda att stå varandra bi.
Men det är just det där med att nå in som är problemet, tycker sig Goleman ha funnit.
Nutidsmänniskans jag är så pressat idag att stora delar av hennes tid går åt att älta sina egna
måsten och bekymmer. Vårt psyke är som en evighetslång måstegöra-lista med alla rader
fyllda.
Och det, säger Goleman, är en katastrof, för vår tid är den verkliga utmanaren av människans medkänsla. Förr, som Dalai Lama säger, räckte det med att känna för dem i byn eller landet. Gruppen var självförsörjande, man var sig själv nog. Idag är gränserna borta, vi är alla beroende av varandra, och ska vi klara att dela globen måst vår medkänsla sträcka sig ut till världens alla bröder och systrar. Det är förmågan att se den andre som torkar tårar, mättar magar och skapar fred istället för krig. Det är egot instängd i sig själv som sprider split och splittring.

Från självcentrerad till Moder Teresa
Men du, hur ego är vi? Hur vet jag om jag är totalt instängd i mig själv eller en god medmänniska? Det är då han börjar rita sina kurvor. Egospektrat – från total självcentrering till medkänsla.
Längst till vänster den fullfjädrade egocentrikern. Den som befinner sig här uppfattar nästan ingenting av verkligheten omkring henne, hon ser knappt människorna i sin närhet och har ingen förmåga att sätta sig in i hur de tänker eller känner. Världen är en kopia av hennes inre, och närmast ingenting kan få henne att förstå att andra uppfattar det annorlunda.
Så den andra extremen, höger på skalan, människan som helt kan lämna sin egoistiska världsbild och sätta sig in i andra människors situation. Hon sitter några meter framför dig, men hennes jag är hos dig, ser världen med dina ögon, försöker med alla medel förstå” the world according to you”.  Inte så att hon förlorar sig själv, hon bara vilar en stund från sina egna behov.
Båda extremerna närmast ouppnåeliga för oss vanliga typer. Den vänstra en psykiatrisk diagnos, den högra förkroppsligad i andliga superhjältar som moder Teresa. Själva vinglar de flesta av oss omkring i mitten med korta besök i ytterkanterna, säger Goleman.

Är du högertrygg eller västerrädd
Hur vet man om man är på vänstersidan?
– Låt oss tänka oss att du fyller år, något jämt. Du har skickat inbjudningskorten, men efter två veckor har du fortfarande inte hört ifrån någon. Är du högerställd så tänker du, de hör nog av sig i sinom tid, eller också har de goda skäl för att inte göra det, och kan bara några få komma blir det en fin intim middag. Är du på vänstersidan kanske du tänker:
a) ingen bryr sig om mig, de vill inte fira min födelsedag !
b) vilka slarviga människor som inte öppnar sin post, det är typiskt att det ska drabba mig!
c) jag förstår dem, jag är inte så rolig att vara med!
eller kanske litet uppblåst självupptagen
d) oh, nu förstår jag, de har alla gått samman för att göra ett riktigt maffigt överraskningsparty bara för mig!
Alla fyra orealistiska egotankar som leder bort från verkligheten.

I mitten finns de upptagna, de som har så mycket annat att tänka på att andra inte får plats, deras medvetande är fångat, säger Daniel Goleman. Och ett kidnappat medvetande är blint och dövt.
På en teologisk fakultet sa man till studenterna att de var tvungna att provpredika veckan därpå på ett givet ämne. Hälften av dem skulle tala om den barmhärtige samariten, den andra hälften fick prata om vad de vill. Så kom den stora dagen och studenterna ropades upp en efter en, det var bråttom sa lärarna, de måste skynda sig, de kunde missa provet.
I korridoren utanför föreläsningssalen låg en man hopkrupen på golvet och gnydde av smärtan. Ingen av präststudenterna stannade, inte ens de som just hade ägnat en vecka åt att fundera över den barmhärtiga samariten. Deras sinne var kidnappad av tanken att de kanske inte skulle komma i tid.
– Det spelar alltså ingen roll hur mycket vi tänkt, har vi inte närvaron så fungerar inte medkänslan. Den finns bara i nuet hos den som har sitt fokus i det som är, säger Goleman.

Att höra vad andra människor säger
På högersidan är du om du hör vad andra människor säger. Om du uppfattar att de är glada eller ledsna, om du reagerar på vad de behöver, om du kan förstå dem även om du inte håller med.
Ännu längre till höger och du väljer dem framför dig själv.
– Är du mamma, frågar Daniel Goleman, och jag nickar. Moderskapet är nog den allra mest naturliga formen av total medkänsla. Många kvinnor , och kanske män här i ert civiliserade land, kan läsa ett litets barn behov som om det vore deras egna.
Allra så längst bort i högra hörnet de som ger upp sitt eget liv för mänskligheten. De få, de verkliga barmhärtiga samariterna.
Men du, ge upp och ge upp, är det verkligen alltid bra?
– Nej, jag talar inte om att uppoffra sig, säger Daniel Goleman, en människa med medkänsla förstår inte andra människor därför att hon gett sig själv en order att göra det. Hon gör det för att hon vill, för att hon ser en likhet mellan henne själv och den andre, ett lika värde. Du skall respekteras i lika hög grad som jag själv.
– Det är klart att det finns en negativ medkänsla, sjuksköterskan som tar hand om sjuka med sådan intensitet att hon blir sjuk själv…
…eller mamman som fortsätter svara mot alla behov hos sina barn även sedan de blivit stora.
– Ja visst. Men poängen med det jag funnit, säger Goleman, är att det är inte vetskapen om att vi ska bry oss om som får oss att göra det, utan närvaron. Är du där, i vardagen, med hela dig själv så har du en naturlig medkänsla. Går du omkring i en vardagstrans, eller är självupptagen, så spelar det ingen roll hur god du är innerst inne, det är egot du när.

Medkänslan sitter i höger pannlob
Numera vet forskarna också var medkänslan finns, funnet på tibetanska munkar, i den högra pannloben i hjärnan, den som får oss att känna oss harmoniska och energiska och i den del av hjärnan där viljan har sitt säte. Stress, press, det syns i höger pannlob och i amygdalan sätet för ilska och försvar. De är med andra ord varandras motsatser.
Nu arbetar Goleman tillsammans med några forskare på att hitta ett sätt att ta oss från vänster till höger i egospektrat, eller snarare borde det vara tvärtom från högerlob till vänster.
Så hur gör man?
– Iaktta dig själv, säger han föga förvånande. (Nog är det för tradigt att det inte finns några genvägar längre. Vad man än kommer upp med för problem så säger nutidens gurus: Lär dig av dig själv, se, känn efter och förstå.)
– Iaktta dig, och studera hur du för det första tolkar världen och sedan hur du använder din energi och ditt fokus. Du kan göra det när och var som helst, mitt i ett samtal, på bussen. Ser jag världen eller bara mig själv. Övar du kan du bli medveten om hur ditt fokus flyttar sig.
Och så förordar han meditation, närvaroträning i alla former.  Från den enklaste: Säg Nu till dig själv och uppfatta för några sekunder bara det som är, till timmar ensam med din andning, ditt mantra, din koncentrationsteknik.
Allt med målet att kunna välja mellan att gona sig i sin egobubbla och att stiga ut i den berörande och utmanande världen.
Nu reser han sig, nu ska han rusa, nästa samtal, näsa seminarium, nästa land.

Artikeln publicerad första gången i tidningen Leva nr 9 2005
L A G E R S T R Ö M ©

 

EMPATI – tre sätt
att känna med andra

Någon skrattar och du gör likadant. Någon gör sig illa och du rycker till. Någon berättar om sitt liv och du fylls av ömhet och värme. Tre känslor. Tre sätt att uppleva vad andra känner. Tre helt olika reaktioner i hjärnan.

Professor Tania Singer är psykolog och neuroforskare, hon leder arbetet vid Max Planck Institute for Human Cognitive and Brain Science i Leipzig och är en av världens ledande forskare på hjärnan och känlsor. För några år sedan gav hon sig själv en närmast omöjlig uppgift: att kartlägga vad som händer i hjärnan när vi känner empati.

”Någon har bytt ut
min hjärna
mot en liter sirap.”

Så börjar Pia Dellsons bok Väggen: En utbränd psykiaters notering (Natur& Kultur,2015) som är en sammanställning av de många texter som hon skrev under sin sjukskrivningsperiod.
– Att skriva, berättar hon på den scen på Bokmässan där vi samtalar, var enda sättet för mig att få slut på alla tankar som for omkring i hjärnan. När jag väl hade fått ner de på papper så lugnade de ner sig.
Pia är den framgångsrika, kompetena, effektiva, välplanerade doktorn som en nyårsaftons morgon för några år sedan upptäckte att hon inte ens klarade av att hämta ett par strumpor.